Arkiv | Film och TV RSS feed for this section

Heathers som tv-serie

24 Maj

Att göra TV-serie av filmen Heathers låter som en dålig idé. Ändå har flera produktionsbolag jobbat med idén i tio år. Alla försök har fallerat, fram tills nu när Jason Micaleff för Paramount Network gjort en första säsong. Dock är ämnet så kontroversiellt att premiären skjutits upp flera gånger. Pilotavsnittet visades i mars (men bara på nätet, tror jag). Nytt premiärdatum är satt till tionde juli. Den kommer att finnas tillgänglig på HBO Nordic.

Originalet med Winona Ryder i huvudrollen handlar om mobbing, mord och självmordskult i high school-miljö – fast med humor… TV-serien har samma ingredienser, men vrider om kniven något varv till. Precis alla som tittar kommer att kunna känna sig kränkta och förbannade. Inte får man skämta om det där! Men jag säger att om det inte svider är det inte riktigt bra humor. Jag har sett första avsnittet och jag är försiktigt hoppfull. Det kan bli bra.

Daniel Waters, som skrev originalfilmen har inte arbetat med TV-serien, men han har sett den. Vad han säger i en artikel i Vanity Fair gör också att jag tror att serien kan vara riktigt bra:

A good dark comedy is the metaphorical lobster where you have to put it in the pot where the water’s still warm and cozy and then turn up the heat,” Waters says. “It’s easy to satirize the right, but when you can satirize the left, too, then you’re really making people feel uncomfortable. Anytime the world becomes politically correct, that’s the time to become satirically anti-politically correct.

Annonser

Att bränna lador nu som film

12 Apr

Vilka filmer som tävlar i Cannes om en månad avslöjades idag. En av filmerna heter Burning och är regisserad av Lee Chang-Dong. Den är baserad på Haruki Murakamis novell ”Bränna lador”, från novellsamlingen Elefanten som gick upp i rök. Finns att köpa i Fågeltofta.

I enjoy acting, but I really do it because I’ve got enough downtime so I can read science fiction

16 Mar


Paul Giamatti är en underbar skådespelare. Första gången jag såg honom var förmodligen i NYPD Blue på nittiotalet. Sedan syntes han i intressanta biroller på både bio och TV som Homicide: Life on the Street, Donnie Brasco, Mighty Aphrodite och annat, innan han blev en stjärna i sin egen rätt med filmer som Man on the Moon, Sideways och American Splendor. Oftast spelar han en stor biroll, men det är nästan alltid honom man minns. Han är flitig och allting han är med i är verkligen inte bra, men han är alltid bra. Nu är han aktuell i tredje säsongen av Billions. Där har han faktiskt huvudrollen. Det är alltid kul att se honom, även om Bilions kanske inte är den sortens serie jag gillar mest.
I den här intervjun visar det sig att han är en älskare av science fiction-böcker. Inte bara det, han gillar de äldre böckerna, han vill ha lukten av gammal pulppocket. Vilken hjälte. Jag kunde inte hålla med honom mer. De första fem minuterna av denna intervju måste vara bland de ärligaste och härligaste jag sett på länge i talkshow-väg. Paul Giamatti skulle verkligen trivas i Fågeltofta.

I Lost my Heart to a Starship Trooper – Sarah Brightman & Hot Gossip

20 Jan

Den här missade jag när den var ny, 1978. Oj, vad jag hade älskat den då! Men tycker den är rätt fantastisk nu också.

Spalding Gray, Weimaranerhundar, Alec Baldwin, Steve Erickson

8 Jan

Det är lustigt hur pärlor av information eller rent av kunskap med försynens hjälp ibland fogas samman till små, vackra smycken. New York Times förekommer flitigt i mitt facebookflöde. Häromdagen tipsades om en artikel som handlade om Spalding Gray, en skådespelare och författare som dog för fjorton år sedan. Vad han gjorde allra bäst var monologer där han berättade en historia ur sitt eget liv. Han drog fulla hus och några av dessa monologer blev förevigade som filmer. Jonathan Demme gjorde Swimming to Cambodia, Steven Soderbergh gjorde Gray’s Anatomy. Idén är mycket enkel. Gray sitter vid ett skrivbord med ett block framför sig och berättar sin historia för publiken. Resultatet är fantastiskt, få skulle säga emot. Det är kombinationen av ärlighet i berättelsen och Grays skicklighet som skådespelare som gör det omöjligt att värja sig mot dessa monologer. De håller som texter också, utan Grays kropp och röst. Jag läste Swimming to Cambodia flera år innan jag såg filmen.

Jag har haft stor glädje av Spalding Grays texter och monologer genom åren, men det är som sagt fjorton år sedan han dog, så hans namn förekommer inte i nyheterna längre. Förrän nu. Artikeln i  New York Times berättar om hur målarfärgen ”Spalding Gray” kom att skapas. Läs artikeln för detaljer. Det är en trevlig historia. Några Spalding Gray-fans äger också ett par Weimaranerhundar. De älskar sina hundar, de älskar Spalding Gray. De ska måla om huset. Vad är då inte naturligare än att gå till en färgtillverkare och föreslå en kulör som liknar Weimaranerhundens gråsilvriga nyans, och ge den namnet ”Spalding Gray”? Det blir succé. Färgen säljer bra och håller Spalding Grays minne vid liv. Han hade gillat historien och garanterat använt den i en monolog om han fortfarande varit i livet. I förbifarten nämner artikeln att Grays änka, Katherine Russo är producent för podcasten Here’s the Thing med Alec Baldwin som programledare. Vad kan det vara för podcast? tänkte jag. Det måste vara något intressant om hon är producent och Alec Baldwin programleder. Podcasten formas kring samtal mellan Baldwin och personer som han finner intressanta. Det är ofta en politisk vinkel på det hela. Baldwin är oerhört entusiastisk och får bita sig i tungan ibland för att inte avbryta sina gästers utläggningar. Det är en bra podcast som jag kommer att följa. En av de senare gästerna heter Steve Erickson. Oj! Alec Baldwin pratar med Steve Erickson. Jag hoppade till när jag såg det. Jag har aldrig hört Steve Ericksons röst, aldrig sett honom på rörliga bilder, men han är en av mina favoritförfattare. Kanske nummer ett om jag bara får nämna en enda. Favoriter kommer och går beroende på hur man som läsare förändras genom åren och hur författaren utvecklar sitt skrivande. Men Erickson har stannat hos mig och jag har inte lyckats tröttna på honom. Det kan till del bero på att han inte publiceras sig så flitigt; elva böcker på trettiotre år. Nio romaner, två reportageböcker. Hans näst senaste bok publicerades 2007, den senaste förra året. Jag kan erkänna att han är lite obskyr. Han har inte fått det genombrott hans förlag hoppades på i början på nittiotalet när han nästan var hot property och Thomas Pynchon hyllade honom.  Här var han nu i Alec Baldwins podcast eftersom Baldwin också är en stor beundrare. Inte minst gillar han Ericksons essä ”American Weimar”, som enligt Baldwin bättre än någon annan förklarar det amerikanska psyket och förebådar USA:s nuvarande presidents makttillträdande. Ja, det är en bra essä, och hela hans författarskap är fantastiskt. Det tycker jag fortfarande.

James Franco vann en Golden Globe igår för huvudrollen i The Disaster Artist. Han är en mycket produktiv filmskapare. Jag vet inte ens vilken som räknas som hans nästa film. Han har en famnfull projekt som är klara eller i postproduktion. En av dessa färdiga filmer, som kanske visas för första gången på Sundancefestivalen om ett par veckor, är Zeroville, baserad på Steve Ericksons roman från 2007. Den handlar om en man som kommer till Hollywood år 1969. På bakhuvudet har han en tatuering av Montgomery Clift och Elizabeth Taylor. A Place in the Sun är hans absoluta favoritfilm… Montgomery Clifts spöke visar honom vägen genom Hollywood. Ja det är en underlig historia, men fantastiskt bra. Kommer denna film att skapa intresse för Steve Ericksons böcker? Förmodligen inte. De flesta av James Francos filmer gör inget större avtryck, men vi kan ju hoppas. Jackie Weaver och Megan Fox finns i rollistan. Det är bra. Seth Rogen och Will Ferrell också. Vi får se vad det blir av det hela.

 

Parkeringsplatsen, dan före dan

24 Dec

Efter ett antal ärenden på stan, dan före dan, kom jag till Stora Vallgatan, där jag brukar parkera min bil. Det fanns en ledig plats kvar och jag vände snabbt för att fickparkera, vilket jag lärt mig göra ganska bra på äldre dar. Från bilradion hördes Screamin’ Jay Hawkins sjunga ”Little Demon”. Men när jag backade in i parkeringsfickan märkte jag att jag körde på något, så jag stannade och klev ur bilen. En tant kom ut ur porten på andra sidan gatan.

”Nu körde du på mina saker”, sa hon. ”Såg du inte att jag hade ställt en skylt där?”

Jag gick runt bilen och tittade. Mitt i parkeringsrutan stod en tänd marschall och en liten skylt med texten ”This spot reserved for Santa”. Det var skylten jag kört på. Hade jag kört på marschallen hade jag nog fått punktering. Skylten var alldeles för låg för att upptäckas genom bakrutan på en backande bil, vilket jag påpekade för tanten. Vidare förklarade jag att det var farligt att ställa saker på gatan och att hon kunde glömma att hon fick ”paxa” en parkeringsplats åt någon annan. Vi dividerade en kort stund, hårda ord utbyttes. Jag tänkte lämna platsen med ett välriktat ”Pucko!” Men tanten fick sista ordet med ”Men ta platsen då, för helvete. God jul.” Eller, jag fick väl sista ordet, för jag sa ”Tack.”

Jag tittade i backspegeln och såg då att en stadsjeep under detta meningsutbyte kört upp tätt intill min bil. Vill han ha samma parkeringsplats? Jag gick fram för att fråga och såg då att det var en äldre tant, kanske sjuttio, med kort, overkligt svart, färgat hår. ”Vill du backa två meter”, sa jag, så kan jag parkera här.”

”Nej”, sa tanten. ”Nej!” skrek hon med vansinne i rösten. ”Flytta dig! Flytta dig!”

Vad i hela friden? Eller, WTF, som det heter nu. Ingenting som hänt hittills förtjänade denna vrede.

”Jag ska flytta mig”, sa jag. ”Om du bara backar en liten bit, så kommer jag in på parkeringen här…”

”Nej! Jag har stått här i fem minuter nu. Du stoppar trafiken. Flytta dig! Flytta dig!”

Med tanten vansinniga vrede blev jag väldigt lugn. Det gick liksom inte att trumfa hennes galenskap. Hon hade inte väntat i fem minuter. Meningsutbytet om skylten på parkeringsplatsen hade tagit max en minut och under den tiden hade jag inte ens sett att det kommit någon bil bakom mig. Stadsjeepen med den galna tanten hade väntat i mindre en minut på att komma förbi. Jag såg mig om på gatan. Det fanns ingen trafik att stoppa, det var bara hon och jag på gatan, och en cyklist en bit bort.

”Jag ska flytta mig”, sa jag igen. ”Kan du bara backa, så kommer jag in här.”

”Nej! Flytta dig för helvete.” Nu började jag bli rädd att tanten skulle få en hjärtattack, hon var så arg, så arg.

”Kan du inte backa?” sa jag. ”Ska jag backa åt dig? Jag kan hjälpa dig.”

”Nej!” skrek hon, och jag överdriver inte. Jag tror aldrig att jag talat med någon som varit så arg, och jag menar någonsin. Det påminde om scenen med trafikstockningen i Twin Peaks, minus den tantens märkliga medpassagerare. Jag kände mig nästan lika förvirrad som Bobby Briggs. Varför skriker tanten så på mig? Vad är problemet?

”Du får köra runt!” skrek tanten. ”Flytta dig!”

Så, okej, hon ville inte ha parkeringsplatsen, jag kunde köra en liten knix så att hon slapp backa. Jag gjorde det. Tanten körde förbi, jag parkerade och steg ur. Då hade cyklisten kommit närmare.

”Varför var hon såg arg?” sa hon.

”Jag vet inte”, sa jag. ”Men nyss skällde jag på en annan tant, så det jämnar väl ut sig. Karma?”

”Man ska aldrig bli så arg”, sa cykletanten. ”Det är inte värt det.”

Det kunde jag hålla med om. Stackars  stadsjeepstant. Stackars de hon skulle fira jul med.

 

Ny säsong av Black Mirror

7 Dec

Tidig julklapp med ny säsong av Black Mirror på Netflix. Synd bara att arbetet med den serien gjort att Charlie Brooker inte hann göra sin traditionella tillbakablick på året med programmet Wipe.

 

%d bloggare gillar detta: