Arkiv | Evenemang RSS feed for this section

Henrik Brandaõ Jönsson i Fågeltofta 19 augusti, 2017

23 Aug

Stora gester på scenen

Årets sista författarkväll i Fågeltofta gästades av Henrik Brandaõ Jönsson, journalist och författare bosatt i Brasilien sedan många år tillbaka. Han berättade att han var i Sverige i sommar för att återknyta en fördjupad kontakt med sitt födelseland. Det är en sak att ha en förståelse om det man skriver om, som Brasilien och Sydamerika, men om man inte känner sina läsare och sitt land så blir det svårare att rapportera från världen. Så likt John Stenbeck i Resor med Charley (dock utan hund och husbil) har Henrik i sommar rest runt i sommar-Sverige. Snart återvänder han till Sydamerika. Första anhalten blir Venezuela, ett land som var en demokrati när Henrik åkte till Sverige i början på sommaren, men som nu blivit en diktatur.

Henrik lärde sig portugisiska i samband med världsutställningen i Lissabon 1998, där han arbetade för den svenska paviljongen. Runt millennieskiftet startade charterresor till Brasilien och Henrik fick flera reportagejobb för dagstidningar och resemagasin. Svenskarna ville veta mer om Brasilien. Sedan dess har det rullat på. Det finns många historier att rapportera om från Sydamerika.

Under samtalet fick den stora publiken lära sig om fotbollens betydelse i Brasilien, något man kan läsa mer om i boken Gräset är alltid grönare i Brasilien. Henrik förklarade också att det kan vara bra att tänka på Brasilien som en kontinent och inte bara ett land. De olika delarna av landet är så totalt olika från varandra att det egentligen bara är språket och kanske fotbollen, som förenar landets invånare. Vi fick exempel på hur den brasilianska portugisiskan skiljer sig från den portugisiska, men varför folk i Portugal envisas med att tala med nästan stängd mun kunde vi inte komma underfund med. Den brasilianska varianten av språket är betydligt lättare att förstå och mer uttrycksfull. Vi fick också lära oss om Moçambique, som låter som ett land värt att besöka.

Av skönlitterära författare rekommenderade Henrik Mario Vargas Llosa, bland annat hans böcker Kriget vid världens ände och Tant Julia och författaren. Han är inte lika vild i fantasin och den magiska realismen som exempelvis Gabriel García Márquez. Av journalister är Ryszard Kapuscinski husguden. Hans reportage från Afrika  är oöverträffade. Han lyckades komma nära de människor och skeenden han rapporterade om, av nödvändighet och vilja. Han fick inga pengar för boende när han var på uppdrag för en polsk nyhetsbyrå, så han var tvungen att bo så billigt han bara kunde. Det gav honom berättelser som de mer välbeställda västerländska journalisterna inte hittade. Ernest Hemingways ekonomiska sätt att skriva är också en förebild; att visa på skeenden utan att skriva läsaren på näsan.

Henrik Brandao Jönsson bjöd på en givande, informativ och rolig kväll i Fågeltofta. Det blev både skratt och gråt på scenen och stora som små gester, som synes av bilderna ovan.

Minglarna i det gröna

Pauline Wolff i Fågeltofta 17 augusti, 2017

21 Aug

Författare och verk

Pauline Wolff reste hela vägen från Gotland till Fågeltofta för att tala om sitt författarskap och sina inspirationskällor. Hennes senaste bok, Swede, kom ut 2009 och hon påstod – tyvärr ganska övertygande – att det var hennes sista bok. Det går inte att få ihop ekonomin som skönlitterär författare. De senaste åren har hon arbetat med film- och TV-manus. Även om allt inte produceras så får författaren åtminstone betalt för sitt arbete.

Swede har hon arbetat med i filmmanusform i flera år. Produktion närmar sig, under titeln Angels of Revenge. Swede är en westernroman. Ett sätt att beskriva den är att den börjar där Utvandrareposet slutar. Vad hände med nybyggarnas barn? Det är en skoningslös berättelse i Cormac McCarthys anda. Varför hon valde att skriva just en western var för att hon ville utmana sig själv med att skriva i en genre hon inte alls tyckte om. Genom att ge sig själv begränsningar utmanas kreativiteten och något oväntat och bra kan skapas. Publiken hoppades att filmen äntligen kan bli producerad. Den är annorlunda från boken, berättade författaren, och kretsar mest, eller bara kring de två systrarna och mycket lite eller inget alls om bokens titelfigur. Att lära sig skriva filmmanus blev en ny erfarenhet eftersom manusarbete till 100% handlar om berättelsen. Hur förs storyn fram på bästa sätt? Vid litterära utbildningar, som Pauline Wolff gått, har all undervisning handlat om språket, ingenting om berättelse.

Mister Sen, framed.

Vi är luftens drottning från 2006, skrevs under utbildningen litterär gestaltning vid Göteborgs universitet. Som handledare hade Pauline Wolff Lars Jakobson, en författare vars verk hon beundrar och rekommenderar. Han lärde henne bland annat att inte skriva etnografiskt. Det betyder att när människor i berättelsen gör saker så beskriver de inte sina verktyg och handlingar utan de bara gör det de kan och tänker inte något särskilt på det. De upplever historien inifrån berättelsen. Den som skriver etnografiskt talar om hur verktygen ser ut, vad de är till för och hur de används. Det kan skapa en distans till läsaren. Någon i publiken sa att hon tyckte att Vi är luftens drottning är den bästa bok som skrivits på svenska på många år. Intervjuaren höll med.

Intervjuaren visade en bok av Yoko Ogawa och sa att hon påminde om Pauline Wolff i det att hennes böcker skiljer sig åt väldigt mycket. Det är omöjligt att veta hur man kommer att beröras av en bok av Yoko Ogawa. Pauline Wolff fick den hittills enda titeln på svenska av Ogawa, En gåtfull vänskap.

Pauline Wolff avslutade med att berätta att hon börjat tänka på berättelser ur sin egen släkthistoria. Hon sörjde att hon inte kom ihåg vad vissa släktingar berättat för henne när hon var liten, släktingar som nu är döda. Men andra finns kvar i livet. Hon ska prata med dem och skriva ned deras historier. Vi hoppas att dessa berättelser kan formas till något som läsare i Sverige och världen kan få ta del av så småningom. Kanske kan det ändå bli fler böcker från Pauline Wolffs penna i framtiden.

Wolff får Yoko Ogawas En gåtfull vänskap.

 

 

Henrik Bromander i Fågeltofta 3 augusti, 2017

9 Aug

Ett stillsamt åskmuller mötte besökarna när de steg in i antikvariatet. Himlen mörknade efter klockan sju och det började regna. Men när samtalet med Henrik Bromander kom igång vid halv åtta, avtog det det och det ljusnade.

Henrik Bromander berättade att han som barn började kopiera serier, alla sorters serier, och på så vis lärde sig att rita och berätta. Genom fanzineproduktion, där fanzineredaktören gör allt arbete med skriften, skriva, layouta, trycka, distribuera fick han kontakt med likasinnade. I den mäktiga serieromanen Smålands mörker finns bland mycket annat också en initierad skildring av fanzinevärlden

En skillnad med att skapa serier jämfört med att skriva romaner är att serieförfattaren är sin egen; han skapar serien och sedan kan förlaget anta eller refusera den. Romanen putsas med hjälp av redaktören och förändras under arbetets gång på ett sätt som serien inte gör. Detta var Henriks erfarenhet, i alla fall. En annan skillnad är att serieskaparen har närmare till sin läsare. Det går fortare att nå ut med serien än med romanen, som kan dröja ett år eller mer från färdigställande till publicering. Serieberättelsen kan komma ut mycket tätt inpå slutförandet.

Vidare berättade Henrik om sin romantrilogi som behandlar olika avarter av manlighet (Riv alla tempel om kroppsbyggande, Vän av ordning om nättroll) och han kunde visa upp den sista boken i serien, Bara en kram, som för bara några dagar sedan kom ut i handeln. Den behandlar Kulturmannen och de mörka drifter som finns inuti honom

Bland serieskapare som Henrik uppskattar själv kan särskilt nämnas Åsa Grennvall, som skriver självbiografiska serier. Hon är en förebild. Simon Hanselmann från Australien, nämndes också som lästips. Hans Megg, Mogg and Owl handlar om en en häxa och en katt som både tar droger och surar. Det fanns en barnserie på sjuttiotalet som heter Meg och Mog som Hanselmann använt att skapa en egen, framgångsrik serie utifrån.

Harvey Pekar nämndes också. Kanske var det intervjuaren som insisterade på denna referens, men Henrik sa att han uppskattade Pekars serier, särskilt de som Robert Crumb ritat. Filmen American Splendor, som skildrar Pekars liv är den bästa filmen som gjorts som behandlar seriemediet.

Efter samtalet minglade vi tillbaka till antikvariatet. Åskan var sedan länge borta när besökarna drog sig hemåt i sommarkvällen.

 

John-Henri Holmberg i Fågeltofta 20 juli, 2017

23 Jul

Elvira fotograferadeTorsdagen den 20 juli besökte John-Henri Holmberg antikvariatet i Fågeltofta för ett författarsamtal. Många andra aktiviteter på Österlen konkurrerade denna dag, så publiken blev mindre än vi hoppats. Men de som kom var desto mer hängivna. Några hade kört ända från Kristianstad och Malmö bara för detta evenemang.

Vi hann tala om en mängd olika saker; det var inte en tyst sekund på scenen. Publiken inflikade ibland synpunkter och frågor. När vi kom in på översättararbetet sa John-Henri  att det inte påverkade honom mentalt; Stephen King ger honom inte mardrömmar, fast han översatt tjugo King-titlar på totalt ca 10 000 sidor. Vissa författare är naturliga berättare, sa han vidare, som King, Robert A Heinlein, Rudyard Kipling och kanske Nevil Shute.

Heinlein har varit viktig för science fiction-litteraturen. Han satte människan i centrum för sina sf-berättelser. Det låter som en självklarhet, men tidigare kunde en sf-berättelse bestå av mer tekniska beskrivningar (med långa fotnoter) än underhållande berättande. Boken Starship Troopers nämndes. John-Henri var skeptisk till filmen, intervjuaren tyckte att filmen var bättre än boken, för ovanlighetens skull. The Puppet Masters kom också upp. Den var Heinleins försök att skriva hårdkokt à la Spillane.

Intervjuaren och John-Henri var överens om att det var svårt att hitta samma kickar i sf-litteraturen, känna samma Sense of Wonder som när man var ung. Det fanns en framtidstro hos både läsare och författare förr som möjligen saknas nu. Det kan vara en orsak till att det är svårare att hitta historierna som berör. Av nyare författare tyckte John-Henri att Becky Chambers var bland de bästa. Hennes bok The Long Way to a Small, Angry Planet är värd att läsa. Andra, mer etablerade författare som är bra är Bruce Sterling, Greg Bear och Greg Egan. De skriver äkta sf i så måtto att vad de beskriver är fysiskt möjligt, eller i alla fall inte omöjligt.

Det var den minsta publiken som bevistat en författarkväll i Fågeltofta, men samtalet var det längsta, så ni som inte var där missade något. Den tredje augusti kommer Henrik Bromander till Fågeltofta. Vi ses då.

Elvira fotograferade

 

Författarkvällar i Fågeltofta 2017

24 Jun

I år blir det fyra författarkvällar i Fågeltofta. Som vanligt startar de klockan 19.00 med mingel och något litet att äta i antikvariatet. Ungefär en halvtimme senare går vi in i stora salen – gamla verkstan – och lyssnar till ett samtal mellan bokhandlaren och hans gäst. Det varar cirka en timme. Efter det går de som vill tillbaka till antikvariatet och köper kanske en eller annan bok som gästen skrivit eller rekommenderat.

Pris: 95 kronor. Biljetter köps i antikvariatet i Fågeltofta, på torget i Simrishamn eller på biblioteket i Tomelilla.

Torsdag 20 juli – John-Henri Holmberg

John-Henri Holmberg är expert på science fiction och kriminallitteratur.
Om sf har han bland annat skrivit böckerna Inre landskap och yttre rymd, science fictions historia i två volymer, och Häpna!, en bok om och ur 1950-talets inflytelserika svenska sf-tidskrift. Han har också varit redaktör för flera sf-romanserier och antologier. I Sydsvenska Dagbladet recenserade han i femton år kriminallitteratur. Han är ledamot av Svenska Deckarakademin, har bland annat skrivit Dunkla drifter och mörka motiv, om psykologiska thrillers, och startade deckarserien Mysterious Press i Sverige. I denna serie introducerades bland andra James Ellroy och James Lee Burke på svenska. Han är också flitig översättare av hittills runt tvåhundrafemtio böcker varav tjugo av Stephen King. Bland andra författare han översatt kan nämnas Robert A Heinlein, Lemony Snicket och Henry James.

Torsdag 3 augusti – Henrik Bromander

Henrik Bromander är författare, serietecknare och dramatiker född 1982, verksam i Malmö. Han debuterade 2005 med serieboken Hur vi ser på varandra. Har sedan dess släppt ytterligare fyra serieböcker, bland annat den uppmärksammade Smålands mörker, som handlar om en homosexuell fascist från Nässjö. Han debuterade skönlitterärt 2009 med novellsamlingen Det händer här och har sedan dess givit ut ytterligare två novellsamlingar samt romanen Riv alla tempel, som handlar om bodybuilding och urspårade kroppsideal, och Vän av ordning, som handlar om näthat.

”Med en oerhörd och dråplig känsla för detaljer gör Henrik Bromander med andra ord en imponerande insats i att skildra en kuslig samtid. Det handlar om en manlighet i kris och ett samhälle i hastig förändring. Ett Sverige som sällan får plats i litteraturen.”
– Jenny Högström, Expressen, 160304, om Vän av ordning

Torsdag 17 augusti – Pauline Wolff

Pauline Wolff hamnade på Biskops-Arnös skrivarlinje av en slump. Det hade lika gärna kunnat bli en kurs i keramik eller teater. Tio år senare debuterade hon på Albert Bonniers Förlag med coming-of- age-romanen Bilder av Malin, som tilldelades Katapultpriset 2003 för bästa debutbok. Uppföljare blev den historiska fantasyskrönan Vi är Luftens Drottning, 2006. Efter detta gav hon sig på en väl beprövad manlig genre med westernromanen Swede, som kom ut 2009. Sedan dess skriver hon för film och tv och driver en improvisationsteater på Gotland.

”Det här är en roman som brakar rakt igenom. Den lever i ett hav av stora berättelser men liknar ingenting annat. Den har uppfunnit sig själv. Som ett mäktigt vidunder. Samtidigt framförd med stor disciplin. Och utan rädsla.”

– Maria Schottenius, Dagen Nyheter, 060331, om Vi är luftens drottning

Lördag 19 augusti – Henrik Brandaõ Jönsson

Henrik Brandaõ Jönsson är Dagens Nyheters korrespondent i Latinamerika och bosatt i Rio de Janeiro sedan 2002. Han skriver även för Sydsvenskan, danska Politiken och Offside.
Hans senaste bok är reportagesamlingen Best of Brandaõ – tolv reportage som berör (Atlas), som publicerades förra året. Han har tidigare skrivit Fantasiön – ett reportage från Brasiliens hjärta, 2010 och Gräset är alltid grönare i Brasilien, om fotbollen i Brasilien, som kom 2013.

Fantasiön är det bästa jag läst i svensk reportageväg på senare år… Författaren öppnar läsarens ögon genom att vara på plats: uppmärksam, påläst, intresserad. Likt en Kapuscinski beger sig Henrik Brandão Jönsson ut i satellitstäderna där våldet och misären sprider sig som ringar på vattnet. Må Fantasiön läsas av många.”

– Ola Klippvik, Sydsvenskan

 

Författarkvällar i Fågeltofta 2017

6 Jun

Nu är det klart att det blir författarkvällar i Fågeltofta i år. Jag planerar för fyra kvällar i juli och augusti. Mer info följer.

En bra helg för RuPaul

9 Maj

I lördags gjorde Saturday Night Live en sketch som skojade med hur heteromän ”kommer ut” som fans till TV-programmet Rupaul’s Drag Race. Tyvärr är klippet låst för tittare utanför USA. Ovan ser ni en av deltagarna i årets upplaga reagera på sketchen och sedan den dragartist som omnämns i sketchen. I söndags vann programmet pris på MTV:s film- och TV-gala för bästa reality show. Föregående vecka utsågs RuPaul Charles av Time Magazine till en av de hundra mest inflytelserika personerna (i amerikansk kultur och politik, förmodar jag). Konsten att klä ut sig till kvinna har nog aldrig varit så nära mittfåran som nu, på gott och ont.

RuPaul’s Drag Race är ett TV-program som är inne på sin nionde säsong just nu (eller elfte om man räknar med de två All Stars-upplagor som gjorts). Flera säsonger finns på svenska Netflix. Det är en realityshow som är en blandning av Project Runway, America’s Next Top Model och Mästarnas mästare, där tävlingsmomentet handlar om att klä ut sig till kvinna. Jag upptäckte showen förra året när jag frågade min dotter vad det var hon tittade på som var så roligt att hon skrattade högt. Hon visade att det var RuPaul’s Drag Race. Först blev jag lite irriterad. Verklighetssåpor är det sämsta, sa jag. Det är fördummande och slöseri med tid att titta på sånt, sa jag. Du får väl titta på ett avsnitt innan du uttalar dig, sa hon. Så det gjorde jag och jag erkänner att jag hade fel. RuPaul’s Drag Race är undantaget som bekräftar regeln. Verklighetssåpor är verkligen fördummande trams för det mesta, men RuPaul’s Drag Race är precis tvärt om. Det här programmet är lärorikt på flera plan, spännande som ett viktigt sportevenemang och en estetisk upplevelse. Alla kulturella sinnen blir med andra ord kittlade.

Säsongen börjar med ett drygt dussin duktiga drag queens. Varje avsnitt har ett uppdrag och en modevisning med ett specifikt tema. Uppdraget kan till exempel vara att samarbeta och spela upp en liten pjäs eller göra en dragversion av en morgon-TV-show. Modevisningen kan till exempel kallas Night of a thousand Madonnas (återskapa en av Madonnas ikoniska stilar från scen, film eller röda mattan) eller Death Becomes Her (en stil inspirerad av filmen med samma namn, eller bara av rubriken.)

Baserat på deltagarnas skicklighet i utmaningen och modevisningen bestämmer RuPaul tillsammans med en panel experter vem som varit bäst och vunnit och vilka två som kommit sist. Dessa båda får en chans att stanna kvar i tävlingen genom ett lip sync battle som presenteras av RuPaul med orden: ”The time has come to lip sync for your life.” Hundra gånger mer spännande än en nattduell med slocknande glasstavar. RuPaul bestämmer vem som får stanna och vem som åker ut, och så är det ett nytt avsnitt nästa vecka med en person mindre i tävlingen. Den här delen av programmet är så bra att Jimmy Fallon snodde eller lånade idén till sitt eget segment i The Tonight Show, Lip Sync Battle, där kändisar tävlar mot varandra. Visst är det också kul, men en lip sync for your life är det inte. Det är det vanliga mainstreamkulturen snor roliga idéer från undergroundrörelser. Det händer hela tiden. Det är väl kulturens kretslopp. De utstötta och marginaliserade måste använda sin fantasi för att skapa eller över huvud taget skapa konst. En del av dessa idéer är så bra att de får ett genomslag i mittfåran, de ovandlas, förenklas och tappar sin ursprungliga kraft för att så många som möjligt ska kunna förstå eller uppskatta den. De marginaliserade får förhoppningsvis någon liten bit av kakan, men oftast inte. De jobbar vidare, kommer på nya idéer som återigen approprieras, och så fortsätter det. Här säger RuPaul några ord om det i en intervju. Vi får se hur han hanterar att var mer mainstream än han någonsin varit. Går det att fortsätta det subversiva arbetet?

Man kan välja att se programmet bara så här, som en tävling i utklädning, skådespeleri, sömnad. Det räcker, för bara det är riktigt bra TV. Men det finns fler nivåer än så. Dragshow handlar mycket om att driva med kulturella fenomen och, förstås, ifrågasätta könsidentitet. Så ett annat sätt att se det är som en stor parodi över alla dessa eländiga verklighetssåpor. RuPaul ikläder sig rollen som mentor (Tim Gunn i Project Runway), hans sidekick, Michelle Visage är den elaka besserwissern (Simon Cowell i Idol) och så vidare. Å ena sidan en tävling, å andra sidan en drift med alla dessa tävlingsprogram. Varje moment i tävlingen, varje interaktion mellan de tävlande är överdrivet, är spelat, är en version av en ”riktig” verklighetssåpa. En annan aspekt är vilka de tävlande är. Alla, precis alla, har känt ett utanförskap på grund av vem de är och vad de står för. Alla har därför en historia att berätta som förhoppningsvis kan stärka de som tittar på programmet. Kombinationen av total konstgjordhet (vi låtsas att vi är med i en verklighetssåpa) och gripande levnadsöden (min mamma lämnade mig vid en busshållplats, hon ville inte ta hand om mig längre) skapar något i alla fall jag inte sett på TV tidigare. Lägg till det att dessa människor är fantastiska artister, alla med sin speciella talang. Det är som en samling superhjältar som gör upp, de har olika superkrafter och olika former av kryptonit; det gäller att använda krafterna på bästa sätt för att vinna, och försöka undvika sina svagheter…

RuPaul’s Drag Race är det bästa jag sett på TV på år och dag, alla kategorier. Aldrig har väl så mycket kärlek och värme samsats med en känsla av tävlingsinstinkt, punk och fuck off i samma program.

Jag är inte ensam om denna entusiasm. När årets säsong startade för en månad sedan var det på en ny, större kanal i USA, VH1. Tidigare har det visats på den nischade gaykanalen Logo. Risken är att programmet anpassas för den större publiken, att de vassa kanterna, det opassande och chockerande redigeras bort till förmån för mer traditionellt verklighetsdrama. Vi får se hur det blir. Ett program som gått så länge måste ju utvecklas och förnyas. Återstå att se vart den utvecklingen tar vägen. Just nu är dragkulturen närmare mainstreamen än på länge. Unga tjejer och gamla gubbar (som min dotter och jag) blir fans. Evenemang riktade till denna nya grupp skapas, lite snällare varianter av denna annars ganska råa och extremt barn- (och gubb)förbjudna form av underhållning. För ett par veckor sedan arrangerades DragCon i Los Angeles där tusentals och åter tusentals fans kunde träffa och titta på sina favoritqueens. Senare i vår turnerar ett gäng av de bästa dragartisterna från RuPaul’s Dragrace jorden runt och visar upp sina konster. I början på juni är de på Danmarks Radios konserthus i Köpenhamn. Det är jag och dottern också.

Filmen Paris is Burning finns också på Netflix. Det är en dokumentär som ger en bild av dragkulturen i New York på åttiotalet. Många element därifrån återfinns i ny form i RuPaul’s Drag Race. Väldigt bra dokumentär, se den.

%d bloggare gillar detta: