Arkiv | november, 2010

Det _finns_ bra artiklar i morgontidningen

30 Nov

Häromdagen klagade jag på några oviktiga små texter i Sydsvenskan. Här är en betydligt längre och bättre från samma tidning. Det är en intervju med Colum Mccann, vars bok Let the Great World Spin snart utkommer på svenska som Världens väldighet. Arvid Jurjaks har varit i New York och träffad den irländske (och amerikanske) författaren. Det är en bra intervju. På AJ:s egen hemsida/blogg finns länkar till andra bra intervjuer och texter från USA och annorstädes.

Skyltsöndag och bokhyllan som rasade

28 Nov

Aah, det är tungt, så tungt. Igår skulle jag fixa det sista i butiken inför dagens skyltsöndag. Men när jag öppnade dörren till butiken fann jag att en bokhylla i tre sektioner rasat under sin egen tyngd. Resultat: Bokbävning. Så jag fick stå i rasmassorna och plocka så gott det gick i flera timmar istället för att finjustera andra delar av lokalen. Jag är inte klar med rasmassorna än. Först måste jag rensa golvet, sedan få undan den knäckta bokhyllan och sist sätta dit en ny hylla, förhoppningsvis av bättre kvalité och sätta upp böckerna i den. Det kommer att ta hela dagen idag – minst. Mern jag har lite smygöppet ändå, för den som vill titta på förödelsen.

Från måndag har jag nya öppettider, måndag-fredag 12-17. Lördag 10-14. Jag ska sälja böcker på några julmarknader i december, så en eller annan fredag-lördag måste jag tyvärr ha stängt. Ring innan om ni kommer långväga.

Nu till räddningsarbetet i rasmassorna.

Rönnells är bäst

28 Nov

En stor artikel om Rönnells i DN igår. Visst är det ett härligt ställe. När en bransch drabbas av radikalt nya förutsättningar så är det alltid en aktör som klarar sig genom att tänka stort. I den antikvariska bokhandelsbranschen är det definitivt Rönnells som står för de stora idéerna med sina bokevents i butiken, förlagsverksamhet och allmänt kreativ inställning till verksamheten. Men hur kreativ man än är och hur hårt man än jobbar så slår man ändå i taket om man sysslar med antikvariska böcker. Det har jag märkt och det märker Rönnells också.  ”(V)erksamheten ganska stabil, stabil på en låg nivå,” säger Pontus Soldén, en av ägarna till Rönnells. Det säger jag med, även om min stabila nivå förstås är betydligt lägre än Rönnells.

Antikvariatets inköpsansvarige för svensk skönlitteratur listar några eftertraktade titlar i det svenska nittonhundratalet. Glädjande nog för mig så ser jag att jag har flera stycken till salu av de titlar som nämns. Jag är med andra ord välsorterad, om jag får säga det själv. Ann Jäderlund, Lars Norén, Mare Kandre, Sonja Åkesson… Jag har flera av deras tidiga, lite-svårare-att-hitta-böcker. Claes Hylingers debut har jag också, I krig och kärlek, men inte Färdaminnen, hans reseskildring från Norge. Den äger jag inte ens själv. Skönt att fortfarande ha något att leta efter till sig själv.

Gillar ni Nicolas Cage?

26 Nov

Det gör jag. En del retar sig på honom, säger att han spelar över, men jag vet inte. Jag tycker att han funkar i de flesta roller han tar. Som åskådare är jag alltid lite orolig för vad han ska ta sig till härnäst, och det är en bra känsla, tycker jag. Läs mer om hans oförutsägbarhet här, och kolla denna roliga historik över en urballande NC.

Varför ska man läsa dagstidningen när man vet bäst själv?

26 Nov

Att läsa morgontidningen, i det här fallet Sydsvenskan, ger allt oftare en kick av fel sort. Jag blir irriterad över faktafel och slappt skrivande. De gånger jag överhuvudtaget hittar någon artikel värd att läsa bland alla annonser och stora, meningslösa färgbilder, det vill säga. Idag läste jag en recension av Ricky Gervais nya film, Cemetery Junction. Mattias Oscarsson skriver att ”(f)ilmen fick genomgående goda recensioner när den gick upp på bio i Storbritannien.”.

Var det så? tänkte jag. Det minns inte jag. Tvärt om. Den fick överlag negativ kritik. Och eftersom jag ibland inte kan släppa saker som egentligen inte förtjänar min uppmärksamhet så var jag tvungen att kolla detta påstående. De recensioner jag hittar på nätet ger mig rätt. Från ljumma till tvärnegativa omdömen. Hittar inga som är helt positiva. Läs här, den som giter:Daily Mirror, The Independent och The Guardian. Varför skriver man en sådan sak när det inte finns någon täckning? Recensenten tycker att filmen är ganska bra och vill att andra också ska ha tyckt det. Men ändå, det ska ju vara en professionell skribent. Var är professionalismen? Den här recensionen är kanske tidningens minst viktiga text, så varför hetsa upp sig över en förflugen mening? Jo, för om den här sortens fel finns här, där jag kan upptäckta dem, vad finns det då inte för fel, vinklingar och önsketänkanden i viktigare texter om politik och världshändelser, som jag inte kan avslöja?

I samma tidning recenseras en performanceföreställning (medveten tautologi) om dansaren Nijinsky. Recensenten Julia Svensson skriver att ”Nijinsky betraktades i skuggan av dagböckerna länge som en dåre”. Vad betyder det? Att han länge betraktats som en dåre – vad ”dåre” nu betyder – men att han inte längre gör det? Han var i alla fall så pass mentalt störd från 1920 till sin död 1950 att han satt på sjukhus. Om det är det som menas med dåre, så kan bilden om honom knappast omvärderats.  Också slappt skrivet, det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta, som det heter. Och så står det att det ”sedan några år finns en svensk översättning av Nijinskys dagböcker”. Första utgåvan kom faktiskt redan 1978. Den är inte komplett, men inte värdelös heller. Igen slapphet i faktakollen.

Jag blir helskärrad över alla fel jag antagligen missar och tar för sanningar i andra delar av tidningen.

Antikvariska böcker och tennis i skön förening

20 Nov

I våras kom en kund in och frågade efter Tennisspelarna av Lars Gustafsson. Kunden hade ett tennisracket i handen och hade uppenbarligen nyss avslutat ett tennispass. Jag hade inte boken då och kunden köpte Familjefesten istället.

Samme man kom in häromdagen, återigen svettig efter tennisspel. Han letade fortfarande efter Tennisspelarna, som jag nu hade. Jag kunde inte låta bli att berätta att jag också spelade tennis, eller hade spelat, rättare sagt, för det är femton år sedan jag gjorde det regelbundet. För något år sedan köpte jag mig ett nytt tennisracket, men det har förblivit oanvänt eftersom jag inte hittat någon att spela med här i Ystad. Ser man på, det var precis vad kunden ville höra, för i hans tennisgäng saknades det alltid folk. Redan dagen därpå spelade vi och nu har jag adressboken full med blivande tennispartners. Idrott och litteratur hand i hand.

Wisconsin Death Trip

18 Nov

Neil Gaiman recenserade Stephen Kings nya bok, en samling kortromaner kallad Full Dark, No Stars, i Guardian i förra veckan. Recensenten intresserar mig mer än författaren. Gaiman nämnde att King inspirerats till en av berättelserna av foto och reportageboken Wisconsin Death Trip, och anmärker att den boken måste inspirerat lika många böcker och berättelser som antal exemplar den sålts i. Jag kände igen titeln från någonstans och Gaimans kommentar fick mig sugen på boken, så jag beställde den direkt. Boken består av en samling fotografier tagna i det lilla samhället Black River Falls mellan 1890 och 1910. Interfolierat mellan dessa vackra, märkliga och skarpa foton är utdrag ur den lokala dagstidningen. Vi får läsa vad som hänt i trakten under tjugo års tid. Och det är märkliga saker. Galenskap, mordbränder, självmord, svält… Det var hårda tider, men så som materialet är presenterat känns Black River Falls extra drabbat och om man låter fantasin spela så kan man tänka sig alla möjliga förklaringar till detta. Här är bara ett exempel på en notis ur  lokaltidningen från den 21 december 1893:

Albert Proch has been adjudged insane by the La Crosse physicians. For some years he has been working on a perpetual motion machine… a short time ago he applied to the Common Council for financial assistance that me might perfect and patent his machine.

Här kan man läsa hela boken på google books. Jag ställer mig i den långa raden av inspirerade. Det är sällan text och bild samverkar så bra som i den här boken. När man väl börjat läsa de korta notiserna är det svårt att sluta.

%d bloggare gillar detta: