Arkiv | Datorer och teknik RSS feed for this section

The One Moment

25 Nov

En ny video med OK Go är alltid värd att uppmärksamma. Jag har skrivit om dem tidigare. Denna grupp har gått från att vara ett ganska alldagligt, trevligt popband till att bli en videokonstgrupp. Musiken är lättglömd men bilderna de skapar stannar kvar.

I vår tid när snart allting kan fejkas digitalt arbetar OK Go med autencitetskonceptet. ”Detta har hänt på riktigt”. Det är uppfriskande nu när vi inte kan lita på någonting vi ser på skärmen. Gruppen arbetar med tidens utsträckning som de förlänger ut eller komprimerar men det som visas i bild är inte mer manipulerat än så. Deras senaste verk är inspelat på 4,2 sekunder. Ganska fantastiskt.

Is there life on Mars? Yes, it’s just landed here

13 Jan


I mellandagarna såg jag Labyrinth för första gången sedan den var ny. Jag minns att jag inte alls gillade den då och jag har undvikit den i alla år. Den var urtöntig. Men nu när jag såg den med dottern insåg jag att den var ganska bra, för vad den var, och musiken var också bra och passade in i berättelsen.

På söndagen kände jag ett hugg i magen och jag började gråta. Jag vet inte varför. Det kändes mycket konstigt. Sedan förberedde jag årets första lektion i engelska 7, som jag skulle ha på måndag morgon. Hur inleda efter ett långt jullov? Det mest aktuella och intressanta jag kunde komma på var Lazarusvideon. Tolka texten, bilderna, en bra talövning för att komma igång. Inte förrän tio minuter innan lektionen började fick jag höra om hans död. Hugget i magen och valet av just den här musiken till årets första lektion förklarades plötsligt.

Ingen artist har betytt lika mycket för mig som han. Många gubbar i min ålder och äldre har skrivit så de senaste dagarna. Jag känner mig väldigt ordinär. Att påstå att man kände något i magen när han lämnade jordelivet är förstås lite patetiskt, men så är det. Det patetiska är kanske att skriva det. Men tänk på han som twittrade på söndagen: ”If you’re ever sad, just remember the world is 4.543 billion years old and you somehow managed to exist at the same time as David Bowie”, han måste också ha känt någonting.

”Life on Mars” var den första låten jag såg och hörde, på en TV-apparat på Augustenborgsgatan 15D i Malmö, sensomaren 1974. Kanske var upplevelsen inte lika underlig för ett litet barn som jag att se den videon, som det var för en vuxen människa. Bilderna och sången stannade hos mig, i alla fall, men något annat om artisten, vad han hette eller vad för mer musik han gjort, visste jag inte på flera år.

Det var först med Let’s Dance 1983 som jag lärde mig mer om honom. Till en början kunde jag inte förstå att det var samma människa som skapat de två sångerna. ”Let’s Dance” blev signaturmelodi för en väldigt märklig sommar i Köpenhamn för mig. De röda skorna styrde mig undan farorna.

Tre år senare gjorde jag lumpen i Eksjö. På biblioteket lyssnade jag i ett par stora hörlurar för första gången på hela skivan Ziggy Stardust. De första tveksamma pukslagen på ”Five Years” som följs av ”Pushing through the market square, so many mothers crying…” drog in mig i hans värld, och där har jag blivit kvar sedan dess. Jag har inget nytt att säga, inga roliga anekdoter eller häftiga konsertminnen, bara att han var nummer ett och nu är han borta. En överraskande konstnär in i det sista.

Här är en intervju från 1999 eller 2000, där han delar med sig av en klarsynt vision av internet. Träige Jeremy Paxton försöker dämpa hans entusiasm och säger ”it’s just a tool”. Nej, inte alls. ”We’re on the cusp of something exhilarating and terrifying… [The Internet] is an alien life form… Is there life on Mars? Yes it’s just landed here.” Vid 6.12 börjar de prata internet. I början av intervjun diskuteras hur man uttalar hans namn. Han vet inte själv, säger han här. Länge var jag namnfundamentalist, men om Billy Idol (enligt Nile Rodgers i dokumentären Five Years) och Ricky Gervais (klipp här under) utalar ”fel” och artisten själv kommer med en tredje variant, så tänker jag inte fortsätta insistera.

En liten historia från en epostvän.

Ett favorithäng i New York var Strand Books. Här skriver han själv om livet som icke-rockstjärna i New York. Först publicerat i The New Yorker. På Strand köpte han säkert en eller annan av titlarna i denna lista på 100 favoritböcker.

Ett radioprogram från BBC från 1979 där han väljer favoritmusik, nytt och gammalt. Här är låtlistan.

Five years or seven days? Time is always too short.

No Such Thing As a Fish

9 Dec

nosuch

Det är bara en enda podcast jag följer. Tydligen är den extra bra eller populär, för nyss utsågs den av iTunes till bästa nya podcast.

Det är faktagranskarna/samlarna bakom TV-programmet Qi som samtalar om intressanta företeelser av typen ”Visste ni att…?” Roliga fakta, animerade samtal. Trevligt, energiskt och bildande. Inga djupa diskussioner, kanske, men inget trams heller. Lyssna på Nu Such Thing As a Fish. Ofta roligare än Qi, tycker jag (men med en panel som den nedan blir det riktigt kul).

Månens rörelser

15 Dec

De som denna höst och vinter läser Murakamis 1Q84 – och det är många världen över – har troligen som jag blivit mer uppmärksamma på månen. Den är en kontrollpunkt för verkligheten. Om man är osäker kan man titta på månen och därigenom avgöra i vilken verklighet man befinner sig. Igår kväll var jag osäker.

Jag gick nedför Bruksgatan och såg ett linjalrakt vågrätt streck av silver tvärs över himlen. Jag förstod inte hur det kunde vara. Det var inte ett flygplan. Det var som att det lyste ovanifrån på ett väldigt långt, platt moln. Ljuset blev starkare, och när jag gick på gatan såg jag månen stiga upp bakom vad jag nu förstod var en molnhorisont eller en molnmur. Månen steg väldigt fort, som en ballong och på mindre än en minut hade den kommit upp ovanför molnen. Den liknande en trasig fotboll, helt skev, men den lyste klart när den seglade upp över hustaken.

Vilken verklighet är detta?

Om jag haft en modern mobil kunde jag filmat förloppet, till och med i HD. Men min telefon funkar inte att ringa med ens för tillfället och jag får låna hustruns gamla. I dagens Metro fanns mängder med annonser för billiga telefonabbonemang med telefon inkluderad. Stora, dyra annonser från El-Giganten, Phonehouse, Telia och andra. Halva priset, värsta telefonen… Så billigt att det var svårt att tro att det var sant. Det var det inte heller. Jag råkade vara i närheten av El-Giganten i Ystad idag klockan två. Jag gick in och frågade om dagens erbjudanden, som skulle vara tillgängliga från klockan elva. Nä, de priserna gällde inte längre. Det var frågan om ett begränsat antal, och det antalet hade redan förverkats. Hur många det var gick inte att säga, om det var en eller hundra eller tusen. Ingen visste och det var heller inte viktigt. Efter tre timmar var erbjudandet ogiltigt. De stora annonserna lockade folk till butikerna och när lockpriserna inte gällde längre så var kunderna redan primade att handla och köpte då något annat. Så är tanken och det funkar för det mesta. Dock inte på mig.

Det var en gång

18 Nov

The reemergence of the pixie princess of literature (and the concept of twee)

17 Nov

Upptäckte nyligen en väldigt trevlig nättidskrift som heter Flavorwire. Här är en artikel om en viss sorts författare som man gillar för det mesta, men som andra kan tycka illa om pga deras framtoning. Som så ofta på sistone talar jag om Miranda July och hennes likasinnade. På annan plats i tidskriften/bloggen/sajten Flavorwire finns fotnoter till varje avsnitt av Bored to Death. För den som verkligen inte vill missa några litterära, geografiska eller andra alluderingar i denna litterära komediserie så finkammar Flavorwire varje avsnitt och visar på mer eller mindre obskyra hänsyftningar Jonathan och de andra gör. Man kan känna sig duktig och säga, ”det visste jag redan” eller så kan man lära sig något nytt.

”The odd thing about this life is always that you spend half your time trying to get people to listen to you and the rest of the time trying to get them to leave you the fuck alone.”

24 Okt

Tom Waits intervjuad i gårdagens The Guardian. Om internet:

”They have removed the struggle to find anything. And therefore there is no genuine sense of discovery. Struggle is the first thing we know getting along the birth canal, out in the world. It’s pretty basic. Book store owners and record store owners used to be oracles, in that way; you’d go in this dusty old place and they might point you toward something that would change your life. All that’s gone.”

%d bloggare gillar detta: