Arkiv | oktober, 2009

Ystad är inte Österlen men lyser ändå

28 Okt

Nu i helgen 30/10-1/11, när det är mörkt på kvällarna, arrangeras Österlen lyser. Det lyser lite extra på mitt antikvariat också, fast Ystad egentligen inte tillhör Österlen. Jag har öppet på lördag och nog lite på söndagen också. På fredagen hoppas jag på torghandel i Simrishamn, om vädret tillåter och i så fall är butiken stängd.

Remainder av Tom McCarthy

27 Okt

Tänk om man vann en groteskt stor summa pengar på Lotto. Vad skulle man göra då? Alla har väl drömt om detta. Den här boken tar avstamp i den premissen. Fast huvudpersonen har inte vunnit pengarna på spel utan fått dem som kompensation för att avstyra en rättsprocess. Han har blivit skadad i en olycka. Något har fallit ner från himlen och träffat honom i huvudet, med en mycket allvarlig skada som följd. Mer än så får vi inte veta om olyckan. Han har tvingats ligga på sjukhus och rehabilitera sig länge, träna upp motoriken från grunden för vissa lemmar.

Berätttelsen börjar när han får beskedet om pengarna, 8,5 miljoner pund. Sedan investerar han större delen av summan i IT-aktier, mot experternas råd, vilket gör att hans förmögenhet växer explosionsartat. Boken utspelar sig i tiden strax innan IT-bubblan spricker. Nu kan han verkligen göra vad han vill med sitt liv. Men vad? De få vänner han har känns som främlingar, han känner sig avskuren från sitt gamla liv, den han var innan olyckan. Verkligheten känns så ostrukturerad och meningslös. Han önskar att verkligheten kunde vara lika elegant som Robert DeNiros rörelser i Mean Streets. Men när han försöker förklara det för sina vänner fattar de inte vad han menar. På en fest hos en bekant får han en uppenbarelse. Han står på toaletten och ser en liten spricka i väggen. Ja, den sprickan… Den triggar igång ett minne i honom, ett gigantiskt minne av ett hus, av husets hyresgäster, vad dessa gäster gör, och så den där sprickan i badrummet. Han får fram en bit papper och börjar rita av sprickan. Det tar en stund, festens gäster som köar till toaletten börjar banka på dörren, men han måste få klart sin skiss av sprickan.

Så börjar det.

Resten av boken handlar om hur han försöker återskapa detta plötsliga minne. Eller minne är det inte, för han inser att det är något han inte upplevt, det är bara en stark bild han har i huvudet. Sprickan på toaletten, huset, hyresgästerna. Han skaffar hjälp att genomföra projektet och eftersom resurserna är nära nog oändliga är det lätt att få hjälp. Ett hyreshus av rätt sort köps mitt i London, det byggs om, skådespelare anställs som ska spela hyresgästerna dygnet runt och efter långa förberedelser kan iscensättningen starta och berättaren kan träda in i sin vision.

Jag skaffade den här boken efter att The Guardian jämfört den med Charlie Kaufmans film Synecdoche, New York. Skribenten misstänkte att Kaufman läst boken innan han gjorde sin film eftersom grundidéen är densamma i båda verken. Det tror inte jag. Remainder är en lysande bok med en kittlande idé driven till sin spets. Synecdoche, New York är minst lika lysande men fyrar av en mängd andra idéer också. Remainder är mer fokuserad, kan man säga och driver en idé till sin absoluta spets. Berättaren i Remainder vill känna sig verklig igen, och för att lyckas med det iscensätter han drömda, fabricerade minnen. Den autentiska upplevelsen kan endast nås genom full kontroll av verkligheten.

Boken är på en gång inspirerande och skrämmande. Hur verklig är verkligheten, kan man fråga sig?

Här är en hemsida med mycket info om författaren och intressanta länkar. T ex till ett samtal mellan honom och Alasdair Grey (Lanark). Lever han än? Tydligen. Också en väldigt speciell författare med en helt egen verklighetsuppfattning (så som den förmedlas i hans böcker, i alla fall). Remainder är antagligen den bästa bok jag läst i år.

Martin Widmark på Litteralund

25 Okt

I går var jag och dottern på Litteralund och tittade på Martin Widmark. Vi bokade biljetten i augusti, vi stod först i kön in i hörsalen, vi satte oss på första raden i mitten. Många barn ville ha autograf och författaren skrev tålmodigt till alla som ville ha. Ändå var det inte alls det tryck jag trodde/fruktade att det skulle vara. Jag var rädd att man skulle behöva stå i kö långt ut på torget för att ens få en skymt av författaren till LasseMajas detektivbyrå och serien om Nelly Rapp. Men det var ganska lugnt. Visst blev salen fylld till slut, men det var inte Beatleskänsla med skrikande fans som jag fantiserat om. Det är kanske för att Sverige är ett så litet land. Hur skulle det se ut om USA:s populäraste barnboksförfattare kom till ett motsvarande evenemang i USA? Poliseskort och kravallstaket.

Martin Widmark var mycket trevlig och berättade pedagogiskt och kul om sina böcker. Jag hade velat fråga varför biofilmen om LasseMaja inte var skriven av honom, men det har han kanske berättat tidigare.

Förutom att jag tycker ganska illa om lokalen, Stadshallen i Lund, så var Litteralund ett fint arrangemang. Bra författare och bra organiserat, vad jag kunde se. I vimlet såg jag bland andra Dan Abelin och Jesper Hall. De har inte hälsat på mig på torget i Simrishamn på flera år. Har de vänt Österlen ryggen?

William Gibson bloggar (inte)

22 Okt

Jag snubblade över William Gibsons blogg häromdagen. Han har viktigare saker att skriva denna höst, men de gamla inläggen är rolig läsning. Kolla till exempel den här artikeln från The Vancouver Sun. 400 000 kanadensiska dollar från 1930-talet hittade i nära nog mint condition. Vad skulle Molly Millions gjort med ett sådant fynd?

Maurice, Dave och Spike i Newsweek

20 Okt

Här intervjuas trion bakom Where the Wild Things Are i Newsweek.

Böcker jag påstår att jag läst

19 Okt

Åsa Linderborg ville göra en artikelserie i Aftonbladet där författare och andra berättade om böcker de påstått sig ha läst men som de egentligen inte läst. Alla läsare har nog sådana böcker som man kanske önskar att man läst, önskar så mycket att man till slut säger att man har gjort det. Men det var ingen som ställde upp på Linderborgs förslag. Det är pinsamt att berätta att man i alla år sagt att man läst den ena eller andra klassikern och sedan erkänna att det var lögn.

Jag läste ett litet häfte häromdagen, reklam för Håkan Nesser i allmänhet och hans senaste, Maskarna på Carmine Street i synnerhet. Nesser ger ett sympatiskt intryck, visst gör han, men det finns ändå saker som inte går ihop för mig. När Kära Agnes var ny såg jag en intervju med Nesser på TV. Där berättade han om favoritförfattare. Martin Amis nämndes, liksom Ian McEwan. Om man jämför McEwans Bookerprisvinnare Amsterdam med Kära Agnes så hittar man en rad likheter. Hela grundidén är densamma, upplösningen likaså. Skillnader finns också, men jag blev väldigt förvånad över ur mycket Nesser blivit inspirerad av McEwans dödligt mörka fars och att han inte märkt det själv och gjort något annat av Kära Agnes. Det är en bra liten bok och om Nesser varit medveten om hur stort intryck han tagit av Amsterdam hade den blivit ännu bättre. I det här häftet jag läste berättar Nesser att det efter 20 böcker kan hända att han faller in i en intrig han redan använt och att han måste vara extra uppmärksam på detta. Han borde också vara extra uppmärksam på att inte falla in i en intrig som någon annan använt.

Fast det var inte det jag tänkte på just nu, apropå Åsa Linderborgs artikelförslag. I häftet förklarar Nesser hur han kunde skriva en så mogen bok som debuten Koreografen. Han säger, ungefär: Jag var 38 år och hade läst 5 000 böcker.

Trettioåtta år.

Femtusen böcker.

Räkna på det.

Om vi säger att han började läsa på allvar när han var tio så betyder det att han måste ha läst minst 175 böcker om året. Ponera vidare att medellängden på dessa böcker var 300 sidor så måste han ha läst 140 sidor om dagen varje dag, år ut och år in sedan han fyllde tio. Det blir inte mycket tid över till basketspel, resor, studier, arbete… 140 sidor är inte mycket, men varje dag, måndag till söndag, år ut och år in sedan tio års ålder. Det känns lite mycket. Det beror på vilken sorts böcker man talar om förstås. Bilderböcker går ju kvickt att läsa, B Wahlströmsböcker klämde jag själv en handfull om dagen när jag var 9-12 år. Men jag fick intrycket av att Nesser menade romaner. Han hade läst 5 000 romaner, det var därför han kunde skriva så moget i Koreografen. Det håller inte. Håkan Nesser borde vara den förste som i Aftonbladet berättar om några böcker han faktiskt inte läst.

Jag försöker komma på någon bok som jag själv påstått att jag läst, men just nu kommer jag inte på någon. Det är inte för att jag läst extremt mycket, men jag försöker vara försiktig. Någon finns det säkert. Så fort jag kommer på någon så meddelar jag det här. Jag kan säga att jag påbörjar fler böcker än jag avslutar. Hur många sidor måste man ha tröskat igenom för att räkna en bok som läst? En person jag känner räknar en bok som läst bara han läst första sidan. Det tycker inte jag, men räcker det med ett kapitel? Två? Halva boken? Ju äldre jag blir, desto svårare blir det att avsluta en bok. Det blir svårare att förtrolla mig. För varje läsning blir jag mer immun mot författarens trollformler. Det är bara naturligt.

Men jag kan ”erkänna” att jag bara läst en enda Nesserbok och det är denna Kära Agnes. Jag har påbörjat ett antal, för det är så många kunder som hyllar honom, men jag har bara orkat ett kapitel eller två. Sedan har jag tröttnat.

The Wild Things av Dave Eggers

17 Okt

Dave Eggers hjälpte Spike Jonze med manuskriptet till Where the Wild Things Are. Han blev så inspirerad att han använde historien till att skriva en roman med samma motiv, med titeln The Wild Things. Här på BBC Night Waves kan man lyssna på en intervju med Eggers. Bra radioprogram. Vilka mängder med intressant radio det finns på nätet. Man skulle kunna lyssna dygnet runt.

%d bloggare gillar detta: