Han är min

5 Feb

Nyss sett Revolutionary Road på Cinema 3 i Ystad. Jag tycker alltid att bilden är oskarp där, som om de ställer in skärpan på textremsan och inte bilden. Men förutom det så var det en bra film. Förvånansvärt trogen boken. Vad boken har, som är omöjligt att gestalta på film (tror jag) är att så många karaktärer är så vältecknade. I filmen är det bara paret Wheeler som tar plats. Fru Wheeler, fru Mendes känns som huvudrollen medan det i boken helt klart är Frank som är huvudperson. Vi får alla hans minnen från Frankrike, från barndomen, från den hemliga ungkarlslyan. Inget av det är med i filmen I boken är det också många figurer som får egna små historier. Shep är väldigt viktig men också barnen. Den starkaste scenen jag kommer ihåg från boken är när sonen tar itu med att bygga en stengång eller stentrappa, ett projekt som pappan talat om men aldrig gjort någonting åt. Barnen är överhuvudtaget med väldigt lite i filmen. Men film renodlar, jag vet det, så det är väl inget att säga om. En bra film, men inte i närheten av boken.

I sin recension av filmen i Aftonbladet berättar Emma Munthe Gray att hon nyss upptäckt boken, så då tar jag tillbaka eventuella spydigheter från förra inlägget. Jag kan inte på något vis påstå att jag var tidig med att läs Richard Yates, men det är en dubbel känsla när en inte helt känd författare plötsligt får ett stort genomslag och alla läser honom samtidigt.  Å ena sidan unnar man författaren framgången (fast ofta är han redan död), å andra sidan känns det lite tråkigt att inte vara relativt ensam i sin beundran. Det är en sån där grej som händer ofta i musikvärlden. Band är inne, band är ute… Andres Lokko har säkert skrivit spaltmil om detta fenomen.

En gång för hundra år sedan, eller åtminstone tjugotre, gav jag ut ett fanzine där jag skrev en halvlång hyllningsartikel till Walter Tevis. Jag hittad en intervju i ett amerikanskt fanzine och skrev och frågade om jag fick översätta den. Det fick jag, fast mer var det inte. Han som gjort intervjun klagade på att Walter Tevis plötsligt blivit så populär efter sin död. Var fanns ni när han levde, va? undrade denne amerikanske fanzineutgivare. Han var lite sur för at Walter Tevis blivit för känd. Författaren till The Hustler och The Man Who Fell to Earth är inte direkt okänd, men på grund av alkoholproblem skrev han inte en rad på arton år. Sedan blev han nykter, skrev några böcker till innan han dog  i lungcancer 1984.

På tal om Tevis, döden och film så berättade Heath Ledger i sin sista intervju med Sarah Lyall att han ville göra film av Tevis’ bok Queen’s Gambit. Den handlar om en asocial flicka som har en talang i livet, hon kan spela schack. The Hustler, fast med schack. Jag tyckte att den var fruktansvärt spännande när jag läste den. Nu vet jag inte vad jag skulle tycka. Det är svårt att göra bra film om schack. Finns det någon, bra, film med schack i förgrunden?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: