Archive | december, 2010

Sunset Park av Paul Auster

31 Dec

Paul Auster förnekar sig inte. Han fortsätter på den inslagna vägen med den senaste romanen. Levnadsöden återberättade utan gestaltning, ett enda handlingsreferat som inte leder till någonting.

Medan man läser är det underhållande, men ju närmare slutet man kommer och man inser att det inte leder någonstans, desto mer frustrerad blir man. Varför gör han det här, om och om igen? Den text han presenterar är fullt läsbar, men det blir ju inget av det. Här finns många temata vi känner igen från tidigare böcker. En man som flyr sin tidigare tillvaro, slumpens skoningslösa påverkan på vår tillvaro, filmhistoria, litteraturtyper i New York, osv. Allt har han gjort tidigare, mycket bättre.

Jag läser med glädje, för det går fort och det är underhållande för stunden, men jag blir så besviken när boken är slut. Slöseri med tid för både läsaren och författaren. Vi har båda bättre saker att göra.

The Watcher av Charles Maclean

30 Dec

Charlie Higson från The Fast Show och författare till bland annat Young James Bond, listar sina tio favoriter i skräck-genren här. Alla böckerna på listan är ganska kända och några har jag läst och älskat som Jim Thompsons The Killer Inside Me och The Drive-In av Joe R Lansdale. Det är bara nummer ett på listan som var okänd för mig. Den heter The Watcher och är skriven av Charles Maclean. Den finns inte i tryck just nu och jag hade aldrig hört talas om författaren. Men om det var den ruskigaste boken Charlie Higson läst så ville jag också läsa den. Jag hittade den antikvariskt i England och beställde den direkt. Higson avslöjar inte så mycket av handlingen i sin lista, och det exemplar jag fick hem saknade skyddsomslag, så när jag började läsa visst jag inte alls vad det var för sorts ruskigheter jag skulle utsättas för. Men det blir man snart varse. Det börjar helt normalt med en man som är på väg hem för att ge sin fru en födelsedagspresent. Men driven av en oförklarlig önskan gör han något fruktansvärt. Resten av boken är en kamp för förståelse mellan huvudpersonen och en psykoanalytiker. Kapitlen växlar berättare, och beroende på vems version man får så tror man på deras förklaring, huvudpersonen eller psykoanalytikern. Det är mycket underhållande och spännande. En pageturner av bästa sort. När man tror att det inte går att driva idén längre så tar författaren den vidare. Underhållande, alltså utan några invändningar. En lustig sak ur bokhandlarperspektiv är att Colonel Fawcett spelar en viss roll för berättelsen. Strax före jul fick jag en in bok om honom. Annars hade jag inte vetat något om hans märkliga öde. Men i The Watcher får man lära sig. Hmm, jag talar i gåtor, men det är för att jag inte vill förta spänningen för de som väljer att leta upp boken. Ni som inte orkar göra det, här är en recension från The New York Times 1983 som avslöjar ganska mycket av handlingen.

Författaren driver hotell och skriver i snitt en bok var tionde år. Alla har fått väldigt fin kritik, även om det han skriver måste kallas underhållningslitteratur. Konstigt att ingen av hans böcker blivit film. The Watcher har absolut förutsättningar för det.

Corpus Delicti av Juli Zeh

28 Dec

I någon kommentar för ett år sedan eller så, så klagade jag på att det var svårt att hitta någon större läsupplevelse i science fiction-genren nuförtiden. Världen är liksom sf, svårt att toppa den, det räcker att läsa tidningen (på sin iPad). Därför tror jag att författare som står utanför genren ofta lyckas ganska bra med att skapa bra framtidsvisioner. De vill bara berätta en bra historia, eller göra en politisk, ideologisk poäng. De bär inte hela det tunga, dammiga sf-oket på sina skuldror. Nackdelen som ibland framförs att dessa författare inte vet vad som redan gjorts i genren tycker jag snarare är en fördel, det man inte vet behöver man inte heller begränsas av.

En av mina favorit-science fiction-romaner är skriven av en höglitterär författare. John Hersey hette han, en tidig utövare av ”New Journalism” innan termen ens fanns. Han fick Pulitzerpriset för en serie reportage om överlevande efter Hiroshima. Efter det skrev han ett drygt dussin romaner varav två kan kallas sf (även om han nog inte gjorde det) Den första och bästa heter White Lotus. Den fick sämre kritik än vanligt av de stora tidningarna, här blir den sågad med fotknölarna av Time Magazine. och jag tror inte att sf-läsarna hittade till boken heller, men jag tycker att den är helt fantastisk. Den använder idén om att Kina använder USA ungefär som USA använde Afrika genom att röva människor och göra dem till slavar i hemlandet.

Jag kom att tänka på Hersey när jag läste Juli Zehs senaste på svenska, Corpus Delicti. Herseys andra sf-bok heter The Child Buyer och består av ett enda långt rätegångsprotokoll. Även Zehs bok utspelar sig till stor del i en rättssal. Hon tar ett ”tänk om”-koncept välbekant från sf-världen och klär det i överlägsen prosa. Tänk om det var ett brott att bli sjuk. Man hamnar i domstol om man inte sköter sin hälsa, om man inte lämnar in sina mätvärden, om man inte motionerar varje dag. Vad skulle det vara för samhälle? Vad är baksidan på ett Utopia? Det finns alltid baksidor. Det är alltid någon som måste lida, även i den perfekta världen. Corpus Delicti är en bra bok, gripande och med en tankeväckande idé i botten. Precis som bra sf ska vara.

The Maintenance of Headway av Magnus Mills

25 Dec

Magnus Mils har skrivt tre riktigt bra böcker som jag läst. Stänglset, Inget nytt på Orientexpressen och Tre kom till kungen. Eller The Restraints of Beasts, All Quiet on the Orient Express och Three to See the King. Debutromanen – Beasts – blev nominerad till Bookerpriset och en stor grej gjordes av att författaren var busschaufför. Va, kan de skriva? När en högstadielärare eller en polis skriver en bok känns det inte konstigt, men en chaufför. Dessa tre böcker är i alla fall mästerliga. Till och med hemlige Thomas Pynchon blev drabbad av Mills helskruvade historier och blurbade om Beasts: A demented, deadpan comic wonder, this rude salute to the dark side of contract employment has the exuberant power of a magic word it might possibly be dangerous (like the title of a certain other Scottish tale) to speak out loud.

Men just det här med att Mills är/var busschaffis kunde folk inte släppa, så jag antar att det är därför som han till slut skrivit en bok om busschaufförens vedermödor. Här finns material för lika knäppa och rörande historier som i de tre tidigare nämnda böckerna, men av någon anledning händer ingenting. Inga överrraskningar, inget drama att tala om.Vi följer en busschaffis i London. Ledningen är inkompetent, de överordnade fattar ingenting… Men chaffisarna kör på ändå. Bussen måste ut och den får inte komma för tidigt.

Är materialet för stort, eller står författaren för nära källan för att kunna se vad som funkar som bok? Något gick fel, här i alla fall, även om boken är underhållande och lättläst.

Neil Gaiman och julgranen

22 Dec

När Neil Gaiman var liten ville han ha en julgran. Julklappar fick han, men julgran ville familjen inte ha. Läs varför här.

Monetar arbetar ohederligt

21 Dec

En telefonförsäljare från Monetar ringde 10.27 en vardag och fick napp. Han lyckades sälja in pensionsförvaltning till min fru. Efter en vecka ångrade hon sig och ringde upp företaget för att annullera avtalet. Det gick inte, sade rösten i telefonen. Avtalet gäller i ett år även om du säger upp det… Innan jag fick reda på det här hade de fjorton dagarnas ångerrätt gått ut. Jag vet ju att det där med att avtalet måste gälla i ett år är ren lögn så jag ringde upp Monetar och förklarade läget, men de var helt oförstående. Avtal kan bara sägas upp per fax eller brev, inte telefon eller mejl, förklarade Emanuel, telefonrösten. Och förresten har den lagstadgade tiden för ångerrätt om fjorton dagar gått ut. Den här så kallade tjänsten säljs via telefon, och avtal är bindande (”vi har lagrat ljudfilen”, säger Emanuel, ”vill du höra den?”). När jag försöker förklara det orimliga i det här avtalet och att företaget borde tänka på vad som är moraliskt riktigt och låta min fru ångra sig, är Emanuel helt oförstående. Ja, de kan säga upp avtalet, men de vill inte. Kanske om vi kan visa läkarintyg på att hustrun legat på sjukhus i två veckor, annars inte.

Men det här är något vi inte vill ha, och vi har försökt säga upp avtalet, försöker jag.

Tyvärr, repeterar Emanuel. Vi kan säga upp avtalet, men vi vill inte.

Monetar arbetar ohederligt med aggressivt arbetande telefonförsäljare och totalt kundfientlig kundtjänst. Jag såg på Plus häromdagen, där Pocketklubbens affärsmetoder granskades. Människor lurades in i  medlemsskap, som sedan var väldigt svårt att ta sig ur. Monetar jobbar likadant.

Fy fan för det.

En titel och en handling

18 Dec

Igår talade jag med en polack. När han sa ordet ”horoskop” så lät det som Horrorscope. Vilken bra titel, tänkte jag. Jag ser att det finns en del olika saker på nätet som heter så redan, och tre böcker på Amazon med horrorscopetitlar, men ändå, du skulle kunna skriva en bok som heter så.

Idag skulle jag berätta för en brittisk kund vad Salman Rushdies The Ground Beneath Her Feet handlar om. Jag har inte läst den, men jag trodde att jag kände till handlingen ändå. Jag sa att boken handlar om världens största rockband, som består av ett tvillingpar. Den ena tvillingen trillar ut ur ett flygplan och hela boken berättas utifrån denna luftfärd. Den fallande tvillingen minns tillbaka på sitt liv under fallet mot marken.

Jag vet inte var jag fått det här ifrån, men sådan är handlingen inte alls. Tvillingarna kommer från Midnight’s Children, som jag har läst, men det där fallet måste jag ha hittat på själv. Det enda som stämmer i min beskrivning är att världens största rockband står i centrum för berättelsen. Det lustiga var att kunden sa något i stil med ”Aha, den har jag hört talas om!”

Så där har ni handlingen. Tvillingar, den ena faller ur ett flygplan och ser sitt liv passera revy. Skippa rockbandet, det är redan gjort. Du får själv fylla i detaljerna. Titel Horrorscope. Varsågod, börja skriv.

%d bloggare gillar detta: