Arkiv | mars, 2013
Bild

Bokhäng i Fågeltofta

28 Mar

bokhang

 

Annonser

Hundar och mörk choklad

26 Mar

Ibland känner man igen sig.

Johns antikvariat, Fågeltofta

25 Mar

På Skärtorsdag smygöppnar jag min nya butik i Fågeltofta. Öppet torsdag till måndag 11-17. Den som är ute på påskrunda på Österlen i detta märkliga väder får gärna titta in. Det kommer att finnas en hel del fina böcker att titta på eller köpa och jag bjuder på kaffe och kaka. Jag öppnar på riktigt den 24 juni, när jag fått upp alla hyllor och flyttat alla böcker från Ystad till Fågeltofta. I sommar kommer jag att ha öppet varje dag (men jag står förstås på torget i Simrishamn som vanligt.)

Här kan ni ladda ner en schematisk karta. Det är lätt att hitta.

I höstas köpte jag Fågeltofta gamla skola. Tyvärr fick jag aldrig träffa husets förre ägare, men jag kommer att fortsätta att använda huset i kulturens tecken med bokhandel och kanske något kulturevenemang. Jag hoppas att denna flytt kommer att bli givande både för mig och mina kunder.

huset

Portland, Portland, Impassable Wilderness, Portland

21 Mar

Hela andra och tredje säsongen av Portlandia finns på SVT Play i en knapp månad till. Jag drog igenom tredje säsongen i en sittning. Den är så bra. Humor för sådana som mig, som driver med människor som ibland liknar mig. Och Portland. Jag älskar Portland. När jag kom dit 1992 kände jag genast att det var min stad. Och nu tjugo år senare kommer serien som hyllar staden samtidigt som den använder den som fond för riktigt bra humor. Fred Armisen och Carrie Brownstein är bäst och deras gästskådespelare är nästan lika bra. Chloë Sevigny, Kyle MacLachlan, Edward James Olmos med flera, med flera.

Häromdagen stod att läsa i Metro en nyhet från Portland. En totalt poänglös nyhet som knappt platsat på lokalsidan i The Oregonian, men den hade letat sig in i Skåneupplagan av Metro. En lokal popsångerska vid namn Beth Ditto hade på fyllan varit otrevlig på en bar och blivit utslängd. Ute på gatan hade hon ropat ”Obama” och hindrat trafiken. Varför fick denna ”nyhet” plats i Metro? Det måste vara för att det är internationella Portlandveckan.

Nästa Portland-nyhet berättar att det är bestämt vem som ska gestalta Leif GW Perssons Bäckström i den amerikanska versionen. Det blir Rainn Wilson, mest känd som Dwight Schrute i The Office. Backstrom. Det låter tungt på engelska. Portland blir Backstroms spelplan.

För något år sedan gjort Rainn Wilson den här reklamfilmen för en science fiction-bok som heter Wildwood. Den är skriven av Colin Meloy, frontman i The Decemberists. Han är bekant med Carrie Brownstein och det var så han fick henne och Fred att medverka i denna udda lilla film. Boken utspelar sig i Portland och i ett skogsområde utanför staden, the Impassable Wilderness. Rainn Wilson är rätt lika Isaac Asimov, med polisongerna. Nu återstår det att se hur Fred och Carrie kommer att medverka i Backstrom. Eller tvärt om. Det är ett för bra tillfälle för att försitta.

Portland är överallt.

 

Jag förstår Mindy men inte Lena

19 Mar

imagesI februari och mars gick två nya komediserier mot varandra på SVT och TV3.  Girls på SVT och The Mindy Project på Trean. För en gångs skull vann Trean den fighten, i alla fall i min TV-soffa.

Nu har Mindy tagit en paus på obestämd tid fast det finns fler avsnitt och Girls har flyttat från onsdag till tisdag. Men några veckor gick de samtidigt. Girls har tokhyllats och direkt efter varje avsnitt har en tjejpanel under ledning av Johanna Koljonen grottat ner sig i detaljer från senaste avsnittet. Girls är den seriösa och moderna komedin, sägs det.

Jag hade velat gilla den här serien. Kan så många smarta kritiker ha en annan åsikt än mig? Tydligen, för jag fattar inte alls den här serien. Jag ser inte humorn. Det handlar om några bortskämda tjugoplussare som inte fått lära sig hur man lever i den verkliga världen. De är söndercurlade och när de efter ett kvarts sekel ska stå på egna ben så är de vingliga som nyfödda kalvar. De gör bort sig och blir förnedrade… Är det humor? Jag kan inte skratta. Kanske är det en sann bild av en viss sorts människor. I så fall tycker jag synd om dem. Eva Ström i Sydsvenskan försöker också förstå Girls och lyckas inte bättre än jag. Om tjejerna i Girls tänker jag bara,vakna, ta för er, låt er inte utnyttjas.

The Mindy Project är kanske en mer konventionell, amerikansk serie, men i mina ögon är den överlägsen Girls. Den är välskriven och slagfärdig samtidigt som den tar upp lika allvarliga ämnen som Girls. Den har karaktärer att tycka om och vi bryr oss om huvudpersonen. Tematiskt är serierna lite lika. Mindy har i och för sig både utbildning och högstatusjobb, men hon kämpar fortfarande med att få respekt för sitt kunnande och hitta en ärlig, schysst kille att bli ihop med. Ska det vara så svårt? Tydligen, säger både Lena och Mindy, men Mindy säger det hundra gånger mer underhållande.

One Man’s Justice och The Master

11 Mar

Andra världskriget är slut. USA har bombat Japan till ovillkorlig kapitulation. Vad gör en enkel japansk soldat som kämpat för sin kejsare när kriget får ett sådant slut? One Man’s Justice av Akira Yoshimura berättar den historien. Soldaten, Takuya, har begått ett brott under kriget, han var med och avrättade en grupp amerikanska flygare. Det var en rättfärdig handling enligt Takuya och hans soldatbröder, men enligt krigets lagar begick de ett brott. De trodde att de sopat igen spåren efter sig, men ockupationsstyrkorna är snart Takuya på spåren. Hans överordnade har erkänt allt, de var svaga, mycket svagare än Takuya någonsin kunde tänka sig.

Blandningen av spänning och moraliska dilemma får mig att tänka på Graham Greene. Samtidigt som boken är en riktig bladvändare så ställer författaren frågor som inte har några bra svar men som man funderar på länge efter att man läst ut boken. Den ger också en nyanserad bild av Japan och hur befolkningen tänkte om kriget. Jag läste en annan historisk roman av samma författare, Shipwrecks, som var lika bra som den här men helt annorlunda. Den utspelade sig i en fiskeby någon gång på 1600-talet eller kanske tidigare. Även den diskuterade  frågor om rätt och fel på ett sätt som berörde mig.  Det finns en fyra-fem romaner ytterligare av Yoshimura på engelska, dem kommer jag att skaffa och läsa.

Några veckor efter att jag läst ut One Man’s Justice, såg jag Paul Thomas Andersons film The Master på Scala i Ystad. Boken och filmen passar bra ihop, de börjar på samma tid och plats och har båda i centrum en karaktär som är hårt trängd. Filmen börjar alltså på samma ställe som den japanska romanen, men på andra sidan, hos amerikanerna. Joaquin Phoenix’ karaktär, Freddie Quell ligger i flottan och har varit med i kriget mot Japan. Kriget har just tagit slut. Vad ska han ta sig till nu? Efter vissa anpassningsförsök träffar han Philip Seymour Hoffmans karaktär Lancaster Dodd, en småhandlare till charlatan som håller på att starta en rörelse. Han har just givit ut sin första bok och skriver på sin andra. Det handlar om att uppfylla sin potential, om tidigare liv om… Ja, han hittar på lite allteftersom vad den här rörelsen står för. Quell och Dodd kompletterar varandra på många plan. De är varandras motsatser, vilket gör att de passar perfekt ihop. Filmen är som bäst när det bara är Phoenix och Hoffman i bild som duellerar i skådespelarkonst. Särskilt Phoenix’ ansikte är underbart att granska i denna film. Det är rent Dreyerskt foto på hans plågade anlete ibland.

Först och sist i detta inlägg två trailrar med flera scener som inte förekommer i filmen. Jag ser fram emot director’s cut-DVD :n. Det här är en film som kan ses många gånger.

 

%d bloggare gillar detta: