Arkiv | september, 2008

Kura skymning, onsdag 1/10 kl 19.00

30 Sep

I morgon är det berättarkväll på antikvariatet, Stora Västergatan 37, Ystad. De flesta biljetterna är sålda, men kanske finns det en eller ett par kvar. Kolla med ABF på 0411-29872. Jag framför några berättelser (”från när och fjärran”, som det står i reklamen) och informerar också om de två studiecirklar jag kommer att hålla i höst, en i berättande och en läsecirkel på engelska.

Äntligen middag med Andre

27 Sep

En av tidernas bästa filmer återutges äntligen på DVD. 18 oktober kommer My Dinner With Andre. Louis Malle regisserade, Wallace Shawn och André Gregory skrev och spelade huvudrollerna. Handling? Wallace och Andre träffas på restaurang, äter middag och samtalar, mest om teater. Sedan går de hem.

Inte mer än så.

Ändå så spännande att man sitter på helspänn filmen igenom. Shawn och Gregory spelar sig själva, men är inte sig själva. Det är ett skrivet manus. Ja, manuskriptet var ganska enkelt att få tag i, så det har jag läst ett par gånger, men filmen har jag bara sett två gånger. En gång på TV och en gång på Cinemateket. I många år har jag sökt den på video eller DVD, men förgäves. Den har funnits, men inte när och där jag letat. Nu uppmanar jag er att  köpa eller hyra filmen när den blir tillgänglig. Den är förträfflig. Är ni av annan åsikt har ni fel och är portade från mitt antikvariat.

The Interpretation of Murder

24 Sep

Jag hade vissa förhoppningar på Jed Rubenfelds The Interpretation of Murder, men de kom tyvärr på skam. Boken vann förra årets Richard & Judy Book Club Award. Det betyder att boken är lättläst, fångande, har en stark story. Kort sagt, att den är a good read. Den tidigare nämnda boken om männen som gick på månen var också en Richard & Judy-bok, och ja, jag blev duperad. The Interpretation of Murder är strunt. Boken har Siegmund Freud som huvudperson. Han besökte USA endast en gång och han tyckte illa om landet. Författaren gör Freud till Sherlock Holmes i en korkad mordhistoria som ska förklara Freuds dåliga förhållande till Amerika. Rubenfeld har säkert haft roligt när han följt Freuds spår i New York och passat in sin egen historia på det som hände i verkligheten, men jag ser inte poängen. Boken är lättläst och ospännande, tyckte jag, inte ”fiendishly clever” som Guardian säger på omslaget.

När kommer filmatiseringen med Tom Hanks som Freud i regi av Ron Howard?

Adoration/Affliction mm

22 Sep

Jag började på Russell Banks’ samlade noveller, The Angel on the Roof innan The Polysyllabic Spree. Övergången från Banks till Hornby var självklar  i och med Colin Firth.

Även om jag återvände till Banks så läste jag inte alla novellerna i samlingen. De jag faktiskt läste handlade alla om besvikna, intorkade män som hanterade sin ålderdom på olika sätt. Lite enformigt att läsa flera berättelser på rad med samma tema. Två av Banks romaner har filmatiserats och även dessa noveller är i högsta grad filmatiseringsvänliga. Men enbart som noveller är det något som saknas, kanske det oväntade. Det blir inte mer än den där besvikelsen, de där utmejslade figurerna. Det är gott nog för många, men jag behöver överraskningar också. Atom Egoyans The Sweet Hereafter baseras på Banks roman med samma namn. Hur hanterar en liten stad en stor tragedi? Mycket bra film, skoningslös. Egoyan har hamnat lite i bakvattnet, jag vet inte varför. Ett tag var han Bröderna Coens jämlike. Var är han nu? De senaste jag såg av honom var Where the Truth Lies från 2005, som har en intressant berättarstruktur, men där den stora hemligheten kanske inte är så stor när den väl avslöjas. Det är en filmfilm och handlingen rör sig kring ett komikerpar på femtiotalet, en variant på Martin/Lewis. Paret spelas av Kevin Bacon och Colin Firth (Firth som spelade Nick Hornbys alter ego i Fever Pitch, ju). Felet med filmen är kanske att huvudrollen är för vek, en kvinnlig journalist som ska lösa ett mysterium. Hennes karaktär kommer helt i skuggan av Bacon och Firth som briljerar. Nu verkar Egoyan vara på gång med något nytt som tar upp samma teman som gjorde honom stor på åttiotalet. Adoration heter filmen. Den visades på filmfestivalen i Toronto och har premiär i början av nästa år.

Den andra filmen som gjorts på en Banksroman heter Affliction och är i den nyss nämnda genren ”besvikna, intorkade män”. Fast det är Paul Schrader som gjort filmen, och jag gillar den, så var Banks inte alls nöjd med resultatet. Nick Nolte spelar sheriff (i nutid) på dekis, James Coburn är hans pappa, ännu mera på dekis. Båda är våldsamma typer, drabbade av samma åkomma, antar jag att titeln menar. Filmen följer deras försök till försoning. Coburn vann Oscar.

Bokbörsen

16 Sep

Idag har jag lagt in mina första böcker på Bokbörsen. Under hösten kommer jag att lägga upp några hundra titlar, så får vi se vad det kan ge. Det kommer mest att handla om faktaböcker, handböcker och lite mer udda saker.

Recensioner att skratta åt/med

16 Sep

Den som uppmärksammar kopplingen mellan Larry David/Seinfeld och Richard Yates är helt klart en bildad och intelligent person. Larry David är ett komiskt geni och Richard Yates var en mästare på den självbiografiska, romanen. Debuten, Revolutionary Road, borde vunnit National Book Award, men priset gick till en annan, nästan lika bra, debutant, Walker Percys The Moviegoer. Jag bläddrade i Nick Hornbys The Complete Polysyllabic Spree  i en affär i förra veckan och såg då att ett kapitel behandlade ”the Larry David-Richard Yates connection.” Jag köpte genast boken och gick hem och läste ut den på två sittningar. Ibland säger jag att de bästa böckerna som finns är de som handlar om – böcker. Visst är det så. Åtminstone när man är på rätt humör. The Complete Polysyllabic Spree är Nick Hornbys samlade bokkrönikor för tidskriften The Believer. Varje månad redovisar  Hornby vilka böcker han köpt och vilka han läst. Tanken är att han bara ska välja att läsa böcker han tror är bra, och om han skulle råka välja något som visar sig var trist så får han inte skriva om den boken. TCPS är väldigt rolig och dessutom informativ. Hornby skriver så trevligt och får läsaren att vilja bli kompis med honom. Det gör att när jag finner att jag läst vissa av de böcker Hornby skriver om, så känner jag sig duktig. Oh, jag är som den där trevlige, framgångsrike Nick Hornby.

Richard Yates skrev en handfull romaner varav debuten, Revolutionary Road, är den bästa, en amerikansk klassiker, en period glömd, men efter författarens död återupptäckt, eller återlanserad, snarare. Den blir snart storfilm med Leonardo DiCaprio och Kate Winslet, faktiskt. Men Yates märkte nog själv att han inte riktigt kunde nå upp till förstlingsverkets höjder med sina följande alster. De är bra, de är mycket bra och jag har läst nästan alla, men i dem finns ekot av Revolutionary Road. Samma teman behandlas, men han gjorde det bäst första gången. Yates liv blev eländigt, inte lagomalkoholist som Peo Enqvist utan fruktansvärd, brutal genomvidrig alkoholism utan försonande drag. Och det är här Larry David kommer in i bilden. Han var nämligen ihop ett kort tag med en av Yates’ döttrar och det är den upplevelsen han beskriver i det avsnitt av Seinfeld där gänget får träffa Elaines pappa, det kände författaren, som är en extermt jobbig översittartyp. I Davids/Seinfelds händer blir det förstås kul, men tar man bort humorn så ser man tragedin tydligt.

Fast Hornby läser inte Yates under den period denna läsdagbok sträcker sig, utan en biografi över författaren. Den boken avslöjar att Yates i stort sett skrev sin självbiografi i romanform hela sitt liv och utnyttjade sin familj och bekantskapskrets som inspiration till de mer eller mindre skadade människor han skriver om. Hornby läser många böcker och en del har jag läst och gillat. Allra bäst enligt mig (och Hornby håller nog författaren högst också) är Marilynne Robinsons Housekeeping. Den utkom 1981 och fick PEN/Hemingway Award för bästa debut. Författarens nästa roman dröjde 23 år. Det heter Gilead och vann Pulitzerpriset 2004. Uppmärksamheten denna comeback gjorde att jag upptäckte författaren och hennes debutbok. Den känns mycket självbiografisk och ”sann”, men jag tror inte att den är mer verklig än någon annan roman. Vissa saker i boken, dedikationer etc, motsäger verkligen att det skulle finnas särskilt mycket sant i berättelsen. Det handlar om två systrar som genom olyckliga omständigheter tillbringar sin barndom utan sina föräldrar. Först med sin mormoder, sedan med morfaderns systrar och sist med sin moster. De flyttar ingenstans utan det är deras fostermödrar som flyttar till deras hus, mormoderns gamla hus ute i obygden i staten Washington. Man blir inte särskilt klok på handlingen när man läser baksidan. Där står mest hur bra recensioner boken fått. Jag har också svårt att redogöra för någon direkt handling, även om de finns där, mycket tydligt. Det handlar om två flickor som hittar olika strategier för att bli vuxna och hantera sin udda situation i livet. Men det är mycket mer än så. Landskapet är en lika viktig karaktär som de två flickorna. Landskapet lever på ett sätt jag sällan upplevt i en bok. Läsaren blir verkligen delaktig i miljön. Det är mycket bra.

Jag gör inte boken rättvisa. Den är nära nog magisk.

Hornby gillar Housekeeping, men han tycker att Gilead är snäppet bättre. Den är också fantastisk, men eftersom jag läste Housekeeping först så drabbade den mig hårdare. Hornby började med Gilead. Glädjande nog har den nyss kommit i pocket på svenska.

Hornby lyckas verkligen förmedla glädjen med läsning, vilket är en av poängerna med hans spalt. Alltför ofta används recensionen som en positionering av recensenten själv. Recensenten sätter sig över verket eftersom han/hon bedömer det, och då kan det undersökta verket inte vara för bra. Det måste alltid finns något som inte duger. Hornby har inga sådana spärrar. Gillar han något så gillar han det väldigt mycket.

Man får många bra lästips här. Ett som jag kan skriva under på extra mycket är Moon Dust av Andrew Smith. Den bygger på den lysande idén att intervjua de män som gått på månen. De är bara nio kvar nu, av tolv. De börjar bli gamla och snart finns de inte kvar. Hur påverkade månresan dem? Författaren varvar intervjuerna med att berätta om sin egen uppväxt i månkapplöpningens skugga. Ett väldigt bra stycke nutidshistoria (om man med nutid menar 60-00-talet). Jag var också helt såld på rymdresorna, men jag är lite yngre än Smith, så Rymdskytteln var min grej. Jag minns att man kunde ringa upp ett nummer och lyssna på kommunikationen mellan rymdskytteln och Houston. Det var häftigt då, men låter som rena artonhundratalet nu.

På omslaget till The Polysyllabic Spree skriver en recensent att hon skrattar på varje sida. Ja, nästan jag också. När skrattade du högt (av glädje) senast du läste en recension?

David Foster Wallace

15 Sep

David Foster Wallace, författare till The Infinie Jest, är död. Han tog livet av sig, 46 år gammal. Jag kopplar samman Wallace med Mihael Chabon, kanske mest för att de debuterade i slutet av åttiotalet, oförskämt unga. Wallace skrev bara två romaner, den nämnda på ca 1 000 sidor, och The Broom of the System (finns på svenska, jag har den till salu) som är ca hälften så tjock. Han tryckte in allting i sina böcker, för mycket humor, för många infall, för många karaktärer, så att propparna gick i romanbygget. Jag orkade inte läsa utThe Infinite Jest och jag fattade nog inte allt av Broom of the System, men det var häftiga böcker ändå och han banade väg för den sortens författare som kunde vara både ironiska och allvarliga i samma mening, såna som Dave Eggers. Wallace hade mer att skriva. Det är mycket tråkigt att han är borta.

%d bloggare gillar detta: