Archive | Mysterier RSS feed for this section

Everybody wants to know everything until they know, sa David Lynch

23 Jun

Det okända, det överraskande, det är vad som håller mitt intresse i en berättelse. Att inte vet och att vilja veta är vad som driver berättelsen framåt. Nästan alla berättelser är så förutsägbara. Det vrkar som de flesta läsare vill ha tryggheten. Visst, det kan vara ett mysterium som vem som begick brottet, men läsaren vet fortfarande att det är ett brott som begåtts och att det finns några få personer att välja på som är brottslingen. Jag behöver krångligare frågor. Vad är det som händer? Varför? Vem är det där och varför gör han si eller så…? Nya Twin Peaks är verkligen underlig, men det finns en inre logik, vad det verkar och mysteriet, det stora mysteriet håller mig fången. Den här omgången är minst lika bra som original-Twin Peaks, men det är en helt annat skapelse. Det är en ny sorts TV-serie, igen. Här är en intervju med Mädchen Amick från Playboy, som besvarar en del frågor.

Red Nose (Yester)Day

25 Mar

I går var det Red Nose Day. Alltid en dag av skratt och glädje. Här är några favoriter från förr i tiden.

James Cordens allra första Carpool karaoke. Det var här hans framgångsrika USA-karriär föddes.

Jag har aldrig sett storheten i Doctor Who. Det här avsnittet med Rowan Atkinson, Richard E Grant, Hugh Grant, Jonathan Pryce m fl  är obetalbart. Bästa Doctor Who någonsin?

Några dagar i Rom, februari 2017

23 Feb
Katternas fristad vid Caesars mordplats.

Katternas fristad vid Caesars mordplats.

p1010412

Elefantgraffiti vid Piramide.

Långväga turister i Rom.

Långväga turister i Rom.

Trappa till möte.

Trappa till möte.

Sent ljus.

Sent ljus.

Enmansband vid Fontana di Trevi.

Enmansband vid Fontana di Trevi.

Två himlar.

Två himlar.

Vilken bra idé, vin- och bokhandel tillsammans.

Vilken bra idé, vin- och bokhandel tillsammans.

Gränd vid Piazza Navona.

Gränd vid Piazza del Popolo.

Vesporna regerar.

Vesporna regerar.

Måste kolla fejan, sa carabinierin.

Måste kolla fejan, sa carabinierin.

Holy Motor på Petersplatsen.

Holy Motor på Petersplatsen.

p1010322

Borghese.

Livsnjutare vid Piazza del Popolo.

Livsnjutare vid Piazza del Popolo.

Verkstad med speglingar. Vad heter skruvstäd på italienska?

Verkstad med speglingar. Vad heter skruvstäd på italienska?

Svårt att ta bild på så stor byggnad.

Svårt att ta bild på så stor byggnad.

Diskret placerad reklam för utställning om DNA-forskning.

Diskret placerad reklam för utställning om DNA-forskning.

Mer klotter vid Piramide.

Mer klotter vid Piramide.

Polisen och hans pipa.

Polisen och hans pipa.

Bokhandlaren går tillfälligtvis in i väggen.

Bokhandlaren går tillfälligtvis in i väggen.

Gott nytt år. Musiken lever vidare.

31 Dec

Is there life on Mars? Yes, it’s just landed here

13 Jan


I mellandagarna såg jag Labyrinth för första gången sedan den var ny. Jag minns att jag inte alls gillade den då och jag har undvikit den i alla år. Den var urtöntig. Men nu när jag såg den med dottern insåg jag att den var ganska bra, för vad den var, och musiken var också bra och passade in i berättelsen.

På söndagen kände jag ett hugg i magen och jag började gråta. Jag vet inte varför. Det kändes mycket konstigt. Sedan förberedde jag årets första lektion i engelska 7, som jag skulle ha på måndag morgon. Hur inleda efter ett långt jullov? Det mest aktuella och intressanta jag kunde komma på var Lazarusvideon. Tolka texten, bilderna, en bra talövning för att komma igång. Inte förrän tio minuter innan lektionen började fick jag höra om hans död. Hugget i magen och valet av just den här musiken till årets första lektion förklarades plötsligt.

Ingen artist har betytt lika mycket för mig som han. Många gubbar i min ålder och äldre har skrivit så de senaste dagarna. Jag känner mig väldigt ordinär. Att påstå att man kände något i magen när han lämnade jordelivet är förstås lite patetiskt, men så är det. Det patetiska är kanske att skriva det. Men tänk på han som twittrade på söndagen: ”If you’re ever sad, just remember the world is 4.543 billion years old and you somehow managed to exist at the same time as David Bowie”, han måste också ha känt någonting.

”Life on Mars” var den första låten jag såg och hörde, på en TV-apparat på Augustenborgsgatan 15D i Malmö, sensomaren 1974. Kanske var upplevelsen inte lika underlig för ett litet barn som jag att se den videon, som det var för en vuxen människa. Bilderna och sången stannade hos mig, i alla fall, men något annat om artisten, vad han hette eller vad för mer musik han gjort, visste jag inte på flera år.

Det var först med Let’s Dance 1983 som jag lärde mig mer om honom. Till en början kunde jag inte förstå att det var samma människa som skapat de två sångerna. ”Let’s Dance” blev signaturmelodi för en väldigt märklig sommar i Köpenhamn för mig. De röda skorna styrde mig undan farorna.

Tre år senare gjorde jag lumpen i Eksjö. På biblioteket lyssnade jag i ett par stora hörlurar för första gången på hela skivan Ziggy Stardust. De första tveksamma pukslagen på ”Five Years” som följs av ”Pushing through the market square, so many mothers crying…” drog in mig i hans värld, och där har jag blivit kvar sedan dess. Jag har inget nytt att säga, inga roliga anekdoter eller häftiga konsertminnen, bara att han var nummer ett och nu är han borta. En överraskande konstnär in i det sista.

Här är en intervju från 1999 eller 2000, där han delar med sig av en klarsynt vision av internet. Träige Jeremy Paxton försöker dämpa hans entusiasm och säger ”it’s just a tool”. Nej, inte alls. ”We’re on the cusp of something exhilarating and terrifying… [The Internet] is an alien life form… Is there life on Mars? Yes it’s just landed here.” Vid 6.12 börjar de prata internet. I början av intervjun diskuteras hur man uttalar hans namn. Han vet inte själv, säger han här. Länge var jag namnfundamentalist, men om Billy Idol (enligt Nile Rodgers i dokumentären Five Years) och Ricky Gervais (klipp här under) utalar ”fel” och artisten själv kommer med en tredje variant, så tänker jag inte fortsätta insistera.

En liten historia från en epostvän.

Ett favorithäng i New York var Strand Books. Här skriver han själv om livet som icke-rockstjärna i New York. Först publicerat i The New Yorker. På Strand köpte han säkert en eller annan av titlarna i denna lista på 100 favoritböcker.

Ett radioprogram från BBC från 1979 där han väljer favoritmusik, nytt och gammalt. Här är låtlistan.

Five years or seven days? Time is always too short.

Tiggaren i Warszawa

21 Maj

I lördags kom en kvinna till mig på torget i Simrishamn och frågade om jag hade en peng.

”En peng?” sa jag. ”En peng till vad då?”

”Till mat. Jag är hungrig.”

Jag hade aldrig sett henne förut. Hon var inte en romsk/rumänsk tiggare och när hon frågade var det mer som att hon kom på att hon kunde fråga mig när hon ändå gick förbi. Hon hade målat läpparna på ett underligt vis, bara mitt på läpparna, inte ut i sidorna, som en röd hitlermustasch som trillat ner på munnen. Hon fortsatte över torget, frågade ett par av mina kunder, frågade min granne som säljer skor. Ingen ville ge henne en ”peng” eller något annat.

På eftermiddagen när vi packade ner, berättade min granne skohandlaren att hans son varit i Warszawa för en tid sedan. Han var på restaurang och precis som i Sverige så får man inte röka inomhus längre. Han gick ut på gatan och tog ett bloss. Då kom det fram en man till honom och frågade om han kunde få en cigarett. Det fick han. Sedan frågade han om han kunde få lite pengar också, även han var hungrig.

”Vänta lite”, sa skohandlarens son, ”jag känner igen dig. Du är ju min kusin!”

”Nej…”

”Jo, det är du visst. Kom in, sitt med mig. Berätta vad som har hänt!”

”Nej, det kan jag inte. Jag har en tid att passa”, sa kusinen och skyndade iväg.

Skohandlarens son blev förstås orolig. Han hade umgåtts mycket med denna kusin som liten. De tillbringade somrarna tillsammans och nu det här. Vad hade hänt? Han ringde till sin pappa, skohandlaren, som i sin tur ringde sin bror.

Det stämde, kusinen hade lämnat sin fru, blivit uteliggare, allting hade gått sönder. Droger? Sprit, men vem vet vad mer.

Av två miljoner människor i Warszawa råkar mannen knacka sin kusin på axeln, som bara är på kort besök i staden. Kommer denna slump att få honom att vakna eller drivs han ännu längre in i eländet?

Och vad händer med kvinnan med det underliga läppstiftet?

Idas manus

12 Apr

idaIda var en av förra årets bästa filmer. Här är en ärlig inblick i processen bakom arbetet från filmens skapare, regissören och manusförfattaren (tillsammans med Rebecca Lenkiewicz) Pawel Pawlikowski. Han lyfter fram den lyckliga slumpen som avgörande för att filmen blev så bra. Han hade en tydlig vision för vad han ville skapa, men alla bitarna fanns inte tillgängliga och han visste inte hur han skulle hitta dem. Men om man förbereder sig så skapar man förutsättningar för att hitta den lyckliga slumpen. Huvudrollsinnehavaren är inte skådespelare, till exempel, men när Pawlikowski såg henne på ett kafé visste han att det var hon som var Ida. Eller manuskriptet, som han inte var nöjd med, men han var tvungen att ha något nedskrivet på papper för att få finansiering. Han visste att han inte skulle göra filmen enligt manus, men han kunde inte artikulera exakt vad det var han ville visa. Samtidigt var han så säker på sin vision att han visste att han skulle hitta rätt när arbetet började. Filmmanus är bara en grov ritning över vad en film är, men ofta framhålls manusförfattande som en egen konst. Det tycker inte jag att det är. Det skrivna skiljer sig alltid från det färdiga resultatet. Dels är det så många filmiska variabler som inte kan nedtecknas och dels så skapas nya delar av filmen på plats under inspelning och i efterproduktionen. Det är regissören som är konstnären; författaren är i bästa fall en god hantverkare. Men läs artikeln. Pawel Pawlikowski har skrivit den själv, från början var det en föreläsning han höll på en brittisk filmskola, och den är som sagt ovanligt ärlig.

Här är Kino möter Filosofiska rummet, där man talar om Ida.

 

 

%d bloggare gillar detta: