Arkiv | januari, 2010

Bill Nighy och Philip Glenister skådespelar häcken av varandra, men Kelly Macdonald är i samma klass

30 Jan

Poänglöst sammanträffande: De fyra senaste sakerna jag sett på DVD har haft Kelly Macdonald i stora biroller. Först filmen Choke efter Chuck Palahniuks roman sedan bröderna Coens No Country for Old Men, därefter Tristram Shandy: A Cook and Bull Story. Tre romanfilmatiseringar, alltså, varav de två sista jag såg på bio när de var nya. Just nu håller jag på att se miniserien State of Play, den som nyligen blivit film med Russel Crowe. Denna DVD-orgie beror på att det är halva reapriset på film på Åhléns och att Ginza också har rejäl januarirea. Rollistan i State of Play, TV-serien går inte av för hackor: Bill Nighy, Philip Glenister (Life on Mars), John Simm (också LoM), James McAvoy (Atonement), Kelly Macdonald… Plus de allra främsta birollsskådiskarna Storbritannien har att uppbringa. Väldigt spännande historia och stenhårt skådespeleri. Se bara klippet ovan där Nighy och Glenister utövar verbal fäktning på högsta nivå.

Bill Nighy berättar om sin ungdom.

Men Kelly Macdonald, vilken stark karaktär. Mer av henne, tack. Här är en hel liten kortfilm.

När jag ändå är igång med namnkarusellen är det svårt att sluta. Den ena huvudrollen i Tristram Shandy görs av Rob Brydon, som är en sällsynt rolig skådis. Han var bäst i en utmärkt ensemble i Gavin och Stacey och här är ett par roliga klipp med honom. Jag vet inte vad det är han har, men han har det.

Åhléns har sista readag i morgon. Jag tror att jag ska gå och köpa The Elextric Mist i regi av Bertrand Tavernier med Tommy Lee Jones i huvudrollen, efter en roman av James Lee Burke. Varför? Kelly Macdonald har en stor biroll, så klart.

Annonser

Bygg din egen bokhylla

29 Jan

På den tiden jag bodde i villa, lärde jag mig att bygga väggfasta bokhyllor. Jag hade en idé om hur det skulle se ut, men jag hade ingen förebild, så jag fick experimentera. Till slut blev det ganska bra. När jag sedan öppnade butiken visste jag precis hur jag skulle göra. Här är en text från The Guardian om bokhyllsbyggande. Bilden som illustrerar artikeln skulle kunna vara tagen på mitt antikvariat. Faktum är att jag tittade extra noga på titlarna för att försäkra mig om att det inte var så. Färgen på hyllplanen, konsollernas placering, exakt så såg det ut på gamla antikvariatet. Nackdelen med konsoller är att man måste borra i väggarna, men det är det överlägset bästa sättet att förvara sina böcker. I min nya lokal använder jag vanliga hyllor igen, inget borrande. För bästa resultat borde jag gjort det, men nu gick jag en annan väg. Fast jag har andra smarta förvaringslösningar i nya lokalen, så som stora bokhyllor på hjul. Inga små bokvagnar, utan rejäla hyllor som går att rulla runt. Specialgjorda för antikvariat. Från den 20 februari kan du komma och titta på dem och alla böcker som står i dem

Postumt storverk i arton band?

28 Jan

JD Salinger dog nyss, skriver DN. Jag skulle vilja tro att han skrev på ett magnum opus, att han planerat för den här dagen och att detta stora verk de närmaste åren kommer att publiceras, kanske två band om året. Vad har han annars sysslat med i alla dessa år? Odlat sin trädgård?

Jag läste ut I Capture the Castle av Dodie Smith igår. Jag skriver mer om den i helgen, men mycket oväntat finns i denna bok en karaktär som skulle kunna vara Salinger, en man som skrivit en bok som älskas och tolkas världen över. Alla väntar på nästa bok, men det kommer ingen. ICtC skrevs 1949, innan Salinger var särskilt känd. Fint hur dikten ofta förebådar verkligheten, om man hittar rätt konstverk.

Att Salinger skrev är klart. Men finns manuskripten kvar?

”There is a marvelous peace in not publishing…. I like to write. I love to write. But I write just for myself and my own pleasure”, sa Salinger till New York Times 1974.

Den tjocka röda linjen

27 Jan

Patrik Andersson säger i en intervju i Sydsvenskan att han ”vill stå för kontinuitet och en röd linje.” Några dagar tidigare var det någon annan, jag tror på TV, som talade om en röd linje. Har jag missat något eller är det en röd tråd de far efter? Jag vet inte vad en röd linje är, annat än den tunna röda linjen.

Kim Andersson sa inför handbollsmatchen mot Tyskland att han inte ville åka hem till sin tyska klubb ”med huvudet mellan benen”. Ett roligt sätt att slå ihop att hålla huvudet högt och inte ha svansen mellan benen. Jag tror inte att Kim tänkte så långt, men det var klart fyndigare än den röda linjen, som jag hoppas inte tränger ut den röda tråden.

Holland och Belgien, Krabbé och Kasparov

26 Jan

Spoorlos, The Vanishing är holländsk, inte belgisk. Tim Krabbé, som skrev boken, är också en duktig schackspelare och han har en hemsida där han skriver om schack och annat på engelska. Här är en artikel som han skrivit om Kasparov, från 1995.

Talent is a misused term and a misunderstood concept

25 Jan

säger Garry Kasparov i den här intressanta recensionen i The New York Review of Books. Boken han skriver om verkar inte lika bra, men recensionen innehåller en mängd intressant information. Det handlar om schack och vetenskapens strävan att skapa tänkande maskiner.

Om ni, som jag, har Arts & Letters Daily som startsida, så har ni redan fått detta artikeltips.

Belgisk filmkväll

24 Jan

Den som till äventyrs tittade på TV igår kväll såg antagligen Haitigalan. Samtidigt på ettan kunde man se den belgiska filmen Mördare utan minne. Det gjorde jag. Tämligen meningslöst att rekommendera en film som inte är så lätt att se igen, men kanske kommer den i snabbrepris på SVT. Mördare utan minne, De zaak Alzheimer, som filmen heter i original, tar sitt avstamp i Belgiens korrupta statsmakt och dess kopplingar till organiserad pedofili. Om man ska tro filmen så är större delen av poliskåren och rättsväsendet helt perversa och håller varandra om ryggen för att kunna ägna sig åt detta. Men två ärliga poliser och en yrkesmördare med begynnande Alzheimers gör vad de kan för att rensa  upp. Vad är det med Belgien och pedofiler? Om man inte läst om den flitiga förekomsten av detta brott i Belgien och kopplingarna till makten, så skulle filmen kännas overklig. Istället är den riktigt trovärdig, fast det är en fantasi. Bildmässigt höjer sig filmen knappt över TV-filmsnivå, men berättelsen är mycket bra och skådespelandet av högsta klass. Roger Ebert går verkligen igång på titelrollsinnehavaren, Jean Decleir. Så positiv tror jag aldrig jag läst honom vara. Det är skönt att se en spänningsfilm, en polisfilm, som faktiskt kan vara spännande, trots att den innehåller en del klichéer och ganska tråkiga bilder. Berättelsen och skådespeleriet skapar en stor filmupplevelse.

Det kommer inte så mycket belgisk film hitåt, men den som når fram är riktigt bra. Jean Decleir är också med i Karaktären, Karakter från 1997. Där har han en mindre roll, men ack så viktig. Den filmen fick Oscar för bästa utländska film och jag tyckte att det var årets bästa. Filmiskt är den mycket bättre än Mördare utan minne, men Jan Decleir får inte utrymme att briljera lika mycket. 1995 fick den holländska filmen Antonia också Oscar för bästa utländska. Den har jag inte sett, men Jean Decleir är med i den med.

Framåt natten visade någon annan kanal The Vanisishing med Jeff Bridges och Kiefer Sutherland. Det är en halvbra skräckis vars belgiska original är riktigt otäck. Båda är regisserade av George Sluizer, men det märks tydligt hur regissören tvingats hollywoodifiera filmen. Nej, vi kan inte ha ett olyckligt slut. Jo, vi måste förklara allting. Filmen är baserad på Tim Krabbés roman. Läs boken, köp den av mig, eller se den belgiska originalfilmen. Den är fenomenal.

Sedan kan jag inte mer om belgisk film än Bröderna Dardenne, som är för deprimerande för mig, och Totos bedrifter, som jag fann fantastisk. Ma vie en rose, när jag tänker efter är också mest belgisk och har något av Totos bedrifter över sig, även om den är helt annorlunda.

Nån belgisk film jag missat?

Några timmar senare: Man Bites Dog är belgisk. Den såg jag, kom jag just på, som grisen i säcken på Göteborgs filmfestival 1991. En rå historia som var tidig med att visa vad som kunde hända om man tar verklighets-TV för långt. Ett TV-team följer en tjuv och våldsman under hans nattliga värv och vi får ta del av alla hemskheter han har för sig.

%d bloggare gillar detta: