Arkiv | augusti, 2011

Författarhelg i trakten

29 Aug

På Louisiana i Humlebæck arrangeras Louisiana Literature 1-4 september. Marilynne Robinson, DBC Pierre, Juli Zeh, Adonis, Chimamanda Ngozi Adichie, Junot Díaz och många andra stora författare besöker den danska konsthallen.

I Kristianstad är det Bokfestival 1-3 september. Sadie Jones, Fredrik Sjöberg, Carina Burman, Magnus Dahlström, Lars Gustafsson, Lena Einhorn och flera kommer till festivalen och läser och berättar. På lördagen är det som vanligt bokförsäljning på stadens gågator. För första gången på några år är jag med och säljer. Jag kommer att ha böcker av de besökande författarna plus böcker om böcker och boksamlande. Vi  ses där. Jag hade gärna besökt Louisiana också, inte minst för Marilynne Robinson, vars böcker Housekeeping och Gilead är riktigt, riktigt bra. Fast vad kan hon göra i verkligheten som hon inte kan göra på boksidan? Blir det inte en besvikelse när det visar sig att personen som utför sådan magi i prosa bara är bara är en vanlig liten tant av kött och blod? Egentligen borde man inte träffa sina litterära idoler. Det blir sällan bra.

Författarbesök istället för böcker, är det verkligen framtiden? Många tycker det, men inte jag. Jag vill läsa böckerna men (oftast) inte träffa författarna. Jag är – som i mycket annat här i livet – i minoritet i den här frågan. Läs mer i Sydsvenskan om författaren som rockstjärna.

Alla monster måste dö av Magnus Bärtås och Fredrik Ekman

28 Aug

Kim Jong-Il har åkt långsamt pansartåg till Ryssland. Då kan jag berätta att jag i början på sommaren läste en bok om Nordkorea.

Att verkligheten överträffar dikten har Magnus Bärtås och Fredrik Ekman visat två gånger tidigare i böckerna Orienterarsjukan och Innanför cirkeln. Den första boken var en samling texter som rörde sig i området ”strax intill historiens huvudfåra”, som det står på baksidan. Innanför cirkeln handlade huvudsakligen om ett kurdiskt folk i Irak som kallas yezidier, och lite om Swedenborg. Denna tredje bok följer författarna på turistresa till Nordkorea. Det låter som en oxymoroniskt sats, turistresa till Nordkorea, men det finns faktiskt. Man kan få en vecka i Nordkorea med alla utvalda sevärdheter. Ingen egen tid för utforskande, dock, och reseledarna är mer vakter än guider.

Parallellt med rapporterandet från resan ger författarna oss berättelsen om Nordkoreas historia och särskilt noga berättar de om  det öde som drabbade en av Sydkoreas mest uppburna filmstjärnor, Choi-Eun-Hee, mer känd som Madame Choi. 1978 kidnappades hon av Nordkorea och hölls fången i nästan 20 år. Hon tvingades göra film tillsammans med sin make, som också blivit kidnappad. Bakom detta bortförande låg Nordkoreas propagandaminister, Kim Il-Sungs son, Kim Jong-Il. Han var och är en stor filmfantast och att äga Syd-Koreas stora filmstjärna var en stor seger för honom.

Det finns många hårresande detaljer i Madame Chois berättelse. I en roman hade läsaren applåderat författarens fantasi men skakat på huvudet åt det otroliga i berättelsen. Men allt detta har hänt. Författarna går också i Guy Delisles fotspår, hans som gjorde ett seriealbum som heter och handlar om Pyongyang. De besöker hotellet han bodde på och finner miljöerna och personalen väldigt lik det som Delisle skildrar.

Madame Choi träffar Marilyn Monore under hennes besök i Korea 1954.

Bärtås/Ekmans två tidigare böcker var väldigt snygga, illustrerade och tryckta på bra papper. Den här känns budget, ungefär som de böcker som publiceras under namnet Bonnierförlagen. Billigt papper, standardformat, tryckta på ScandBook i Falun. Antingen så ville deras nya förlag, Bonniers, spara några kronor på produktionen, eller så ville författarna ge en känsla av Nordkorea även i utformningen av boken.

Ibland sipprar det ut lite information om Nordkorea, men för mig har det varit svårt att förstå hur landet blivit som det blivit. Tack vare den här boken har jag en mycket större förståelse för hela Koreafrågan. Jag kan inte säga att jag är gladare när jag begriper mer, för problemen kommer inte att försvinna på något smärtfritt vis. Men nu vet jag i alla fall hur landet hamnat i den situation det befinner sig i just nu.

Ack, One Day-filmen lika ljum som fruktat

25 Aug

The Guardian berättar det vi fruktade, att David Nicholls bästsäljare för alla sorters läsare, One Day, blivit en ganska intetsägande film. Nicholls själv skrev manus och Lone Scherfig regisserade, så det är svårt att klaga på manus och regi. Anne Hathaway kändes omedelbart fel som Emma, men hon gjorde tydligen inte bort sig heller. Felet verkar vara strukturen, som är så perfekt för boken. En dag, samma dag, den femtonde juli, skildrad över tjugo år. Den rigida strukturen ryms inte i knappt två timmar film. Kanske var Nicholls inspirerad av filmen När Harry mötte Sally… Den är inte lika bunden och är helt säkert en bättre film.  Här skriver Peter Bradshaw och här skriver Brian Cox som avslutar med: ”As it is, one of the most perceptive books of our age has been turned into just another romcom, and not even a very good one.”

Nicholls blir intervjuad här och han säger det som tydligen märks i filmen, att det kanske är smart att låta någon annan skriva manus på ens egen bok istället för att göra det själv: ”I enjoyed doing it, but I think a fresh pair of eyes isn’t the worst thing in the world. You can never quite shake off the book, and when something isn’t working in the script, there’s a voice in you head saying: well, it worked in the book. I cling to things a little too tightly because I wrote them.”

I thought this was a private party

24 Aug

Jag vill också gå på Månen

20 Aug

Charles Duke, en av de tolv astronauter som gått på månens yta var på besök i Stockholm idag, i anslutning till Tekniska museets stora rymdutställning: Nasa – A Human Adventure. Honom missade jag. Men för några år sedan läste jag en mycket bra bok om det amerikanska månäventyret som heter Moon Dust – In Search of the Men Who Fell to Earth, skriven av den brittiske journalisten Andrew Smith. Han söker upp de månvandrare som fortfarande är i livet och ställer den givna frågan: Hur kändes det? Den frågan fick säkert Charles Duke idag också.  Läs intervju med honom i DN.

Den där allsången…

15 Aug

Här är ett klipp från den tidigare omnämnda Allsång i Slottsskogen med Prince. Ni får köra det i helskärmsläge om ni ska se något. Konstigt bildformat. Klippet där Kanye West hoppar upp på scenen har tagits bort, som ni kan se, och detta klipp kommer snart också att försvinna. Prince är väldigt duktig på att släcka oauktoriserade filmer på youtube och annorstädes.

Här är förresten en bra intervju från juni i år. The Guardian, förstås.

Bäst på Way Out West

14 Aug

Way Out West tog hårt på bokhandlarens krafter, men det var det värt. Fast när jag läser recensioner efteråt så undrar jag om skribenterna varit på samma festival som jag. Kanske söker man olika saker. Som Prince, visst var det superkul att se honom på riktigt och vara så nära att man kunde röra vid honom. Och Kanye West som hängde med upp på scenen och rappade när den uppbjudna publiken dansade. Häftigt, kittlande, underbart. Men en tvåtimmars hit-parad där publiken skrålar med för det mesta (och Prince uppmuntrar detta som värsta allsångsledaren), det är inte den optimala konsertupplevelsen för mig. Missförstå mig rätt, allting som Prince gjorde var fantastiskt. Hans dansade och sjöng och spelade som det geni han är. Out of this World. Men han spelade på det stora hela tjugo år gammal musik eller äldre. Musik som han rimligtvis inte är lika pigg på att spela som nyare alster. Han har fallit till föga för sin medelålders fanbase och kör hitsen. Han gör det fenomenalt bra, men det han gör är ändå farligt nära samma genre som Diggiloo. Jag hade hellre sett Prince spela nya grejer som han brinner lite mer för, som den senaste skivan, 20TEN som Tony Parsons i Daily Mirror tycker är det bästa Prince skapat sedan åttiotalet. Jag har inte hört en ton från skivan, men troligen brinner His Princeness mer för det senaste han skapat än för de gamla hitsen. En annan sak som kunde varit bättre med Princespelningen var att han hade ett ganska litet band. Inget blås, inga stråkar, bara ett konventionellt rockband med bas, klaviatur och gitarr. När han behövde mer rörelse ropade han in två kvinnor från kulisserna som fick hjälpa till att dansa. Det kunde varit större, det kunde varit modernare.

Okej, det var bra, men de två bästa konserterna för mig på festivalen var The Avett Brothers och Santigold. Ingen av dem får lika bra recensioner i tidningarna som Prince, men för mig var de större musikaliska upplevelser den här gången.

The Avett Brothers spelar traditionell musik, country/bluegrass men med punkenergi, plus att de är väldigt skickliga på sina instrument. Med sig har de en helt galen cellist som bidrar till liveupplevelsen.

Santigold har en mycket genomtänkt scenshow med två helt fantastiskt samspelta danserskor. Just den här dagen var rösten inte på topp, men konserten var en höjdare. Arrangören var tvungen att bryta eftersom nästa artist skulle gå på, annars hade vi nog stannat ganska länge.

Gemensamt för The Avett Brothers och Santigold var att att gav allt de hade och de trodde på sin musik till 100%. De var fullt närvarande i ögonblicket, vilket jag inte kände att Prince var hela tiden.

%d bloggare gillar detta: