Arkiv | maj, 2009

Hurra för Robin Söderling

31 Maj

Vilken härlig skräll att Robin Söderling blev den förste att betvinga Rafael Nadal i Paris. På radion nämnde Mats Strandberg att detta var den största svenska tennisskrällen sedan Mats Wilander slog Ivan Lendl i Paris 1982. Det fick mig att undra vad Ivan Lendl gör nuförtiden. Det kan man läsa i denna, bara en vecka gamla, intervju i The Times.

Om inte Rokia kan komma till mig så kommer jag till Rokia

31 Maj

Rokia Traoré ställde in sin spelning i Malmö. Då bokade jag biljett till London. I fredags såg jag henne på Barbican Center. Det var en härlig konsert där artisten betvingade publiken. Hon spelade ner oss. Vi orkade inte mer. Hon fortsatte dansa och den tusenhövdade publiken kunde inte stå emot. Hon var grym. Hela bandet var fantastiskt. Otrolig energi. Någon, kanske Charlie Gillett, skrev att så kallad världsmusik appellerar till rockare och punkare eftersom det finns en energi i världsmusiken som i många fall gått förlorad i vanlig rockmusik. Rokia Traoré är ett exempel på det. Hon har en otrolig energi. Under konserten spelade hon allt från cover på Billie Holiday, hypnotiskt långsam, till tung dansmusik med stroboskop och supersnabb rap. Oavsett hastighet så fanns energin där hela tiden.

Varför är jag inte i Hay?

26 Maj

Årets bokfestival i Hay-on-Wye är igång. Varje år tänker jag: ”Varför är jag inte där?” Visst är det trångt och dyrt boende, ett spektakel… Men ändå säkert väldigt roligt. Jag har varit i Wales en gång, på en berättarfestival, och det var en mycket trevlig upplevelse. Bokfestivalen är säkert minst lika häftig. Men om man söker böcker så bör man åka dit tidigare på våren eller på hösten, det säger de som varit där, men vill man ha bokspektakel så är det nu man borde åka. Här är en intervju med David Simon, som är en av många intressanta gäster. Nästa år, kanske.

Dubbelexponering eller palimpsest?

25 Maj

Generation Kill går mot sitt slut. Det måste vara bland det dystraste som visats på TV någonsin. Den dokumentära känslan gör att berättelsen kryper under huden på den mest härdade tittare. Jag tänker på Holocaust som vi fick se i skolan. Den skulle vara så äkta och drabbande och där var James Woods och hela baletten. Men redan då som ganska liten såg jag att något var fel. Det var fortfarande en söt hinna över storyn och bilderna talade inte sanning, de var falska, förskönade. Generation Kill ger den bästa bild av krig som jag sett på film eller TV. Det är förvirrat, det är meningslöst, ingen fattar vad som händer eller varför. Och det är våldsamt, poänglöst våldsamt.

I julas fick jag Oz-boxen av mig själv i julklapp. 21 skivor av fängelsemisär. Vilket party. Den serien gick på trean och jag fick aldrig något flyt i tittandet. Ett avsnitt här och ett där, sent på kvällarna, och så en massa reklam. Det är skönt att se den i ganska snabb följd, utan avbrott. Ett trevligt sammanträffande som visar att två negativa kan bli ett plus är skådespelaren Lee Tergesen. I Oz är han på ett vis huvudkaraktären. Han spelar advokaten Tobias Beecher som är dömd för rattfylla och vållande till annan död. Serien börjar med att han kommer till Oz och i början är det genom hans ögon vi lär oss hur Oz fungerar. Med tidens gång blir den ganska snälle Tobias nedbruten, börjar knarka, blir flickvän till sin cellkollega, nazisten. Det är väldigt tragiskt, det hela.

Men så kommer han tillbaka i Generation Kill. Inte Tobas Beecher, förstås, men skådespelaren Lee Tergesen. Han har samma sorts roll här, de utomstående ögonen, den som publiken kan identifiera sig med, den som reagerar på det han upplever som annorlunda men som är normalt i den här världen. I Generation Kill är han den inbäddade journalisten Evan Wright, han som skrev boken som serien är gjord efter. Jag tänker, så skönt att han klarade sig från fängelset. Nu är han journalist… Skådespelarna kan inte fly från sina roller. De går från film till film men ofta är de samma karaktär i betraktarens ögon, i alla fall den här betraktaren. Generation Kill, som är en fantastisk skapelse, blir lite bättre för att jag känner igen Tobias/Evan/Lee. Dock gäller det att skådespelaren inte är större än verket. Det är irriterande att se Al Pacino eller Robert DeNiro gå omkring i film efter film och bara vara Al Pacino eller Robert DeNiro, deras egna karaktärer tar över allt de rör.

Jag blir nästan lika glad av att se att fackpampens son från The Wire, Ziggy Sobotka – spelad av James Ransone, han som åkte in i fängelset när han försökte börja deala knark, att han har blivit en marinkårssoldat. Hurra, han knäcktes inte heller i fängelset. Jag var helt säker på att han skulle spela en stor roll i senare omgångar av The Wire, men det blev inte så. Han var en väldigt bra karaktär och det är roligt att se honom i god form i Generation Kill som Brad Colberts sidekick.

Det blir många namn, men håll med om att vännerna i dumburken kommer ännu närmare när de får leva ut sina liv i ett eget universum.

Evan Wright and Lee TergesenGeneration Kill

 

 

 

 

Den riktige Evan Wright och Lee Tergesen

 

 

 

 

 

Iceman och Josh Ray Pearson (James Ransone).

Inte bara böcker

21 Maj

Bokhandare är jag, men just nu har jag även en lägenhet till salu. Det är ett litet, gulligt hål i väggen i Malmö. Den perfekta lägenheten – för rätt person. Kolla annonsen här.

Bortom Borges

18 Maj

Hermione Hoby tycker i The Guardian att Synecdoche, New York, är den ultimata postmoderna romanen, bortom Borges. Det är klart att en film ska vara den ultimata postmoderna romanen. Postmodern… Det känns väldigt mycket nittonhundratal, men ändå. Hon jämför också filmen med romanen Remainder av Tom McCarthy, som jag inte kände till tidigare. Nu vill jag läsa den genast.

Trombontokig onsdag

16 Maj

Jag köpte mig en trombon härförleden. Varför? Rätt tillfälle uppenbarade sig och jag kunde inte säga nej. Det är ett vackert instrument. Nu står den i sin väska på antikvariatet. Trombon är ett populärt instrument i Ystad. Tre kunder har känt igen lådan och berättat och visat att de kan spela. En flicka i tioårsåldern blåste några toner, en kvinna som spelade i orkester testade trombonen och sa att den var fin men att det var ett litet missljud i den, som antagligen var lätt avhjälpt.

Onsdagen före påsk skulle jag egentligen kört till torget i Simrishamn men vädret var osäkert så jag stannade hemma. Vilken tur. Först ringde Skånska Dagbladet och frågade om de fick komma och göra en intervju. Reportern visade sig vara en gammal trombonist som till och med turnerat i USA med sitt instrument. Den lilla intervjun resulterade i den här texten och att jag hamnade på tidningens förstasida med stor bild. Sedan, när han gått, kom ett par trevliga kunder som både sålde och köpte bra böcker. ”Du har alla böcker jag letar efter”, sa den ene, som köpte Elsa Morante och Erik Andersson. Elsa Morantes storhet hade jag inte förstått om inte en av mina bästa kunder på torget berättat om henne för inte så långe sedan. Den andre kunden köpte en snygg Graham Greene och sålde mig några fina böcker.

På det hela en mycket trevlig onsdag.

%d bloggare gillar detta: