Arkiv | januari, 2011

Charlie Kaufman och jag i Göteborg

30 Jan

Igår åkte jag upp till Göteborg över dagen för att lyssna på Charlie Kaufman. Han var gäst på Göteborgs filmfestival för att ta emot ett nyinstiftat pris. Jag kan inte begripa varför någon som Charlie Kaufman åker över halva jordklotet till Göteborg av alla ställen. Kanske har filmfestivalen så gott rykte. Roligt i så fall. Kaufman är ju den filmförfattare som är den mest uppskattade i branschen just nu, i alla fall av kritiker och Cinemateketbesökare. Draken var fullsatt. Fredrik Sahlin, Roger Wilson, Peter Birro och andra filmexperter var i lokalen och lyssnade. Jag satt på fjärde raden. Snett framför mig satt en man i tjugoåttaårsåldern som såg ut att ha klätt ut sig sig Charlie Kaufman. Han hade samma burriga hår, samma sorts skägg, liknande kläder. Märkligt. Det var nästan så man ville tro att han skulle ingå i någon form av föreställning. Men så blev det inte. Istället inleddes samtalet med ett klipp från Adaptation där filmens karaktär Charlie Kaufman talar manusteori med sin tvillingbror Donald. Sedan berättade den riktige Kaufman att versionen av honom i Adaptation i stort sett var sann; de åsikter om manusförfattande som framförs i filmen är Kaufmans egna. ”I like the idea of density”, sa han. ”If I have a new idea I try to include it.” Fyll på med idéer, ju fler desto bättre, om de kan samverka, förstås. ”Forcing two ideas together…” var något han förespråkade. Två väldigt olika idéer kan tillsammans generera en ny sorts historia.

När publiken fick ställa frågor vaktade Kaufman sin tunga. Han högg inte på betet, varken när någon ville få honom att säga något negativt om Inception eller när någon ville veta mer om eventuella problem med att jobba med regissörer (underförstått George Clooney). Han sa något om att han inte vågade säga saker hursomhelst i denna tid när vartenda ord som yttras omedelbart sprids vidare över nätet på Twitter, Facebook och Youtube. Denna försiktighet bottnar kanske i en manusprojekt som han lär hålla på med som behandlar näthat. Ord i stridens hetta stannar på nätet för alltid. Man får akta sig.

Här rapporterar DN från Kaufmans Göteborgsbesök och här skriver Svenska Dagbladet. Här en intervju med mannen i Sydsvenskan.

Här är lite skvaller från LA Times om Kaufmans kommande projekt.

Och här är en intervju från 2009 som ger lite mer kött på benen om Kaufmans bakgrund och saker han inspirerats av. ”I don’t understand how Joel and Ethan Coen make, like, 20 movies a year,” he says, baffled. ”It’s mind-boggling. But I want to try to see if I can become like that.” He grins and pumps his fist unconvincingly. ”A go-getter!”

Kaufman gjorde ett mycket bra intryck på mig och jag är glad att jag gjorde den ganska långa resan från Ystad till Göteborg för att lyssna på honom. Jag hoppas att han lyckas med sin föresats att öka produktionstakten. Under samtalet i Göteborg berättade han i och för sig att han satt upp ett par pjäser efter Synecdoche, USA, så han sitter inte bara och stirrar på en vit skärm dagarna i ända. Men det lär dröja ett år eller två innan vi får se någon ny film med Kaufman som avsändare.

Tennis, tennis, Salinger, tennis

28 Jan

Det är mycket med tennis nu. Australian Open är i finalhelgen. Sedan året började har jag spelat tre gånger i veckan. Jag blir lite bättre för varje dag som går. JD Salinger gillade också tennis, visar det sig utifrån ett antal brev som nyss kommit i dagen. Hans favorit var Tim Henman, engelsmannen som var i fyra Wimbledonsemifinaler. Breven där detta framkommer skickades från Salinger till en vän i England, som han träffade som ung. I The Guardian står det mer. Fin bild också, på en avspänd Salinger som gammal. Vidare får vi veta att Salinger var en vanlig människa med vanliga intressen. Han åkte på bussresor till Niagarafallen, han tyckte om Burger Kings hamburgare. Mystiken falnar. Men inget nytt om vad han skrev under de långa åren av tystnad.

Cloud Atlas som film

27 Jan

Cloud Atlas av David Mitchell var en bra läsupplevelse. Nu blir den kanske film. Den känns svårfilmad eftersom den spänner över flera hundra år och många platser. Romanen är konstruerad på ett annorlunda sätt. Den känns konstruerad, och det brukar inte vara bra, men den här gången fungerar det. I filmen funkar detta grepp nog ännu bättre. Jag tycker att det verkar lovande. Projektet har varit igång i flera år, och kanske kan filmandet dra igång snart.

Syskonen Wachowski regisserar tillsammans med Tom Tywker. Det är helt logiskt eftersom berättelsen består av flera totalt olika historier och stilar. Risken är att slutresultatet blir ett antal novellfilmer som inte känns naturligt sammankopplade, men vi får se. Det är ju kompetenta filmare, även om Wachowskis inte riktigt fått till det sedan de gick från bröder till syskon. Natalie Portman, James MacAvoy och Tom Hanks påstås vara bland de som ska vara med i filmen.

Här återberättar The Guardian vad Keanu Reeves sagt om projektet vid en föreläsning i England.

Och här lite mer info på Screenrant.

Mer om och av Richard Yates

26 Jan

Richard Yates läser novellen The Best of Everything

James Wood skriver om Yates och hans böcker i The New Yorker.

Stewart O’Nan går igenom Yates författarkarriär på ett väldigt bra sätt. Här finns mycket matnyttigt. Den här artikeln kan ha varit startskottet för den Yates-revival som kulminerade med Leonardos och Kates tolkningar av Frank och April Wheeler. Den publicerades redan 1999 i The Boston Review. 2000 kom den nya utgåvan av Revolutionary Road med Richard Fords förord och 2001 The Collected Short Stories med förord av Richard Russo. Jag har O’Nans bok The Speed Queen till salu på antikvariatet och bara häromdagen köpte jag filmen Snow Angels, som visade sig vara baserad på en roman han skrivit. Jag skaffade filmen eftersom Sam Rockwell är med i den. O’Nan’s the man. Här är hans hemsida.

A Special Providence av Richard Yates

25 Jan

Det här är uppföljaren till debuten, Revolutionary Road. Det tog åtta år att få ut den. Hela sextiotalet susade förbi. Revolutionary Road kom ut 1961, A Special Providence 1969 och den fick inte alls samma fina mottagande som debuten. Författaren kom att avsky den här boken, kanske för att hans högt ställda förväntningar på mottagande inte infriades.

När Yates dog 1992 var hans böcker inte i tryck. Läsarna hade glömt bort honom. Jag tror att det var för att hans ämnesval var ur takt med tiden. Folk var inte intresserade av de epoker han skildrade. Nu är allting lika långt borta och böckerna får ett nostalgiskt skimmer som Yates inte tänkte på när han skrev men som nog lockar nya läsare. Det som när det begav sig var otidsenliga romaner är nu historiska berättelser.

A Special Providence utspelar sig främst under andra världskriget, med tillbakablickar på det sena trettiotalet och tidiga fyrtiotalet. Vi följer artonårige Bobby Prentice när han kommer till Europa vid slutet på andra världskriget. En sorts krigsroman, med andra ord, men ganska lite krigsskildring. Bobby upplever mest långtråkiga väntan, obegripliga beslut från överordnade, sjukdom och trötthet. Hela tiden är han orolig för att falla ur ramen, att verka dum eller inte hänga med. Han tänker hela tiden, Hoppas det såg bra ut, hoppas att jag gjorde rätt. Mittenpartiet av boken skildrar Bobbys mammas liv och Bobbys uppväxt. Den här delen är till 90% självbiografisk. Kanske mer än så. Även krigsskildringen är  självupplevd. Mammans historia som berättas här, skriver Yates om sig själv i förordet till A Good School. Det som skildras i A Good School är med i A Special Providence också, men inte lika utförligt. Alla Yates’ böcker är förklädda självbiografier, samma sorts figurer återfinns i flera böcker. Här har vi hans mamma i helfigur, hon som ville bli konstnär och skulptör och anade framgången alldeles bortom horisonten. Men hon kom aldrig dit. Skulderna lades på hög, drömmarna förblev drömmar. Medicin och sprit användes för att dämpa ångesten. Vi har också en variant på historien om systrarna i The Easter Parade. Yates skildrar verkligheten, sin verklighet, men sättet han gör det på skapar ett enormt djup i läsupplevelsen. Hissnande är ordet. Hur/varför det blir så vet jag inte riktigt. En del är väl att det känns äkta, att man omedelbart känner för karaktärerna och vill veta hur det går för dem, fast man tämligen omgående inser att det inte kommer att sluta lyckligt. En annan orsak är detaljskildringen. Yates har en fin förmåga att välja rätt detaljer att beskriva för att göra skildringen autentisk.

Varför blev han inte mer uppskattad under sin livstid? Den frågan kan man ställa sig om många konstnärer, förstås, men Yates var inte svår, inte konstig. Updike och Roth skördade stora framgångar medan Yates hankade sig fram på lärarjobb och söp i sin bitterhet. Man gör Hollywoodfilm med Titanic-skådisar av hans första bok. De kvalitéerna borde varit självklara på sjuttio- och åttiotalen också. Istället för Kramer vs Kramer, Revolutionary Road med Dustin Hoffman och Meryl Streep. Visst?

Nu har jag läst allt som publicerats av Yates, sju romaner, två novellsamlingar plus några ”osamlade” noveller som till slut samlades i samlingsvolymen (var annars?) The Collected Short Stories of Richard Yates. Den finns dumt nog inte att få tag på som ny längre. När Yates blev populär igen gav förlaget ut de två originalnovellsamlingarna var för sig. Vet inte om de osamlade novellerna är med i någon av dem. Hoppas det, för det är nio noveller på ca 110 sidor, och de håller samma höga kvalité som de två ordinarie samlingarna.

Yates ca 1990 resp 1960.

Det här är jag när jag klappar mig själv på axeln

24 Jan

Visst var det en bra artikel i Financial Times om konstförfalskaren Mark Landis? Jag fick t o m en kommentar om att det var en bra länk, och det har väl aldrig hänt tidigare. När jag läste artikeln tänkte jag att det var en text av den sort man kan hitta genom Arts & Letters Daily. Därför mejlade jag deras managing editor, Tran Huu Dung. Och ser man på, idag är artikeln med i listan på sajten. Precis när jag upptäckt Arts & Letters Daily, för drygt tio år sedan, blev det lite av en sport för mig att tipsa om bra artiklar. En kom med och jag fick ett mejl av Denis Dutton.Och nu hände det igen.

Det är klart att de som jobbar med Arts & Letters Daily hade hittat artikeln om Mark Landis utan min hjälp. Financial Times är en av de tidningar de regelbundet länkar till. Tran Huu Dung har kanske inte ens läst mitt mejl. Men ändå. Det känns bra att de har samma känsla som jag, även om risken finns att det inte är min förtjänst att artikeln lyfts fram.

Konstförfalskaren som inte tjänade pengar

22 Jan

Här är en härlig historia om en skicklig konstförfalskare som spred och sprider sina verk till olika konstinstitutioner, främst i USA, men säkert andra delar av världen också. Mark Landis målar förfalskningar av kända verk som han sedan donerar till museer. Han vill inte ha något betalt, men han vill att det ska stå att konstverken är donerade i vissa personers namn. Den här artikeln avslöjar honom, men världen är stor, så han kan nog fortsätta sitt verk.

%d bloggare gillar detta: