Arkiv | november, 2008

På tal om Gibson

30 Nov

I had reached the age of 650 miles.

-Christopher Priest, Inverted World, första meningen.

Igår kväll körde jag till Malmö för att tömma ett lager på gammalt skräp. Sådana där saker man borde slänga, men som man ändå behåller, släpar runt på, magasinerar, flyttar, sorterar, lagrar… Till inget nytta egentligen, för man använder aldrig prylarna. En oanvänd toalettstol, ett ritningsskåp, ett drinkskåp, gamla fanzines. Då talar vi om riktiga fanzines, stencilerade eller mimeograferade som handlar om science fiction. Jag bläddrade igenom högen igen för att avgöra om jag skulle slänga dem eller ej. Då hittade jag ett amerikanskt fanzine utgivet av någon i Seattle. I brevspalten fanns en kommentar från William Gibson och fanzinet var adresserat till Christopher Priest. Hur sjutton har det hamnat hos mig? Chris Priest är författare till bland annat The Prestige, som blev film för ett par år sedan. Tänk att Christopher Priest har hållit i detta fanzine och William Gibson har varit regelbunden läsare. Sådana skrifter kan man inte slänga.

Annonser

Kanadensaren inom mig

29 Nov

Ibland tänker jag att jag nog skulle passat bättre som kanadensare. På tjugotalet flyttade en del av min släkt till Kanada och jag tror att de fick det bra där. Söker man på mitt namn kommer alltid ett antal kanadensiska träffar upp. Jag känner mig lite kanadensisk.

Häromveckan kom en kanadensare in på antikvariatet. Han handlade inget, men vi pratade i över en timme, långt förbi stängningsdags. Vårt samtal var så trevligt att jag var på väg att bjuda hem honom på middag. Jag ångrar att jag inte gjorde det.

Kanada mötte mig i skivhyllan. Jag planerar för julskyltningen på antikvariatet, som ska vara klar på söndag. Jag letade julmusik och hittade då två julskivor i hyllan, båda kanadensiska. Kate och Anna McGarrigles The McGarrigele Christmas Hour och Jane Siberrys Music for the Christmas Season part III. Båda artisterna, eller ska jag säga alla tre, upptäckte jag på åttiotalet. Första gången jag hörde ”Vladimir Vladimir” med Jane Siberry var på radion en vardagkväll innan jag skulle somna. Det var i ett program med religiösa undertoner, funderingar om livet och evigheten och så passande musik till det. Såna program hittar man inte i P3 längre. Det var för övrigt i samma program jag hörde Kjell Höglunds ”Genesarets sjö” för första gången. I vilket fall, ”Vladimir Vladimir” drabbade mig hårt, så vid första tillfälle tog jag båten till Köpenhamn och gick till Guf, en skivaffär i närheten av Fantask, och köpte två album med Jane Siberry. De kostade 90 danska kronor styck, vilket var mycket pengar på den tiden, men jag var tvungen att ha dem. Det var väl använda pengar. Särskilt The Speckless Sky, där ”Vladimir Vladimir” finns, är en mycket bra skiva. I början på nittiotalet köpte jag i New York Bound by the Beauty. På den skivan finns den väldigt fina låten ”The Life is the red wagon” (jo, den heter ”The life…”)

”Vladimir Vladimir” är ett ljudkonstverk, en film. Stalker möter Rasmus på luffen och… jag vet inte, det är en helt egen historia. Nuförtiden har Siberry bytt namn till Issa, gjort sig av med allla sina världsliga ägodelar och reser runt i världen. Hon utforskar också nya möjligheter för artister att få betalt för sin musik via internet. Hon låter kunden bestämma hur mycket musiken är värd. Läs mer här.

William Gibson, kanadensare, sa en gång inte långt efter att Neuromancer kommit ut, att han inte hade högre förhoppningar på livet än att bli antikvariatsbiträde. Han kunde inte fatta vilken tur han haft som blivit författare på heltid. Antikvariatet har jag gemensamt med Gibson.

I skivhyllan står också två skivor med Lhasa. Född i USA, mexikanskt påbrå, men boende i Kanada. Eller Frankrike. En nomad. The Living Road måste vara bland de allra bästa skivor som gjorts hittills under 2000-talet. Hon lyckas använda hela sin bakgrund till att skapa en ny musikstil. Mexikanskt, franskt, amerikanskt. Här är en låt live som ger en uppfattning om hur hon låter. Det är fyra år sedan senaste skivan kom ut. Jag vet inte vad hon gör nuförtiden. Bor med sina systrar på en cirkus i Frankrike? Tröttnar man inte på det efter ett år eller två? Vill man inte spela mer musik? Hoppas det. Här en Cohencover som kanske är av nyare datum, från fransk TV.

Detta om det kanadensiska. Från söndag 30/11 så är det kanadensisk julmusik på antikvariatet. Och kafé! Två sittplatser. Handmalet kaffe.

Pretentiös/pretentioner

23 Nov

I fredags såg jag på TV det roliga samtalet som leddes av Eva Beckman med Kay Pollack, Henrik Schyffert, Björn Wiman och Björn Ranelid som handlade om det pretentiösa. Pollack, Schyffert och Ranelid var alla sig själva, så mycket de kunde.

Vad jag tyckte var märkligt var att ingen noterade att pretentiös, den negativa termen, är den som  sätter sig själv i centrum för sitt skapande. Verket är inte det centrala, verket står inte för sig själv utan är en del av skaparen. Jaget kommer i vägen för konstverket. I stället för att bara producera en text eller en tavla eller vadsomhelst, så berättar skaparen hur han gör, vad han tänker, och gärna vad mottagaren ska tänka. Det är ju det som gör Ranelid till en sådan pajas. Skriva kan han – man kan ha åsikter om hur han skriver, men han kan skriva – och många uppskattar hans prosa. Men sedan ska han hela tiden berätta vad han gjort, hur läsaren ska tänka, vad budskapet i texten är… Det är att vara pretentiös.

Pretentioner har däremot alla. Alla vill någonting.

Ursäkta inslagningen av de öppna dörrarna.

Croneman skriver något liknande, fast bättre, ser jag idag, måndag morgon, så då kan vi slå in dörrarna tillsammans.

En god Bök

20 Nov

Tänk att skriva en bok där varje kapitel bara använder en enda vokal, samma vokal, och gör texten begriplig, kanske till och med njutbar. En kanadensare med det konstifika namnet Christian Bök har skrivit den boken. Den heter Eunoia och i The Times får vi veta mer om den. Författaren har skrivit en avhandling om Alfred Jarry, han verkar väl insatt i patafysikens mysterier och George Perec är en inspirationskälla. Här är ett utdrag ur kapitel A:

Hassan Abd al-Hassad, an Agha Khan, basks at an ashram – a Taj Mahal that has grand parks and grass lawns, all as vast as parklands at Alhambra and Valhalla. Hassan can, at a handclap, call a vassal at hand and ask that all staff plan a bacchanal – a gala ball that has what pagan charm small galas lack. Hassan claps, and (tah-dah) an Arab lass at a swank spa can draw a man’s bath and wash a man’s back, as Arab lads fawn and hang, athwart an altar, amaranth garlands as fragrant as attar – a balm that calms all angst. A dwarf can flap a palm branch that fans a fat maharajah. A naphtha lamp can cast a calm warmth.

Jag ropade hej

19 Nov

Det blir ingen My Dinner With André på DVD. Inte än på ett tag. Den är uppskjuten på obestämd tid. Undrar varför.

Livet betraktat som en rad förlorade möjligheter

14 Nov

Eller livet sett som en serie missade chanser. Life seen as a series of missed opportunites. Var slutar språket och var börjar svengelskan?

Häromdagen såg jag att Amadou och Mariam spelade i Stockholm. I lördags kväll läste jag att Hello Saferide spelade i Malmö samma dag, samma stund som jag läste att hon skulle spela. Igår upptäckte jag att Tricky spelar i Köpenhamn imorgon. För sent att boka, och jag är för gammal för att åka in på vinst och förlust. En rad förlorade möjligheter till stora musikupplevelser.

Fast.

Jag såg ju Amadou och Mariam på KB för ett par år sedan, och det var en riktigt bra konsert. Mariam sjöng lite falskt ibland, men det var ett jäkla sväng.

Och förra året, den första december, såg jag Säkert! på KB och det var också en stor upplevelse. Musikbyrån var där och filmade konserten. Om man fryser bilden i rätt ögonblick och tittar noga kan man se mig ganska nära scenkanten.

För tio år sedan såg jag Tricky, också på KB, och det var bland de bästa konserter jag varit med om. Topp fem alla gånger. Jag vet att andra konserten med samma artist aldrig är lika bra som den första. Överaskningsmomentet är borta. Minnet av den första upplevelsen växer till orimliga proportioner och upplevelsen av konsert nummer två kan aldrig mäta sig med minnet av konsert nummer ett.

Jag borde således vara tacksam att jag missar dessa tre utmärkta artister, jag hade ändå blivit besviken.

Men ändå. Om jag varit mer på hugget hade jag garanterat varit i Köpenhamn imorgon.

Glömda författare

12 Nov

Några minuter i solen, kanske femton, sedan är författaren glömd. Innan han eller hon kallnat i graven är böckerna borta, makulerade, slängda i ugnen, sönderregnade på en sommarloppis. Så är det bara.

Christopher Fowler försöker förlänga minnet av några brittiska nittonhundratalsförfattare. I The Independent skriver han med ojämna mellanrum små presentationer av författare vars verk kan läsas även idag med stor behållning. Kanske någon svensk skribent antar utmaningen och gör likadant för di svenske. Det ska inte gå många år innan både verk och upphovsman är helt försvunna.

Jag minns t ex när Peter van Greenaway  kom ut i Bra Böckers thrillerbokklubb, Bra Spänning. Han publicerades med flera titlar på svenska. Om han var verksam idag skulle han tampas med Robert Harris och liknanade författare på topplistorna.

Dodie Smith skrev De 101 Dalmatinerna, men den bok som Fowler skriver om, I Capture the Castle, låter som den kunde vara något för mig. Jag ska försöka fixa fram den i tid så kanske jag får den i julklapp av tomten. Vem kan motstå en förstamening som denna:

I write this sitting in the kitchen sink.

Fowler berättar vidare att Smith skrev en fortsättning på De 101 Dalmatinerna som hette The Starlight Barking, där dalmatinerna kommer tillbaka till nya äventyr. De vaknar i en värld där hundar kan flyga och alla människor sover! Den låter också bra. Tvåtusen gånger bättre än De 102 Dalmatinerna.

%d bloggare gillar detta: