Arkiv | oktober, 2008

Paul pratar

29 Okt

Förresten, här är en ny intervju med Paul Auster där han berättar att han skriver snabbare än någonsin:

The process of writing Man in the Dark was, Auster says, unusual for him. It took just four months, faster than any other book he’s written. ”It was one of those odd situations where the next word was always there,” he says.

Jag gillade honom betydligt bättre på den tiden han värkte fram en knapp sida om dagen.

Annonser

Living the dream, baby – your dream

29 Okt

Idag fick jag igen höra att jag har ett drömjobb. ”Det har varit min dröm att öppna antikvariat”, var det någon som sa till mig. Formuleringen är alltid den samma, ”min dröm”. Jag vet inte hur många gånger jag hört det, folk som drömt och drömmer om att öppna antikvariat.

Jag drömde aldrig om antikvariat innan jag startade min verksamhet. Det bara blev så. Det är ett naturligt steg för en biblioman och storläsare. När man samlat på sig de flesta böcker man själv vill ha kan man börja samla åt andra.

Men de som drömmer om detta, vad är det i denna verksamhet som lockar till så många drömmar? För mig är det något jag måste göra, mot bättre vetande. Uruselt betalt, ganska hårt fysiskt arbete, men jag måste ändå.

För länge sedan sa Paul Auster att han hatade att skriva, det var så svårt, så ansträngande (det var på den tiden han skrev riktigt bra böcker). Men alternativet till att skriva, nämligen att inte skriva, var ännu värre, så därför gjorde han det, trots att han inte tyckte om det. Så är det lite med mitt antikvariat. Jag kan inte säga att jag älskar det, att det är mitt drömjobb, men jag måste göra det.

Ryktet om antikvariatets död var överdrivet, står det i dagens Svenska Dagbladet.

Random acts of senseless reading

26 Okt

Ganska ofta läser jag med mening. Jag får för mig att jag vill veta mer om något eller läsa många böcker av samma författare. Den här hösten har inte varit sådan. Val av läsning har varit synnerligen slumpmässig.

Billy Ehns memoar Frånvaron låg överst i en hög böcker på antikvariatet. Jag läste första sidan och den var inte dålig så då läste jag resten av boken. Den handlar om hur författaren hanterat känslan av att bli övergiven. Billy Ehn är professor i etnologi vid Umeå universitet, men den här boken handlar mest om barnet Billy och hans speciella uppväxt. Å en sidan speciell, å andra sidan, har vi väl alla haft väldigt speciella förhållanden. Vad som än händer oss i barndomen får det stark påverkan på resten av våra liv. Le Clézio sa till Ingrid Elam att en människa formas av sin upplevelser mellan 7-15 år. Själv träffade han sin pappa för första gången när han var elva. När Billy Ehn var lika gammal tog hans pappa livet av sig genom att spränga sig själv i luften. Boken skildrar författarens detektivarbete för att ta reda på varför fadern gjorde detta, och varför Billy själv blev behandlad som han blev av mor och styvmor. Det är inte Pojken som kallades Det, men det är samma genre, Mis-Lit for Machos. Jag blev berörd, och det var en spännande läsning, trots att man snart förstod att den här berättelsen inte skulle få någon closure.

I en annan hög låg Underliga historier av Arthur Conan Doyle, i ett trevligt litet skinnband från 1930. Det här är en samling mysrysare och kluriga deckarproblem. Flera skulle lika gärna kunnat ha Sherlock Holmes i huvudrollen. Ganska kul läsning men genomusel översättning. Värst är när ett mysterium med några försvunna personer på ett tåg ska förklaras. Tåget rörde sig långsamt över en sträcka. Där körde det bara 8-10 mil i timmen och då var det inget problem för de försvunna personerna att hoppa av i farten. Det handlar förstås om miles per hours, dvs 14-16km/h.

Sedan hittade jag Raymond Chandler Speaking, som inte var ett lika slumpmässigt val. Inte mer än att jag aldrig haft boken, och nu fick jag in den. Det var förstås en slump, men Chandler är en författare jag gärna blir komplettist på. RCS är en redigerad brevsamling där hans brev sorterats i ämneskapitel. Chandler on Chandler, Chandler on the Mystery Novel, Chandler on Hollywood osv. Det är bra, tycker jag för jag har försökt läsa andra brevsamlingar av stora författare, t ex Graham Greene och John Steinbeck, som varit i det närmaste oredigerade. En mängd brev presenterade i kronologisk ordning, tvingar läsaren att vada igenom ganska mycket dravel och ointressanta ord innan man kommit fram till väsentligheterna. Den här Chandlersamlingen är tvärtom upplagd som en vanlig essäbok, ämnessorterad och synnerligen läsvänlig.

Här är en samling visdomsord från kapitlet Chandler on the Craft of Writing.

The people whom God or nature intended to be writers find their own answers, and those who have to ask are impossible to help. They are merely people who want to be writers.

I’m always seeing little pieces by writers about how they don’t ever wait for inspiration; they just sit down by their little desks every morning at eight, come rain or shine, hangover and broken arm and all, and bang out their little stint. However blank their minds or dull their wits, no nonsense about inspiration from them. I offer them my admiration and take care to avoid their books.

Me, I wait for inspiration, although I don’t necessarily call it by that name. I believe that all writing that has any life in it is done with the solar plexus.

The intelligent part of a writer’s public wants a change of pace, they want him to try new themes and new places, but the public that buys a book in quantity wants the same standard brand of merchandise they have been getting.

When I open a book and see writing like ‘her appearance was indeed shocking’, ‘I felt the first stab of remorse’, ‘rich full-blooded beauty’ etc I get the impression that I am reading a dead language.

Let me warn you out of such experience as I have that any writer who cannot teach himself cannot be taught by others (…) I take a very dim view of writing instruction in general, above all the sort that are advertised in the so-called writers’ magazines. They will teach you nothing that you cannot find out by studying and analyzing the published work of other writers. Analyze and imitate; no other school is necessary.

As a writer of twenty years professional experience I have met all kinds of people. Those who know most about writing are those who can’t write. The less attention you pay to them the better. They are on the outside looking in and what they see is no good to the man inside; it is in a different category of mind. So I have made three rules of writing for myself that are absolutes: Never take advice. Never show or discuss work in progress. Never answer a critic.

Glädjen i att läsa okända böcker

24 Okt

Det är roligt att sprida ljus i bokdjungeln, att rekommendera böcker andra inte hade en aning om att de ville läsa. Det är en stor del av nöjet med att sälja böcker. Här är en skribent i The Guardian som också gillar att hitta det glömda.

Dansa, dansa, dansa

21 Okt

Haruki Murakami var den hetaste gästen på New Yorkers litteraturfestival i helgen. Jag var inte där, tyvärr. En annan gång, hösten 1989, hamnade jag mitt i en litteraturfestival i New York. En bra bit av Femte Avenyn var avspärrad för biltrafik och en mängd förlag, boklådor och litteraturinstitutioner visade upp sig. Då, 1989, hade jag bara läst en bok av Murakami, A Wild Sheep-Chase. Titeln säger det mesta om den boken. En bedragen äkta man driver runt i Japan och försöker begripa vad han gjort fel. Oförklarliga företeeleser drabbar berättaren, han leker privatdetektiv, men när boken är slut har han inte funnit svaren på sina frågor. Kanske har han hittat några andra svar. Både berättaren och läsaren har blivit en smula visare under resan, känns det som, även om det är svårt att förklara hur.

Häromdagen, tjugo år senare, läste jag ut Murakamis  Dance, Dance, Dance, som är fortsättningen på A Wild Sheep-Chase. Under åren har jag läst de flesta av Murakamis böcker och han har gått från att vara en i väst obskyr kultförfattare till att bli en ganska udda megastjärna som både nämns i samband med Nobelpriset och som läses av såväl de coola typerna som kulturtanterna. I uppföljaren letar den namnlöse berättaren vidare. Han tar sig till Sapporo för att besöka ett hotell han fått på hjärnan. Men när han kommer dit finns bara namnet kvar av hotellet. Det lilla, familjeägda pensionatet har blivit ett internationellt hotell i glas och stål. Fast vissa spår finns kvar av det gamla, som till exempel mannen med fårskinnet på femtonde våningen.

Jag får lite Hylingerkänsla av den här boken. Idén om det hemliga sällskapet skulle Murakami säkert gilla. Och både Knut från Hylingers böcker och den namnlöse berättaren här reser mycket, observerar, blir inblandade i saker och ting mot sin vilja, slumpmässigt. Det är en väldigt skön känsla att befinna sig i Murakamiland. Det känns lite sorgligt att lämna det. Hans böcker är resor som sällan når fram till sitt mål. Det låter misslyckat, men, ja, Boyes uttjatade ord om att ”det är vägen, som är mödan värd” stämmer väldigt bra på den här boken och det mesta som Murakami skrivit. Hans senaste bok handlar bara om vägen, kan man säga, en löpares memoarer: What I Talk About When I Talk About Running. Glädjen och nyttan av att springa långt, länge och ofta. Jag har en bekant som halkat in på det spåret. Här dokumenterar han sina framsteg (och bakslag).

Priser, priser, priser

15 Okt

Årets Bookervinnare utsedd: Aravind Adigas debutroman The White Tiger. Och snart kommer Augustnomineringarna. Vissa perioder är litteraturintresserade lika fyrkantiga som sportnördarna. Listor och tabeller, odds och tips. Jag rycks med i det också, men det är mer onödigt än kul när jag tänker efter.

Jag har haft en halvbra läshöst. Nyss läste jag Walter Mosleys Fearless Jones, en deckare som utspelar sig i Los Angeles efter andra världskriget. Tanken är väl att det ska vara en svart variant på Marlowe, men boken når inte ända fram. Rätt spännande, rätt bra, men till sist bara meningslös förströelse. Jag började läsa den eftersom huvudpersonen är antikvariatsinnehavare. En dag kommer ett riktigt bombnedslag in i hans butik och ber om beskydd. Sedan går allt åt skogen, antikvariatet går upp i lågor och resten av boken är en lång jakt genom Los Angeles gator. Det som saknas i boken är stil. Jag läste några sidor i Farewell My Lovely för att se om den var lika bra som jag mindes. Det var den, för slår man upp en sida på måfå och läser några rader så drabbas man ofrånkomligt av Chandlers prosa. Handlingen är sekundär, stilen är nästan allt. Mosley har en hygglig handling men ingen stil att tala om, och då blir hans bok ointressant. Läs om en Chandler istället.

De bästa antikvariaten

12 Okt

Dagens Nyheter skriver om antikvariat i Stockholm. Någon namnlös antikvariats-gubbe drygar ut den magra kassan genom att sälja knark. Så lågt skulle jag aldrig sjunka, men inom en överskådlig framtid – säg före jul – så kommer jag att kunna sälja en kopp kaffe till ett bra pris i min butik.

%d bloggare gillar detta: