Super Bowl

Jag var uppe i natt och såg Super Bowl, utan varken chips eller kändisar i soffan, men det var kul ändå.

Hur man gör ett nyhetsinslag

Är det någon som tittar på Aktuellt längre? De få gånger jag gör det blir jag galen på de så kallade fördjupningar de gör. Tyvärr ser nyheter likadana ut på andra platser i världen också. Det är klart att SVT inte kunde vara så kreativa att de själva hittade på att mannen-på-gatan-inslaget skulle upphöjas till ledstjärna i det som en gång var ett nyhetsprogram. Kollar det här.

Cykelbanor, religionsfrihet och porr

I dagens Sydsvenskan kan man läsa att ”världens äldsta” porrbutik ska stänga i Köpenhamn. Ägaren är sur, porr är gratis på nätet, stackars småföretagare osv. Men sedan kommer mer intressant kritik. ”Vesterbro håller på att bli en stadsdel för cyklande akademiker”. Man ska förstå att det är cyklisternas fel att det går dåligt för ärliga småföretagare som porrbutiksinnehavare. Fler cykelbanor gör färre parkeringsplatser som i sin tur betyder sämre förutsättningar för småföretagare.

I går sa min dotter: ”Världen kommer att gå under. Jag vet det, jag kan se in i framtiden.” Det känns som början på en M Night Shyamalan-film, men så sa hon i alla fall. Och världen kommer att gå under rätt kvickt så länge folk är så kortsynta att de gnäller över cykelbanor. Som jag ser det är bilen roten till det mesta onda i världen. Avgaser, utsläpp, krig och olja, konsumtionshysteri. Ingen bil, betydligt bättre värld. Allting som verkar för avvecklingen av bilen är bra, tycker jag.

En annan grupp som protesterar mot cykelbanor är hassidiska judar i Williamsburg, New York. David Byrne skriver om det här. Hassidierna säger att de inte tål att se barhuvade kvinnor som cyklar förbi deras kvarter, så därför har de framgångsrikt verkat för att de nya cykelbanorna förbi Williamsburg ska tas bort. Så har det också blivit. Den officiella orsaken är alltså de barhuvade kvinnorna, men det verkar som att den verkliga orsaken är parkeringsplatser.

Så om vissa fick bestämma så sitter vi i framtiden på ett sterilt stenklot med extremväder. Ingen fara, vi får lov att slippa se barhuvade kvinnor och vi får köpa vår porr. Och bäst av allt, vi kan parkera var vi vill.

Onödigt gnäll på Mma Ramotswe

Jag lyssnade på Nya Vågen på P1 idag, Det kan ni också göra här. Den första diskussionen handlade om Damernas Detektivbyrå, TV-serien och bokserien. Panelen om tre, Niklas Wahlöf, Louise Epstein och Viveca Motsieloa klagade på både längden och tvären. Det var ett elände att det var så vackra bilder, att inte alla skådespelarna kom från Afrika, böckernas nyanser försvann i TV-serien, karaktärerna var karikatyrer av bokens fint utmejslade porträtt. Allt var fel.

På det stora hela rent korkad kritik och jag förstår inte att ett program som brukar vara rätt okej kan släppa igenom sånt ogenomtänkt svammel.

Jag tycker att Damernas Detektivbyrå är en riktigt bra TV-serie. Berättelserna är smart uttänkta och väl genomförda, både Mma Ramotswes detektivfall och relationerna karaktärerna emellan. Det är befriande att se miljöer som inte är amerikanska, brittiska eller svenska. För den som tänker efter i tre sekunder så har något liknande Damernas Detektivbyrå aldrig visats på TV. En påkostad samproduktion mellan två av världens bästa TV-producenter, HBO och BBC, som utspelar sig i Afrika till 100%, som helt struntar i Amerika och Europa. Är inte det skäl nog att ropa hurra?

Gatorna är för sopade sa någon. Det var inte bra. Berättelsen var förenklad jämfört med böckerna, så någon annan… Då frågar jag, i vilken annan filmatisering är gatorna inte ”för sopade”? Stolthet och fördom? Oliver Twist? Big Love? Menar de tre tyckarna på allvar att andra TV-serier är mer verklighetstrogna? Film och TV-drama är inte verkligheten, det är tillrättalagd verklighet, både i scenografi och berättelse. All film är i så fall ”för sopad”, för ren och prydlig. Förresten så hade ingen av de tre kommentatorerna varit i Botswana, så egentligen kunde de inte veta om gatorna i Gaborone är välsopade eller ej.

En annan invändning mot TV-serien var att historien var mycket plattare och saknade nyanser jfrt med böckerna. Jaha, igen, ge mig ett enda exempel på en filmatiserad bok där filmen är bättre, djupare, mer nyanserad än boken? Det är två skilda konstarter. Det som filmen förlorar i komplexitet tar den ibland igen på bildspråket. Det vet i alla fall två av de tre kommentatorerna, men de sitter ändå och söker fel. Förbryllande, nästan som att de är instruerade att dissa. TV-serien är säkert inte lika komplex som böckerna, men det är för att serien renodlar karaktärerna. I TV finns det inte plats för de nyanser som en bra karaktärsskildring i en bok kan ge.

Allt för få afrikanska skådespelare, var ytterligare en invändning. För många amerikaner och britter. Några av de afrikanska skådisar, sydafrikaner, som faktiskt är med framhölls som goda exempel. Det är komiskt, för om det är något som möjligen stör i Botswana så är  det att så många sydafrikaner ska föreställa botswanier i serien. De som hör nyanserna kan höra att det är sydafrikansk setswana som talas och inte botswansk, i exempelvis hälsningsfraser och hedersbetygelser. Det är som om danskar skulle spela skåningar. I ett amerikanskt öra låter det likadant, men för oss är det en jäkla skillnad. Att de större rollerna görs av amerikaner för att sälja in serien i väst kan man leva med, men varför använda sydafrikaner som har en annan dialekt, när det finns botswanska skådisar som gör jobbet lika bra? För panelen i Nya vågen är Damernas Detektivbyrå en ”afrikansk” produktion, om det är sydafrikaner eller botswanier som medverkar kvittar. Ändå är en ”etnolog” med och tycker, men hon har inte fattat någonting av filmproduktion eller hur en berättelse förmedlas i olika medier. Serien var tänkt att spelas in i Sydafrika eftersom infrastrukturen var bättre där, men den Botswanska staten gick in och betalade en peng för att man skulle filma på actual location. Mer om det i denna artikel.

Förresten, hur många skåningar är med i svenska Wallander? Hur många svenskar är med i brittiska Wallander?

Här är Mma Ramotswes blogg för den som vill läsa mer om hur böckerna till slut blev TV-serie.

För att sammanfatta, jag tycker att Damernas Detektivbyrå är en mycket bra TV-serie. Det är fantastiskt att den lyckats bli gjord, men det krävdes också två giganter och en halv (Anthony Minghella och Sydney Pollack plus Richard Curtis) för att projektet skulle bli av. Serien ger en positiv bild av Botswana och främjar landet på flera vis. Och jag som tittare i lilla Sverige får en trevlig stund framför TV:n, ungefär en miljon gånger mer givande än nåt amerikanskt dussinmög. De invändningar som vädrades i Nya vågen var ogenomtänkta och ibland rent korkade.

Fem i rad

Jag köpte Into the Electric Mist, men det ångrar jag nu. Den var inte särskilt bra, absolut inte i närheten av de fyra tidigare Kelly Macdonaldverken jag sett på sistone. Det kunde varit en bra film med Tavernier som regissör, James Lee Burke som författare till boken som filmen är baserad på, med skådisar som Tommy Lee Jones, John Goodman, Mary Steenburgen, Peter Sarsgaard och Kelly Macdonald. Men nej, fel överallt. Konstig story, oengagerat skådespeleri, tråkiga bilder, trots att miljön är Louisiana. En förtjänst har filmen och det är att The Bands sångare och trummis, Levon Helm, är med och spelar en sydstadsgeneral från amerikanska imbördeskriget. Han dyker upp ibland och ger Tommy Lee tips på hur han ska ta utredningen vidare. Helm ger allt och blir trovärdig i den svåraste rollen. Alla andra, t o m Kelly M, faller ur ramen.

Helm och Tommy Lee spelade tillsammans i Coal Miner’s Daughter för trettio år sedan där Sissy Spacek spelar Loretta Lynn, och det fick hon en Oscar för.

Januariläsning

En rysk roman av Emanuelle Carrère, The Shipyard av Juan Carlos Onetti, I Capture the Castle av Dodie Smith, Caravaggio, the Complete Works av Sebastian Schütze, Caravaggio Bacon, utställningskatalog, Galleria Borghese.

Jag har gillat Carrères tre tidigare böcker på svenska riktigt mycket. Vinterskola, Mustaschen och Herr Romand. Det är kusliga berättelser alla tre och de handlar alla om män som plötsligt är främlingar för sig själva. Va? Är detta jag? Det kan jag inte acceptera. En rysk roman är en sorts självbiografi där författaren berättar två historier, dels om när han åkte till Ryssland för att göra en dokumentärfilm, dels om ett nytt kärleksförhållande. På sina ställen får vi skärvor av författarens släkthistoria. Den bild man får av Emanuelle Carrère är inte positiv. I den här boken skildras han som en självupptagen, bortskämd tölp, en översittare och besserwisser. Jag vill tro att det är den skicklige författaren som visar vad han kan och att han inte på allvar försökt berätta om sitt liv de senaste två åren. Men kanske gör han det, och då är det illa. Bland annat orsakar han det grymma mordet på en mamma och hennes spädbarn bara för att han har en dimmig tanke om att han borde vistas mer i Ryssland och komma i kontkat med sin ryska själ. Jag kommer nog att tänka på den här boken ibland, men inte för att jag gillade den utan för att den gjorde mig irriterad på författaren.

The Shipyard hade jag aldrig läst om jag inte fått den rekommenderad på torget. Jag vill ogärna tala om torget här på bloggen, det är en annan värld som förtjänar ett annat forum, men lite kan jag ju berätta, någon gång ibland. I somras stod jag och pratade med en stammis när en cyklist i full mundering kom fram och på engelska frågade om vägen till närmaste cykelaffär. Jag hörde att han var från Skottland, och mycket riktigt, han undervisade på St Andrews universitet. Den syns inte på mig, sa han, men jag kommer från Uruguay. Som liten hade han flyttat till Skottland men han hade fortfarande starka band till födelselandet. Han undervisade t ex i spanska. Vi kom att tala om författare och han slog direkt fast att om man bara får nämna en enda författare från Uruguay så måste det bli Juan Carlos Onetti, och om man ska välja hans bästa bok så måste det vara The Shipyard, El Astillero i original. En sådan rekommendation måste man följa och nu har jag läst denna bok. Jag kan ärligt säga att den inte liknar något annat jag läst, och det är högsta beröm när det kommer från mig. Citerade tyckare på bokens omslag jämför med Graham Greene, Albert Camus, Samuel Beckett, men Onetti är helt egen och behöv er inte jämföras med någon. Boken handlar om en knäckt man som kommer tillbaka till den lilla staden han en gång bodde i och där han på den tiden var någon att räkna med. Nu är han, som det heter, en skugga av sitt gamla jag. Av en slump får han jobbet att driva ett gammalt skeppsvarv. Det går dåligt, men större delen av boken handlar ändå om detta arbete. Stilen är egenartad. Precis i början tar det emot lite, men strax är man inne i flödet. Jag tror att översättningen är utmärkt, för man sugs in i Onettis värld, i det annorlunda tempot, de för mig främmande figurerna och värderingarna. Okej, det är spännande som en Greene, tänkvärt som en Camus, förbryllande och kittlande som en Beckett. Men mer ändå.

I Capture the Castle skildrar också en främmande värld, men den är brittisk och därför lite mer bekant för en annan. Berättaren skriver dagbok och skildrar (captures) sin familj. De bor i en gammal borg från medeltiden. De flyttade dit för att fadern skulle få skrivro till sin nya bok. Han har skrivit en framgångsrik bok, lite grann som Räddaren i Nöden, som läses och tolkas världen över. Problemet är bara att pappan inte kan skriva något mer. Han sitter hela dagarna i sitt arbetsrum och löser korsord och läser deckare. Inga pengar kommer in, när berättelsen börjar har man sålt i stort sett varenda möbel och finare klädesplagg man har. Familjen är utblottad. Men saker händer, det kommer nya grannar som också är nya ägare till borgen (familjen får bara hyra på ett trettioårskontrakt.) I motsats till exempelvis Carrères bok kan jag verkligen förundras över vart författaren fått denna historia ifrån. Den är så sann, fast det är uppdiktad. Karaktärerna är verkliga, boken känns verkligen som en flickas dagbok. Författarens mest kända bok idag är Pongo och de 101 dalmatinerna. Den är nog närmare författarens verklighet än I Capture the Castle, ändå är det Dalmatinerna som blev Disneyfilm och Castle som blev kultbok. Nå, nu har denna också blivit film, med tidigare nämnde Bill Nighy i rollen som fadern med skrivkramp. Boken målar en intressant bild av England på 30-talet men den stora förtjänsten är ändå karaktärerna. Det är en glad bok, trots en hel del umbäranden. En glad bok som måste läsas.

Två riktigt bra romaner, en hyfsad. Till det lägger jag en av de större böcker jag läst, Caravaggio, the complete works, 30×40cm. Mest reproduktioner av konstnärens tavlor, men en hel del text också. Och utställningskatalogen för Caravaggio Bacon-utställningen i Rom. Mycket informativa och användbara böcker.

Bill Nighy och Philip Glenister skådespelar häcken av varandra, men Kelly Macdonald är i samma klass

Poänglöst sammanträffande: De fyra senaste sakerna jag sett på DVD har haft Kelly Macdonald i stora biroller. Först filmen Choke efter Chuck Palahniuks roman sedan bröderna Coens No Country for Old Men, därefter Tristram Shandy: A Cook and Bull Story. Tre romanfilmatiseringar, alltså, varav de två sista jag såg på bio när de var nya. Just nu håller jag på att se miniserien State of Play, den som nyligen blivit film med Russel Crowe. Denna DVD-orgie beror på att det är halva reapriset på film på Åhléns och att Ginza också har rejäl januarirea. Rollistan i State of Play, TV-serien går inte av för hackor: Bill Nighy, Philip Glenister (Life on Mars), John Simm (också LoM), James McAvoy (Atonement), Kelly Macdonald… Plus de allra främsta birollsskådiskarna Storbritannien har att uppbringa. Väldigt spännande historia och stenhårt skådespeleri. Se bara klippet ovan där Nighy och Glenister utövar verbal fäktning på högsta nivå.

Bill Nighy berättar om sin ungdom.

Men Kelly Macdonald, vilken stark karaktär. Mer av henne, tack. Här är en hel liten kortfilm.

När jag ändå är igång med namnkarusellen är det svårt att sluta. Den ena huvudrollen i Tristram Shandy görs av Rob Brydon, som är en sällsynt rolig skådis. Han var bäst i en utmärkt ensemble i Gavin och Stacey och här är ett par roliga klipp med honom. Jag vet inte vad det är han har, men han har det.

Åhléns har sista readag i morgon. Jag tror att jag ska gå och köpa The Elextric Mist i regi av Betrand Tavernier med Tommy Lee Jones i huvudrollen, efter en roman av James Lee Burke. Varför? Kelly Macdonald har en stor biroll, så klart.

Bygg din egen bokhylla

På den tiden jag bodde i villa, lärde jag mig att bygga väggfasta bokhyllor. Jag hade en idé om hur det skulle se ut, men jag hade ingen förebild, så jag fick experimentera. Till slut blev det ganska bra. När jag sedan öppnade butiken visste jag precis hur jag skulle göra. Här är en text från The Guardian om bokhyllsbyggande. Bilden som illustrerar artikeln skulle kunna vara tagen på mitt antikvariat. Faktum är att jag tittade extra noga på titlarna för att försäkra mig om att det inte var så. Färgen på hyllplanen, konsollernas placering, exakt så såg det ut på gamla antikvariatet. Nackdelen med konsoller är att man måste borra i väggarna, men det är det överlägset bästa sättet att förvara sina böcker. I min nya lokal använder jag vanliga hyllor igen, inget borrande. För bästa resultat borde jag gjort det, men nu gick jag en annan väg. Fast jag har andra smarta förvaringslösningar i nya lokalen, så som stora bokhyllor på hjul. Inga små bokvagnar, utan rejäla hyllor som går att rulla runt. Specialgjorda för antikvariat. Från den 20 februari kan du komma och titta på dem och alla böcker som står i dem

Postumt storverk i arton band?

JD Salinger dog nyss, skriver DN. Jag skulle vilja tro att han skrev på ett magnum opus, att han planerat för den här dagen och att detta stora verk de närmaste åren kommer att publiceras, kanske två band om året. Vad har han annars sysslat med i alla dessa år? Odlat sin trädgård?

Jag läste ut I Capture the Castle av Dodie Smith igår. Jag skriver mer om den i helgen, men mycket oväntat finns i denna bok en karaktär som skulle kunna vara Salinger, en man som skrivit en bok som älskas och tolkas världen över. Alla väntar på nästa bok, men det kommer ingen. ICtC skrevs 1949, innan Salinger var särskilt känd. Fint hur dikten ofta förebådar verkligheten, om man hittar rätt konstverk.

Att Salinger skrev är klart. Men finns manuskripten kvar?

”There is a marvelous peace in not publishing…. I like to write. I love to write. But I write just for myself and my own pleasure”, sa Salinger till New York Times 1974.

Den tjocka röda linjen

Patrik Andersson säger i en intervju i Sydsvenskan att han ”vill stå för kontinuitet och en röd linje.” Några dagar tidigare var det någon annan, jag tror på TV, som talade om en röd linje. Har jag missat något eller är det en röd tråd de far efter? Jag vet inte vad en röd linje är, annat än den tunna röda linjen.

Kim Andersson sa inför handbollsmatchen mot Tyskland att han inte ville åka hem till sin tyska klubb ”med huvudet mellan benen”. Ett roligt sätt att slå ihop att hålla huvudet högt och inte ha svansen mellan benen. Jag tror inte att Kim tänkte så långt, men det var klart fyndigare än den röda linjen, som jag hoppas inte tränger ut den röda tråden.

Holland och Belgien, Krabbé och Kasparov

Spoorlos, The Vanishing är holländsk, inte belgisk. Tim Krabbé, som skrev boken, är också en duktig schackspelare och han har en hemsida där han skriver om schack och annat på engelska. Här är en artikel som han skrivit om Kasparov, från 1995.

Talent is a misused term and a misunderstood concept

säger Garry Kasparov i den här intressanta recensionen i The New York Review of Books. Boken han skriver om verkar inte lika bra, men recensionen innehåller en mängd intressant information. Det handlar om schack och vetenskapens strävan att skapa tänkande maskiner.

Om ni, som jag, har Arts & Letters Daily som startsida, så har ni redan fått detta artikeltips.