Arkiv | Gnäll RSS feed for this section

Ingen Oscar till Makoto Shinkai i år

24 Jan

Synd att Kimi no Na Wa/Your Name inte blev nominerad till bästa animerade film. Filmerna som fick den äran är säkert bra, men Your Name borde varit med på listan.

The Red Turtle är en samproduktion mellan Studio Ghibli och ett franskt bolag. Den blev nominerad och verkar också bra. Men var ska man se den?

Dylan

15 Okt
(L-R) Musicians Bob Dylan (wearing sunglasses) and David Bowie. (Photo by Ann Clifford/DMI/Time Life Pictures/Getty Images)

(L-R) Musicians Bob Dylan (wearing sunglasses) and David Bowie. (Photo by Ann Clifford/DMI/Time Life Pictures/Getty Images)

Jag tycker att det var ett bra val. Visst är det poesi han skriver. Utan Dylan hade litteraturen – inte bara den textbaserade populärmusiken – sett helt annorlunda ut, han skapade ett fundament. Jag undrar var vi hade varit utan honom. Litteratur är mer än tryckta tecken på papper, och jag ser ingen omedelbar motsättning i att vara populär och vara ”bra”, vad det ordet nu betyder.

Dylans texter har varit skillnaden på liv och död för några människor i min närhet. Vad är det för fel med att väldigt många människor genom åren drabbats av Bob Dylans uttryck? Gör det honom till en sämre författare? Nej, jag tycker inte det. Tvärt om, om något.

Dylans lyrik inte är så starkt knuten till honom personligen som flera belackare hävdat. Tvärt om så har andra artister många gånger haft större framgång med hans alster än han själv. Texterna går att läsa utan musikaliskt ackompanjemang och de känns som gjorda för att tolkas. På det viset lämnar han över sitt verk till andra uttolkare likt en pjäsförfattare.

En av mina favoritberättelser i tolkning av White Stripes, hela texten här.

Det finns episka berättelser, the great american novel som sång. Han har skrivit flera. Kanske är ”Brownsville Girl” allra bäst. Utgiven när Dylans rykte stod i nadir, det var nästan skämmigt att köpa hans skivor då, i mitten på åttiotalet. Men ”Brownsville Girl” är en fantastisk berättelse, skriven tillsammans med Sam Shepard. Här är en liveversion med Bonnie Prince Billy, och här är hela texten.

Sara Danius sade flera gånger under dagen att hon lyssnade mer på Bowie än Dylan när hon var ung. Kanske blev hon och akademien lika chockade som jag och resten av världen när Bowie dog i januari, och sedan kom en lika stor chock i april, när Prince gick bort. Tänk om Dylan inte var med på långa listan i början på året. Tänk om ikonernas död gav akademien en tankeställare. Snart är de borta, varför ger vi inte priset till Dylan innan det är för sent? Nej, så är det förstås inte.

Genom att ge priset till Dylan förklarar man att de amerikanska epikerna egentligen inte håller måttet. Jag älskar Don DeLillos och Thomas Pynchons verk och jag förstår Philip Roths och Joyce Carol Oates’ storhet, men jag kan inte påstå att deras texter drabbat mig lika hårt, över så lång tid, som Dylans. Bara Pynchon kan kallas förnyare, och att ge priset till någon av dem skulle varken göra från eller till för litteraturen. Jag är bara en vit gubbe bland andra, så jag ska bespara er mina Dylanminnen, men jag måste säga att jag inte förstår de som klagar på kommitténs val. Och det närmar sig storhetsvansinne att säga att kommittén har fel. Där sitter arton personer vars jobb det är att göra dessa bedömningar, några av litteratur-Sveriges skarpaste hjärnor. Den som klagar menar att hen tänkt mer på denna fråga än dessa arton personer, och att hens åsikt är mer välgrundad än akademiens? En del av dessa tyckare har tappat mitt förtroende under dessa dagar.

Leonard Cohen intervjuades nyligen i The New Yorker. Han är 82 år gammal och hans nya, men kanske inte sista, skiva släpps i dagarna. Han berättar om en gång när han åkte bil med Bob.

Dylan went on driving. After a while, he told Cohen that a famous songwriter of the day had told him, “O.K., Bob, you’re Number 1, but I’m Number 2.”

Cohen smiled. “Then Dylan says to me, ‘As far as I’m concerned, Leonard, you’re Number 1. I’m Number Zero.’ Meaning, as I understood it at the time—and I was not ready to dispute it—that his work was beyond measure and my work was pretty good.”

Och på kvällen, sedan Sara Danius tillkännagivit priset, sa Cohen: ”It’s like pinning a medal on Mount Everest for being the tallest mountain.”

Ja, så är det. Dylan är större än priset. Det är enda anledningen att han inte hade behövt få det, hans verk är större än detta svenska pris. Förra året fick han ett annat pris, av MusiCare, en organisation som stöttar musiker ekonomiskt vid sjukdom och andra problem, ett sorts fackligt engagemang. Då höll han ett långt tal, där han berättade om sin karriär, sina hjältar och motståndare. Vågar vi hoppas att han håller ett liknande tal i Stockholm, där han berättar om sina litterära hjältar?

Här är några klipp från MusiCare-prisutdelningen:

Han har alltid varit svårintervjuad, inte alls så lättillgänglig som till exempel Bowie. Men här är han ganska avslappnad. Året är 1984 och han är målad med kajal…

Vem kan säga att detta inte är lyrik på högsta nivå, med eller utan musik? Hela texten här.

 

Kikis Expressbud är bättre än så

5 Jun

Den nya versionen av Kikis Expressbud får dålig kritik i dagens tidningar. En stjärna i Sydsvenskan, två i Svenska Dagbladet. Det förstår jag inte alls. Jag tyckte om denna skådespelarversion. Det som Svenska Dagbladet kallar för buskis kallar jag stiliserat. Det är inte en normal film, den känns tecknad och ibland övertydlig (men ibland också mångtydig). Det är kanske busiks för någon, men inte mig. Den närmar sig Lazy Town eller varför inte Brad Birds Mission Impossible i uttrycket, och det tycker jag är bra. Jag håller med om att dubbningen är dålig, även intresserade barn hade föredragit japanskt tal med svensk text. Men förutom det så är Kikis Expressbud en snygg, spännande och till och med tänkvärd familjefilm.

Så de’!

Fråga inte Haruki

26 Jan

Amatörsajten som översätter Haruki Murakamis frågespalt har släckt ner efter önskemål från författarens advokater. Det var väl synd och taskigt?

Twin Peaks? Meh.

8 Okt

Bob-Twin-Peaks-ScaryAllting är helt awesome. Du kommer att gråta när du läser det här…

Konsten att få folk att klicka på länkar sänker den journalistiska standarden lite mer för varje dag som går. Charlie Brooker skriver en rolig och insiktsfull krönika om detta trista fenomen här. Den handlar om mer än så, att bygga upp förväntningar som inte infrias. Om att för en gångs skull slippa det verklighetsfilter som mobiltelefonen blivit för oss alla. Ni kommer inte att gråta när ni läser texten, eller kikna av skratt, men den är ganska rolig.

Gammelmedierna som försöker hitta en plats på nätet anammar det här sättet att uttrycka sig. Förr i tiden (för ett år sedan, eller så) signalerade en rubrik i nätupplagan på en dagstidning så kärnfullt som möjligt innehållet i den text som följde efter att läsaren klickat på länken. Nu är rubriken ofta formulerad som en gåta eller undanhåller avsiktligt den viktigaste informationen. ”F1-stjärna i allvarlig krasch”, stod det på DN häromdagen. Varför inte skriva namnet direkt i rubriken? Jo, för då skulle inte lika många klicka på länken. Om utvecklingen fortsätter kommer den journalistiska regeln att lägga den viktigaste informationen först i en nyhetstext att ställas på huvudet. Istället vill man hålla kvar läsaren så länge som möjligt och klicka vidare, djupare in i den reklamfinansierade djungeln. Kvällstidningarna är redan blinkande tingeltangeltempel, morgontidningarna är snart där.

Jag jublade också när jag hörde att Twin Peaks återkommer exakt 25 år efter det senaste avsnittet. David Lynch lämnar den transcendentala meditationen för en stund och skapar igen. Jag jublar. Ingen var större Twin Peaks-nörd än jag när det begav sig. Men jag försöker skruva ner förväntningarna. Jag vill bli glatt överraskad och inte besviken på icke infriade förväntningar. Så, nya Twin Peaks? Nä, det kan väl inte bli så bra.

Sotaren hittade inte fastigheten

3 Okt

Jag väntade på sotaren häromdagen. Han kom aldrig. Jag skrev till Sydöstra Skånes Räddningsförbund, som ansvarar för sotning i området:

Jag fick kallelse för sotning/kontroll av min fastighet Fulltofta 27:1. Den skulle utföras idag mellan 07.15 och 10.00. Jag tog ledigt från mitt jobb och befann mig på plats mellan 07.00 och 10.30. Ingen sotare uppenbarade sig. Jag hade inte med mig brevet. Dum som jag var litade jag på informationen i det och tänkte inte på att jag skulle kunna bli tvungen att ringa och fråga vad som var fel.

Jag lämnade ett meddelande på ytterdörren med mitt mobilnummer, men jag har inte hört något på hela dagen, så jag förmodar att sotaren inte var där alls.

Ska jag skicka faktura för förlorad lön för den tid jag tvingades ta ledigt från jobbet eller vad föreslår ni? Sotningen måste ju utföras, så ni får komma med en ny kallelse och GARANTERA att sotaren kommer i tid. Lämpligen blir det besöket kostnadsfritt för mig.

De svarade:

Hej John,

Tack för ditt mail.
Vi ber om ursäkt att sotaren inte dök upp.
Jag har nyss talat med honom och han hittade inte fastigheten. Han hittade dessvärre heller inget telefonnummer att kontakta dig på.
Vänligen föreslå ett nytt datum så ska jag se efter om det finns ledigt, alternativt om du önskar att vi skickar en ny avisering går det också bra.
Vad gäller fakturan behöver jag först undersöka detta med min chef. Ber att få återkomma i den frågan.
Tack på förhand

 Och jag skrev tillbaka:

Men kom och hjälp! ”Hittade inte fastigheten”. Hur i hela h-e kan han inte hitta fastigheten? Tittar man på vilken Skånekarta som helst så är Fågeltofta utsatt. Slår man på Fågeltofta på hitta.se eller eniro.se kommer orten också upp utan problem. Eller ”Fulltofta”, för den delen, ännu mer exakt, inga problem att hitta på nätet. Men ni måste ju själva ha lämpliga kartor. Och innan man ger sig iväg så bör man ju ha klart för sig vart man är på väg. Det här är verkligen helt obegripligt för mig. Jag kan möjligen ha förståelse att det skulle vara svårt att hitta en fastighet som ligger långt ute i obyggden, men Fågeltofta ligger ju vid väg 19 mellan Ystad och Kristianstad. Om ni kör från Ystad eller Tomelilla får man vara BLIND för att inte se skyltarna som talar om att man kommit till Fågeltofta.

Men okej, han hittar inte. Ringer han då inte till sin chef eller kontoret och frågar om vägen? Igen, Fågeltofta är inte en exotisk plats, någon på er arbetsplats borde veta var det ligger.

Han hade inte mitt nummer. Nähä. Men slå på mitt namn på nätet så dyker det upp. Jag är inte hemlig och jag har ett ovanligt namn. Jag är lätthittad.

Det här är märkligt på så många sätt att jag blir helt matt.

Jag bor inte i huset och tog som sagt ledigt från jobbet för att kunna närvara vid sotningen. Jag är i huset alla tisdagar 15-18. Om någon kan komma och kolla skorstenen vid den tiden vore det fint. Jag är där tidigast kvart i tre men sotaren kan ju börja med exteriörbesiktningen; stegar står framme.

Jag bifogar en länk med vägbeskrivning från Ystad till Fulltofta. Hoppas den hjälper.

http://www.hitta.se/kartan/#/route/Ystad+%28Postort%29/55.42682:13.82384/Fulltofta+Tomelilla+%28Bebyggelse%29/55.65499:14.04466/@55.54139,14.01302,11z

 

Noble England

20 Jun

Rik Mayall dog i förra veckan. Ännu en hjälte som dör i år. Det är som sagt ett tema. Inför förra fotbolls-VM gjorde han en inofficiell VM-låt som nästan ingen uppmärksammade. I år har den klättrat på listorna som en hyllning till denne energiske komiker. Han betydde mycket för mig också. Jag minns honom från början av åttiotalet i A kick up the eighties. Hans rollfigur Kevin Turvey gjorde något som jag inte sett tidigare. Är det inte på något vis ett embryo till fejkverklighetshumorn som slog så stort tjugo år senare med The Office och Larry David?

Han slog aldrig igenom i Hollywood. På Göteborgs filmfestival såg jag i början av nittiotalet Little Noises med Mayall, Crispin Glover och Tatum On’Neal. Vilket gäng! Filmen hänger kanske inte ihop riktigt, men den är väl värd att se. Se hela här.

Men det är förstås The Young Ones som gör honom odödlig. Vilken underbar roll han gjorde där. Här är The Making of the Young Ones.

Slutligen lite ståupp från åttiotalet.

 

%d bloggare gillar detta: