Arkiv | Musik RSS feed for this section

Några lever

22 Jun

En rundtur i Liverpool med Paul MacCartney och James Corden.

 

 

Annonser

Idag spelar Chrysta Bell och K.Flay i Stockholm

26 Apr

Got a light?

Måndag är inte en bra konsertdag, ens i Köpenhamn. Jag köpte biljett till Chrysta Bell samma dag de släpptes i höstas, men nu, sex månader senare, denna måndag den 24 april, var konserten inte utsåld. Hur är det möjligt? En fantastisk artist, med draghjälp av samarbeten med David Lynch, och ändå är lokalen bara belagd till 2/3.

Chrysta Bell, heels, guitar. Magic.

På vägen till Bremen teater, där hon spelade, märkte jag att någon försökte fotografera mig eller något i närheten av mig. Jag vet inte vad. Fotografen bar en tröja med golvmönstret från the Black Lodge, så jag tog upp min telefon och fotograferade tillbaka. När jag tittade på bilden jag tagit så såg den ut  som ni ser ovan. Är det inte en Woodsman/woman, så säg!

Först var jag tveksam till att Chrysta Bells konsert var på en teater, men sedan insåg jag att det var en perfekt miljö. Hon och bandet bjöd på en föreställning, lika kontrollerad som en pjäs. Med hjälp av bakprojektioner skapades miljöer som förde publiken till Lynchland och Chrysta Bells röst och scenpersonlighet tog illusionen ett steg till. Hennes energi blev nästan för mycket eftersom lokalen inte var full. Jag satt på tredje raden, och stolarna framför på rad två var tomma, och kunde nästan inte hantera hennes utstrålning. Det var fantastiskt.

Nästa dag var jag tillbaka i Köpenhamn för en annan osannolik spelning, denna gång på Musikhuset Vega. Där finns två scener, stora Vega och lilla Vega och så finns det en bar, där arrangeras spelningar ibland också. Som denna tisdag, med K.Flay. Det var en nästan löjligt liten lokal för en så stor artist. Salen i Fågeltofta där jag ordnar författarsamtal är större. Med lite god vilja kanske det fick plats 100 personer på Ideal Bar, som stället kallades, men möjligen inte ens så många. Jag har inte följt K.Flay någon längre tid fast hon gjort musik hela 10-talet. Hon är kriminellt förbisedd, men börjar bli känd nu, till slut. Jag fick inte ihop hur hon med tre medmusiker kunde spela på ett så här litet ställe. Det var ju en ren förlustaffär för alla inblandade. Det gick inte ens att sälja så mycket öl eftersom en stor del av publiken var minderårig (som min dotter, som var den som upplyste mig om K.Flays storhet).

K.Flay rappar och sjunger, hon berättar historier med sin musik, men den är ändå hittig. Rösten påminner mig lite om Melanies, hon med ”Look What They’ve Done to My Song”. Det är inte en rapröst, men den fungerar enormt bra. Bandet är tajt, K.Flay headbangar och spottar ur sig många sidor text i ett fantastiskt flow. Det är faktiskt ganska grymt. Halva publiken är ung och står längst fram och dansar. K.Flay är med dem, kommunicerar. I ett ögonblick sjunger hon tillsammans med en ung kille och poserar för selfie mitt i ett flow utan att tappa rytmen. Imponerande. Andra halvan av publiken är  föräldragamla och står mer avvaktande några meter längre bak och diggar. K.Flay spelar för alla. När jag kom hem läste jag på lite och fann då att hon brukar vara förband till Imagine Dragons. De är på Europaturné och det är så K.Flay kan spela på ett så här litet ställe. I kväll spelar bandet i Stockholm. I början på veckan gjorde K.Flay egna spelningar i Köpenhamn och Oslo, medan Imagine Dragons chillade, kanske. Om en halvtimme eller så går hon på scenen på Globen för att värma upp publiken och sjunga duett med huvudakten på någon låt. I höst åker hon på egen Europaturné. Hoppas att hon kommer förbi Norden igen. Hennes musik skulle passa perfekt på KB i Malmö.

En boklig själ som jag uppskattar också att K.Flay är en beläst person. Hon tog examen vid Stanford och verkar vara en sällsynt vaken människa. Titta på hela den här intervjun. Den är inspirerande, tycker jag. Så vältalig hon är, inte bara i sina låttexter.

Och i kväll spelar Chrysta Bell på Fasching och K.Flay, som sagt, på Globen i Stockholm. Jag är glad att jag hade möjlighet att se dem båda i Köpenhamn.

Ny musik från Fatoumata Diawara

27 Mar

Det här är en sparsmakad artist. Första skivan kom 2011 och först nu, sju år senare, kommer uppföljaren. Hon har jobbat med andra musikaliska samarbeten och skådespelat en del, så hon har säkert varit upptagen, men jag har väntat ivrigt på ny musik från Malis Fatoumata Diawara. Debutskivan, Fatou, var väldigt bra. Nya singeln är lovande.

Insnöad onsdag

28 Feb

Någon frågade efter artister som påminner om Joanna Newsom. Jag föreslog Vashti Bunyan och Linda Perhacs. Då fick jag i min tur förslag på för mig okända artister som Trees och Caedmon. Det blir en väldigt avslappnad, insnöad onsdag.

 

 

I know the past is the past, but then again the present’s nothing without it

16 Feb

Jag utnämner härmed ”Love You so Bad” av Ezra Furman till vårens låt. Den har precis allt jag vill ha av en bra poplåt, och lite till. Den är omedelbart catchy, den känns originell och bekant på samma gång. Texten är en hel novell, eller ett synopsis till en film. Och som bonus är cellon framträdande i ljudbilden, mitt favoritinstrument. Det blir inte bättre än så här.

Han verkar vara en bra artist och inte en enlåtskille. Live låter han som en blandning av Beck och Emo Phillips, men 100% äkta. Jag älskar det här!

Häromdagen var han med på BBC Radio 2. Det var där jag hörde honom först. Lyssna på intervju och några livelåtar här.

Den ultimata cellopoplåten är förstås Nick Drakes ”The Cello Song”.

Den är i och för sig inte sämre live med tvärflöjt.

Två timmar Bowie-covers via Howard Stern och Tony Visconti

15 Feb

Howard Stern sänder radio varje dag i veckan. Han är fantastisk på många vis och lite otäck på en del andra. Förutom sitt eget program producerar han specialprogram. Här är det senaste, en två timmar lång special med nyinspelade David Bowie-covers. Tony Visconti är gästprogramledare. Det är verkligen en brokig samling uttolkare, nya som gamla. Shawn Colvin, Lisa Loeb, Huey Lewis, det var länge sedan man hörde deras musik. Gogol Bordello, Garbage och Billy Corgan är inte riktigt lika osynliga, men ändå inte i centrum längre. De flesta musikerna är helt okända för mig, men gör bra versioner. Greta van Fleet, Jade Bird, Kristeen Young är nya bekantskaper, men jag ska helt klart lyssna mer på deras musik efter detta smakprov. Här är länk till programmet.

 

I Lost my Heart to a Starship Trooper – Sarah Brightman & Hot Gossip

20 Jan

Den här missade jag när den var ny, 1978. Oj, vad jag hade älskat den då! Men tycker den är rätt fantastisk nu också.

%d bloggare gillar detta: