Arkiv | augusti, 2008

Sortera mera

31 Aug

Jag flyttade in drygt trehundra bananlådor böcker i juni. Nu, i slutet av augusti börjar det likna ordning på antikvariatet. Likna, alltså. Det är långt kvar. Jag trodde inte att det skulle ta så lång tid, men hela sommaren har jag ju tillbringat på torget i Simrishamn, så då har det inte blivit tid till så mycket sorterande. Dessutom köpte jag en ganska stor boksamling i början på sommaren och det är först nu den har assimilerats av antikvariatets övriga böcker.

Den 1 oktober är det berättarkväll på antikvariatet. Jag berättar en eller annan historia och ger lite berättartips. ABF arrangerar (och tar betalt, som det verkar, femtio spänn). Det ger mig en dryg månad att få ordning på bokhögarna. Det värsta är gjort. Det kommer att bli fint.

Idag fick jag in Conversations in Belzano av Sándor Márai. Ungersk författare på engelska. Hans bok Glöd är bland det bästa jag läst de senaste åren, säg bland det bästa jag läst detta millennium. Så koncentrerad och ödesmättad, spännande, trots att den bara återger ett samtal mellan två gamla gubbar. På baksidesfliken läser jag att Márai föddes år 1900 och dog 1989, genom självmord i San Diego. Han missade precis murens fall. Han skrev över 20 böcker och var mycket populär på sin tid. Jag kommer att tänka på Stefan Zweig, en annan europé som tog livet av sig i främmande land. Han gjorde det i Brasilien 1942, övertygad om att Hitler skulle vinna WWII. Zweig hann också skriva bortåt 20 böcker. Odödliga ögonblick är en samling texter som skildrar viktiga händelser i mänsklighetens historia. Avgörande uppfinningar som t ex den transatlantiska telegrafkabeln. Schackspelaren är en långnovell som jag minns att jag också gillade skarpt. Den, i sin tur påminde mig om The Swimmer, filmen med Burt Lancaster. Inte novellen av John Cheever, som jag inte läst.

Jag misstänker att Márai tog livet av sig av skröplighet och inte som Zweig av övertygelse om den civiliserade världens undergång.

Annonser

Ashes to Ashes

31 Aug

I kväll sänds första avsnittet av Ashes to Ashes, uppföljaren till Life on Mars. En polis i nutid hamnar i koma och i sin dvala upplever han att han är polis i 70-talets Manchester. Helt otrolig premiss, men ni som sett serien vet att den fungerar till 100%.

Den version av Life on Mars som visades på svensk TV var ofullständig. Flera scener var borta eller kortade. BBC påstod att det handlade om rättighetsskäl för musiken. Den fick inte visas/spelas utanför Storbritannien T ex figurerade Marc Bolan och hans musik i ett avsnitt ganska mycket, men hela den bihandlingen var bortklippt. Men i DN står att läsa att det inte handlade om musikrättigheter utan format. Alla andra TV-kanaler i världen är (enligt BBC) reklamkanaler som kräver kortare timmar för att få plats med reklam i programmen. Vilket korkat argument. För det första är det inte sant. Det finns reklamkanaler som sköter finansieringen betydligt snyggare än exempelvis TV4. Dansk DR2 har gjort en poäng av att aldrig bryta en film eller ett program för reklam. Före och efter, men aldrig under. Programmen får ta den tid de tar och så fyller reklamen ut i mellanrummen. Det ger lite udda starttider på programmen, men hellre det. För det andra växer betalkanaler som Canal+ och HBO, som bara förlitar sig på abonnenter och inte har någon reklam alls (väl?) De behöver inte heller ta hänsyn till reklamköparnas krav. BBC borde vara väl bekant med detta eftersom de gjort samproduktioner med HBO, som exempelvis Extras. Det känns som de råljuger och jag fattar inte varför. Om det är så väldigt viktigt med formatet, varför görs inte denna serie (och alla andra som de kanske också klipper ner till reklammarknadens behov) i rätt längd direkt? Det måste ju vara enklare än att ha en inhemsk och en internationell version. Eller, varför inte köra med öppna kort och erbjuda en klippt och en originalversion?

Men det var inte alls det som berörde mig mest när jag läste om BBC:s konstiga beteende. Vad som slog mig hårdast var att Per Ögren är död och att han är saknad. Ja, det är ingen nyhet för mig, jag läste runan tidigare i år, men det var tråkigt att påminnas om det ändå. Han gjorde verkligen mycket gott på SVT. Det var rena Cinemateketkänslan på säsongerna när han laddade med olika temaserier på regissörer, länder, skådespelare. Det var säkert han som grävde fram Scarecrow med Al Pacino och Gene Hackman, i widescreen och såg till att den visades flera gånger. För mig är den filmen nära knuten till Midnight Cowboy. Tematiskt är det inte så konstigt. Två män drömmer om ett bättre liv och kämpar mot omöjliga odds för att skaffa sig det. Pacino och Hoffman är samma typ av skådis. Båda dör på slutet. Men det är också det att jag såg filmerna när jag var ganska ung, åtta-nio år eller så. De hamnade i samma minnesfack. Midnight Cowboy är en känd, Oscarvinnande film som var lätt att hitta igen i vuxen ålder, men Scarecrow tog det många år innan jag lyckades återse, trots att den var stor på sin tid, vann pris i Cannes och allt. Jag tror att det var på Cinemateket i Malmö, i början av nittiotalet. som jag fick se den igen. Sedan kom den i stympat format på TV3 en sen natt i slutet av nittiotalet. Per Ögren är död men hans verk kommer förhoppningsvis att inspirera hans efterträdare. Den franska filmserien som gick gick i förra veckan var bra.

Are we having fun yet?

31 Aug

Lionel Shriver verkar vara en sympatisk person. Skriva kan hon, i alla fall. Sympatisk tycker man – jag – att hon är eftersom hon verkar ha samma åsikter som jag. Du tycker möjligen att hon är korkad och dum som lever snålt, handlar de flesta av sina kläder och prylar på loppis och hatar semesterfirande.

De hittar hit

31 Aug

Bengt Gustafsson hälsade på häromdagen. Han var på sin årliga antikvariatsrunda på Österlen. För två år sedan kom han förbi torget i Simrishamn. Han var under många år producent för Dagens dikt och efter det öppnade han Lilla antikvariatet i Lund. Men det är nedlagt nu. Alla stänger sina antikvariat och flyttar ut på nätet, om de ens ids fortsätta sälja gamla böcker. Jag har sålt böcker på torget i Simrishamn i tio år, men det är inte förrän nu jag öppnat butik. Det är skönt att ha alla böcker inomhus och slippa oroa sig för regn, men än så länge är jag mer van vid torglivet. Jag fortsätter att torga året ut, fredag och lördag, så länge vädret tillåter.

En annan långväga gäst till butiken var Magnus Ödmark, som verkade nöjd med utbudet. Det är roligt att duktiga människor  hittar till butiken och verkar gilla utbudet.

Vad ska jag läsa?

31 Aug

Vad ska jag läsa? Ibland är det svårt att hitta rätt bok. Mest är det slumpen som styr mig, och viljan att hitta något nytt. För varje läst volym är läserfarenheten lite mer berikad och urvalet av nödvändiga läsupplevelser lite mindre. En läst bok betyder inte en läsupplevelse mindre, för den boken får representera flera hundra, flera tusen liknande böcker. Jag är inte den sortens läsare som vill känna igen mig i boken. Om jag läst en bok med Nisse Karlsson som huvudperson vill jag inte träffa honom igen i nästa bok. Om jag har fått leva hans liv i tre-fyrahundra sidor så behöver jag inte vet mer om honom. Jag vet att jag är i minoritet här. Läsare av skönlitteratur , om jag ska tala alldeles för generellt, gillar att känna igen sig. Jag läser mycket skönlitteratur, men jag vill bli överraskad och lära mig nya saker. Jag vill inte känna igen mig.

Jag tittade i hylla och hittade några intressanta volymer. Arboretum av David Byrne, The Angels on the Roof, noveller av Russell Banks och Mr Wilson’s Cabinet of Wonder av Lawrence Weschler, naturhistoriska essäer av en New Yorker-skribent. Arboretum är inte en bok att läsa från pärm till pärm. Byrne har samlat ihop en mängd träddiagram över olika ämnen som han funderat över. Svårt att beskriva utan att se diagrammen. Det är en inspirationsbok som får läsaren att få nya infallsvinklar på världen. Sorteras under Konst/filosofi/telefonkludd/humor. I det inledande förordet hänvisar Byrne till en bok av Lawrence Weschler som heter Everything that Rises: A Book of Convergences. Det tog jag som ett tecken på att det var Weschlers bok jag skulle läsa. Jag läste första kapitlet, som lovade gott, men sedan förla jag boken och hittade den inte på en vecka. På den veckan läste jag Fredrik Sjöbergs Den utbrände kronofogden som fann lyckan. En samling texter i samma stil som hans två tidigare pärlor, Flugfällan och Flyktkonsten. Det som skiljer Kronofogden från dessa båda är att det inte finns en röd tråd på samma sätt, ingen berättelse, kan man säga. Läsaren drivs inte av att få veta vad som händer sedan. Flugfällan och Flyktkonsten är, förutom att de är oerhört berikande och lärda, också spännande som en kriminalroman. Kronofogden består av avslutade texter som inte hänger ihop. Ganska många recensioner som i Sjöbergs händer blir till personliga essäer snarare än bokanmälningar, vilket inte är fel. Den anmälda boken kommer i bakgrunden och Sjöbergs filosoferande tar förgrunden. Någon gav författaren epitetet ”Den vise på ön”. Jag säger inte emot.

Kristianstad bokfestival

31 Aug

Igår besökte jag Kristianstad bokfestival. Festivalens första åtta år var jag med och sålde, men i år och förra året var jag inte med. De första åren var det ganska kul och det gick bra, men de sista åren var det segt. Fortfarande kan det löna sig att handla böcker. I år tyckte jag dock att det var färre säljare än vanligt, och konstigare! En som ville ha femhundra spänn för en fuktskadad fotobok, en annan som ville ha en femtiolapp för en vanlig, halvny pocketbok! Omskakande. Jag delade ut lite reklam om antikvariatet och denna blogg, så alldeles meningslös var inte utflykten. Hoppas att festivalen tar nya tag i försäljningsdelen, så att det blir fler och bättre säljare.

Cormac

27 Aug

Cormac McCarthy är het i Sverige just nu, särskilt på den antikvariska marknaden, vad det verkar. Jag minns när jag läste Blood Meridian, or an Evening Redness in the West. Det var min första Cormac, 1990 eller 91. Den är osannolikt våldsam och rå. Språkligt enkelt, korta meningar, men samtidigt svårläst eftersom tankekedjorna är otydliga. Berättande är bibliskt, det här är allvar… Inte långt efter den läsningen kom första delen i Borderstrilogin, All the Pretty Horses, som jag fick som gratisbok tillsammans med ett nummer av Esquire. Den fångade mig inte på samma vis. Jag läste ut den motvilligt. Del två, The Crossing började jag på men avslutade inte. Den tredje delen, Cities of the Plain står oöppnad i hyllan.

Child of God är min favorit-Cormac. Våldsamma saker händer, poänglöst. Obegripligt, men oerhört drabbande. En förståndshandikappad man stapplar omkring i ödemarken och omväxlande begår och utsätts för våldsamma handlingar. Hillbilly horror eller Nobelprisprosa, det är upp till läsaren att bestämma. Storheten ligger i gestaltningen. Det knappa språket, den orimliga handlingen. Hans senaste, The Road är mycket tydligare, men har samma känsla av hopplöshet. Det meningslösa i att vara människa.

Jag har haft Dessa vackra hästar och Övergången till salu i många år, både i pocket och inbundet. Inte en jävel brydde sig. Till slut gjorde jag mig av med pocketutgåvorna på Krämarmarknaden i Simrishamn för en femma styck. Jonas Bergh köpte dem, så de fick ett bra hem. Det är nog fem år sedan. Övergången har jag sålt i år, Dessa vackra hästar har kanske gått åt tidigare säsonger, för jag hittar den/dem inte .

Men nu! Efter Bröderna Coens film och framgången med The Road är Cormac på svenska hårdvaluta. Särskilt Dessa vackra hästar, som för dagen endast går att uppbringa i ett enda ex på nätet, 400 spänn. Övergången finns i några fler exemplar. Det är ju typiskt. Det ska alltid till en film för att folk ska få upp ögonen för en bok. Det är konstigt, irriterande faktiskt. Och i det här fallet, No Country for Old Men så är ju den boken författarens sämsta, som jag förstår det. Det är i alla fall den enda av hans böcker som fått dåliga recensioner. Den lämpar sig väl för filmatisering och filmen är utmärkt.

Konstigt (nej, förresten, inte konstigt) att Dessa Vackra hästar och Cormac inte blev stor tidigare, när Billy Bob Thornton filmatiserade den med Matt Damon i huvudrollen. Filmen floppade men fick fina recensioner. Den saknade en krydda: Det meningslösa våldet, det våld som är hela ”meningen” med No Country for Old Men. Livet är våldsamt och meningslöst. Har du tur så överlever du tills du blir gråhårig. All the Pretty Horses handlar mer om jakten på det förgångna. Året är 1949 och två unga män rider i Texas söderut mot Mexiko. De vill jobba med hästar, men bilarna och traktorerna tar över. Kanske finns det jobb i Mexiko.

Billy Bob Thorntons genombrott, Sling Blade har ett stänk Cormac i sig. Filmen är som en mycket mild och snäll variant på Child of God. En del våld, men inte i närheten av det som förekommer i Child of God. Bra film. Billy Bob gör sin karaktär övertygande, en efterbliven man som tvångsutskrivs från hemmet han bott på i större delen av sitt liv sedan han slog ihjäl men man med ett sling blade, ett lieblad. ”Some people call it a Kaiser Blade. I call it a Sling Blade.”

Får mig att tänka på Bad Boy Bubby, som är en helt annan film, lite märkligare men bra den med.

Kontentan är: Jag grämer mig över att jag inte har fler exemplar av Dessa Vackra hästar.

%d bloggare gillar detta: