Arkiv | mars, 2010

Louise Karlsson var bäst

31 Mar

Inte särskilt originellt, men jag måste ändå berätta för världen hur trist avslutningen på Mästarnas mästare kändes. Louise Karlsson var en superkvinna hela vägen, starkare, snabbare, smartare än sina motståndare. Men så åker hon ut för att hon inte kan få ner sin puls… Så konstigt. Om hon övervinner ett problem med sitt hjärta och konsekvent kan vara starkast och bäst, trots detta, så borde hon ju snarare premieras istället för att puttas bort. Den här texten i Aftonbladet summerar mina åsikter. Sedan tycker jag det är dålig stil av Armand Krajnc att gå på och hylla sig själv i boxarstil efter tävlingarna. Han vet ju att han är tvåa och inte nådde upp till Louise Karlssons nivå.

Fast bra med ett lekprogram som kan locka fram sådana reaktioner, hos mig och hos svenska folket.

Annonser

Life of Raj Patel

26 Mar

Här är en märklig historia om en man som påstås vara Messias. Han själv vill inte identifieras som vår frälsare, han är bara en akademiker som jobbar med världens fördelningspolitik. Men en sekt som brutit sig loss från teosoferna, de har fått för sig att han är frälsaren. Allting stämmer, enligt dem. Läs och förundras. Bättre än Life of Brian.

Om någon måste vara bäst så väljer jag Anna Höglund

25 Mar

Kitty Crowther vann årets pris till Astrid Lindgrens minne. För några år sedan när jag var i Portugal hittade jag några böcker av Kitty Crowther på FNAC. Först trodde jag att det var översatta Höglundalster, men sedan såg jag att det var en helt annan författare, som nu vunnit det största priset som finns i barnboksvärlden. Jag har bara läst en, Ivo och Vera på bio, och det var inget fel på den. Men om någon måste vinna detta stora pris och vi bara hade Anna Höglund och Kitty Crowther att välja på så måste valet falla på den förstnämnda. Eller ännu hellre, priset skulle delats mellan Ulf Stark och Anna Högund. Tillsammans har de gjort några fantastiska böcker som går rakt in i hjärtat på vem som helst, inte bara barn. Deras bästa böcker är stor litteratur för alla åldrar. Deras senaste verk tillsammans heter Amos & Soma.

Alltså, att hitta ”rätt” pristagare till ALMA-priset är omöjligt, det blir alltid invändningar. Så också denna gång. Men vill man ha en vinnare av Kitty Crowthers typ så tycker jag att Anna Höglund är snäppet bättre. Att sedan Anna Höglund är den sorts barnboksförfattare som uppskattas mer av vuxna än barn är en annan historia. Hoppas att lite mer av Kitty Crowther når Sverige. Kanske har hon ett bredare register än jag känner till.

Larry och jag

18 Mar

Many bookmen, and some of the best among them, rarely, if ever, read. They acquire and they estimate and they sell; they collate, measure, hype. They read catalogues, they look in bibliographies, they submit quotes. But they don’t have time to read.

It could be one of the reasons Marcia and I  remained lesser bookmen was that neither of us ever stopped reading. I was, after all, a reader first and a dealer last.

Books: a memoir av Larry McMurtry

Jag är också först och främst en läsare. Det är hämmande för en bokhandlare, men inget att göra åt.

Books: a memoir, Larry McMurtry

16 Mar

I liked book selling a lot, more than I liked teaching, even though I had the ideal teaching job at the ideal school. Teaching simply ceased to engage me, whereas rare book dealing interested me more and more.

…but knowing as we do that some book buyers resent too much organization, we leave a couple of long walls, containing maybe 120 000 books, unsorted…

Mexikansk februari

13 Mar

Jag måste försöka hålla mitt nyårslöfte åtminstone i en månad till och berätta vad jag läste förra månaden. Februariläsning: Den sista läsaren av David Toscana, Amfitryon av Ignacio Padilla, Besegra utan strid av Eino Tubin.

Två mexikanska romaner direkt efter varandra. Det har aldrig hänt förut. Samma översättare, Hanna Axén, olika förlag, Atlas och Tranan. Väldigt olika böcker också. Den sista läsaren utspelar sig långt ute på landet i Mexiko i en håla som drabbats av torka. Byn är beroende av en vattentransport som kommer varje dag. Huvudpersoner är far och son. Fadern har av centralbyråkratin fått uppdraget att vara bibliotekarie i byn och husera de böcker som skickas till byn då och då. Men en kontrollant som gör inspektion lägger ner verksamheten. Det struntar fadern i och fortsätter att vara biblitekarie i biblioteket som ingen besöker. Sonen hittar en död flicka i sin brunn och försöker med fadern gömma liket för att inte anklagas för det eventuella mordet. Sedan kommer modern i sökandet efter dottern till biblioteket och blir intresserad.

Amfitryon är en historisk skröna, en lek med identiteter och historiska fakta. Den utspelar sig huvudsakligen från 1914 fram till 1943, men det berättas från minnen uttalade 1957, 1948, 1960 och 1989. Det börjar med två österrikiska soldater på väg mot fronten 1916. De spelar schack med sina identiteter som insatser och vinnaren kan klara sig under döden i skyttegravarna genom att återvända till arbetet som banvakt som den ene innehar. Sedan fortsätter identitetsbytena som underlättas av krigets förvirring. Titeln syftar på ett hemligt projekt som Hermann Göring ska ha jobbat med, att skapa en grupp kopior till högt uppsatta officerare inom armén, dubbelgångare att antingen använda i utsatta situationer eller kanske använda för att ersätta obehagliga konkurrenter i hierarkin.

Det blir lite förvirrande efter ett tag. Det är hela tiden spännande men i slutändan otillfredsställande.

De båda mexikanska böckerna är också väldigt olika i sin berättarteknik. Den sista läsaren jobbar helt och hållet med gestaltade scener. Dialoger, platsbeskrivningar, rörelse. Amfitryon gör tvärt om. Antalet direkta anföranden är en handfull. Resten av boken är återberättade minnen. Det gör boken lättläst och omedelbart spännande men också lättglömd. Vad var det som hände egentligen? Jag hade önskat mig fler scener, då hade det blivit en riktigt bra bok. Det som nu är känns som ett skelett till en bok som inte skrevs.

Besegra utan strid är en frustrerande bok. Den ska vara ”den första populära historiken över psykologisk krigföring”, men vad man får är en samling anekdoter där författaren har en irriterande förmåga att placera in sig själv i sammanhanget. Det ska ju vara en historiebok, då vill jag inte veta vad författaren kände när han träffade den ena eller den andra pensionerade gamla militären. Och jag vill inte höra författarens åsikter om vad som är humor och inte i fråga om viss form av propaganda. Hela tiden personliga kommentarer som är helt irrelevanta i sammanhanget. Vad som är bra med boken är att den tar upp många fall av propaganda, de flesta kände jag inte till, och boken har också ett ganska bra bildmaterial. Men någon historiebok är det inte, det är en samling kåserier om historiska händelser, alltid med författaren i centrum.

Om de nya mexikanska författarna, DN.

Recension Den sista läsaren, SvD.

Recension Amfitryon, SvD.

En text som handlar om psykologiska operationer, PSYOPS och propaganda, och använder Tubins bok till del i resonemangen, SvD.

Tender Crazy

8 Mar

Jeff Bridges fick Oscar. Han har varit nominerad flera gånger men aldrig fått. I en av alla tiders bästa filmer – enligt min smak – var han inte nominerad. När jag jag satt uppe under OS-nätterna och försökte uppbåda något intresse för curling och ski-cross slog jag någon gång över på en annan kanal. Där var Jeff Bridges i Fearless av Peter Weir. Jag har sett den flera gånger, men när jag väl börjar titta på den går det inte att sluta. Den är så bra. Varje gång tänker jag att, nä, den här har jag sett så många gånger, den kan jag. Men lika fullt sugs jag in i berättelsen och blir lika berörd varje gång.

1983 var Robert Duvall nominerad till bästa skådis-Oscarn för sin roll som countrysångare på dekis i Tender Mercies. Han har supit hårt i tjugo år och förlorat det mesta. Men en god kvinna får honom på rätt spår igen. Snacket gick att Duvall började bli gammal och att det var hans tur att få en Oscar. Motståndet var inte överväldigande. Albert Finney och Tom Courtney var båda nominerade för bästa huvudroll i samma film, The Dresser. Om bara en av dem varit nominerad hade de nog haft chansen, men nu tog de varandras röster. I år nominerades Jeff Bridges för sin roll som countrysångare på dekis i Crazy Heart. Bad Blake, som han heter, har supit hårt i tjugofem år, inte tjugo, och förlorat det mesta. Men en god kvinna får honom på rätt spår igen. Snacket gick osv… Och Bridges vann. Jag har inte sett Crazy Heart än, men jag ska, och det ska bli intressant att se hur pass lik den är Tender Mercies, som var en rätt bra film. Den, i sin tur, var ganska lika Sam Peckinpahs rodeosnyftare (Peckinpah och snyftare? Jo, det tycker jag) Junior Bonner med Steve McQueen, kommer jag ihåg att jag tyckte då, 1983. Förresten, Robert Duvall, som ansågs gammal 1983, han har en stor roll i Crazy Heart, 27 år senare. Här är en intervju där Duvall, Bridges och Maggie Gyllenhaal talar om Crazy Heart. Duvall kommenterar också likheterna mellan Tender Mercies och Crazy Heart, och Bridges berättar om den kommande uppföljaren till Tron. 2010-talet är det nya 80-talet. Jag såg Tron på Imperial i Köpenhamn 1982. Jag gillade den så mycket att jag snodde en affisch på tåget hem. Jag var ganska ensam om att tycka om den då, men nu har den blivit kult och uppföljaren blir kanske en kioskvältare i sommar.

%d bloggare gillar detta: