Arkiv | Resor RSS feed for this section

Studio Ghibli

31 Okt

Äntligen framme!

Målet med resan till Tokyo var Studio Ghibli-museet. Om vi sedan fyllde färden med andra spännande upplevelser så var det väl bra, men det var Studio Ghibli vi kom för att se. Steg ett i den upplevelsen är att få biljetter. Det var den mest nervösa delen av alltihop. Bara ett visst antal personer släpps in i lokalerna och biljetterna måste köpas en månad i förväg. Biljett gäller för särskild dag och klockslag och om man inte hänger på det digitala låset så kan man glömma att man får tillträde på önskad dag. Eftersom vi åkte över helgerna så gav det oss inte så många dagar att välja på. Det var stängt flera dagar runt jul och nyår. En natt i december satt jag upp till klockan två på natten, när januaribiljetterna släpptes. Biljettsajten var till stor del på engelska, men vissa delar var bara på japanska, vilket var lite nervöst. Givetvis var det många människor runt om i världen som satt som jag och ville boka biljett. Jag blev utkastad gång efter annan och var inte säker på att jag gjorde rätt. En kort stund tappade jag modet, men jag kämpade på och till slut, efter en dryg halvtimme hade jag kommit igenom alla stegen och fått mina biljetter. Puh.

Studio Ghiblimuseet ligger i Mitaka, i slutet på en tunnelbanelinje. Från stationen kan man gå, följa ett vattendrag till museet, eller ta kattbussen. Tyvärr är bussen inte den som finns i Min vän Totoro, det är en vanlig stadsbuss, men den tar passagerarna till Ghiblimuseet, och där finns den riktiga kattbussen.

Vid insläppet byts bokningsbekräftelse mot biljett, som är tillverkad av en ruta från en filmrulle från en av Studio Ghiblis filmer. Alltså, en film som varit ute och blivit visad på biograf. Inne på museet kan man sätta sin biljett i en projektor för att bättre se vad bilden föreställer. Vi fick bilder från Ponyo och Uppe på Vallmokullen, filmer av Miyazaki dä och dy.

När Hayao Myazaki byggde detta museum i början på 2000-talet hade han en tydligt idé om vad han ville skapa. Det skulle vara en plats som ska kännas hemtamt för besökaren med verk som känns relevanta och intressanta för besökaren. Den som vill roa sig ska kunna göra det, den som vill stanna upp och reflektera ska kunna göra det, och den som vill uppleva känslor ska ha möjlighet att göra det. Så museet är ett upplevelsecentrum men men inte som ett tivoli. Alla delar av museet är gjorda för att kunna användas av besökarna. Man ska kunna röra och prova på de saker som visas upp. Det är därför besöksantalet är så strikt kontrollerat. Har man kommit in ska man också ha möjlighet att prova på allting utan att stå i kö en lång stund. Flera avdelningar ägnas åt arbetet bakom en film. Hur ser det ut i en animationsstudio, hur ser det ut i Miyazakis arbetsrum, hur fungerar en filmprojektor, hur skapas en filmillusion? Allting är gjort med vackra och sinnrika konstruktioner som är svårbeskrivna i text. Vidare finns avdelningar där scener och figurer från filmerna skapats så att det känns som att man stiger in i den tecknade världen. Kattbussen står där i verkligheten, stora modeller av flygmaskiner från filmerna finns att titta och känna på. En liten biograf visar en kortfilm som inte är tillgänglig någon annanstans. Den dagen vi var där visades en film om barn på ett dagis som leker att de har en stor fiskebåt som de ger sig ut på havet med. Filmen visar upplevelsen ur barnens perspektiv, hur golvet blir till ett hav och klossarna de byggt med förvandlas till en båt. Det är en-ur-Miyazakisk film. Olika filmer visas olika dagar, och ingen går, som sagt, att se utanför museet.

Robot i full skala står på taket till museet och längtar till Månen.

Museet byter utställning en gång om året, så att upplevelsen blir helt ny vid nästa besök. Miyazaki vill att besökaren ska känna sig berikad när man lämnar museet. Du har med dig mer ut än du hade in. Det stämde för vårt besök. Det var verkligen en upplevelse som stannar kvar. Jämfört med andra utställningar och museibesök. Här är Hayao Miyazakis museimanifest.

Nu finns planer på att bygga ett Ghibliland som ska stå klart till de olympiska spelen 2020. Jag vet inte om det går att bevara den intima känslan från det här museet i en stor nöjespark i Disneylandstil. Vissa saker tjänar kanske på att bli större. Det finns stor potenital för åkturer baserade på filmerna. Men samtidigt förloras närheten. Det här museet är så nära man kan komma till att vara hemma hos Hayao Miyazaki och både förstå hur han skapat sina verk som att bli inspirerad att skapa egna fantasivärldar. Ett nöjesfält är bara ett nöjesfält och kan inte bjuda en lika unik upplevelse som detta museum.

Annonser

Transport och handel

11 Okt

Shinjuku är världens största tågstation. När vi satt på tåget från flygplatsen in till stan undrade vi hur stor den där stationen egentligen var. Jag menar, hur stort är världens största? Jämfört med Grand Central Station eller Gare du Nord kunde den ju inte kännas mycket större, eller?

Narita-flygplatsen ligger sex mil utanför Tokyo. Halva resan gjorde vi med pendeltåg. Strax efter avfärd såg vi en liten vindmölla som stod i risfälten. Sedan tog stadsmiljöerna över, och när vi bytte från tåg till tunnelbana var det omisskännlig storstad vi befann oss i. Tunnelbanetåget stannade på Shinjukustationen, men vid detta vårt första besök på stationen slapp vi stiga av, för pensionatet där vi skulle bo låg tre stationer längre bort på samma linje, i Sasazuka.

 Den här delen av staden kändes också som innerstad, men ändå lite lugnare än vad vi senare skulle uppleva i resten av Tokyo. Vi orienterade oss, tittade in i trevliga skiv- och bokaffärer. Här fanns gågator, ett litet köpcentrum, kaféer, sushibutiker. Allt man kan önska. I en bokhandel spelades Emmy the Greats julskiva. Det är en av mina favoritjulskivor och jag spelar alltid den i min butik hemma i Fågeltofta under julsäsongen, så det var ett trevligt välkomnande. Vi kände oss som hemma direkt.

Också Harajukustationen med omnejd fick en karta av vår värdinna, ritad helt ur minnet.

Även vårt boende var mycket hemtrevligt och personligt. Vi bodde på ett pensionat hemma hos ett japanskt par. Efter välkomnandet satte sig värdinnan med oss vid köksbordet och började förklara hur Shinjukustationen var planerad. Vi hade rest i ungefär arton timmar, så vi var trötta och inte riktigt mottagliga, men vi försökte lyssna så gott vi kunde. Vi insåg inte då hur viktig denna information var. Att kunna navigera Shinjuku är ganska viktigt för att komma rätt i Tokyo. Hela resan kan avgöras av vilken trappa du väljer. Fel nedgång och du kommer till en helt annan del av stationen och du är vilse. Olika trappor är öppna olika länge på dagen, så den väg som var öppen på morgonen kan mycket väl vara stängd på kvällen. Allt det här visste vår värdinna, men vi förstod som sagt inte hur viktigt det var. Över tre miljoner människor passerar stationen varje dag. Varje dag! Fler människor kommer alltså till Shinjukstationen på en dag än vad det är som besöker Liseberg på ett helt år.

Plötsligt i trafiken: ett antal gocartbilar med kigurumiklädda förare. Allt kan hända i Tokyo.

Den första dagen vi besökte Shinjuku var det ganska lätt att hitta. På grund av jetlag steg vi upp tidigt och tog morgontåget in till den stora stationen. Andra dagar var det inte lika lätt, men om man såg tillräckligt förvirrad ut kom garanterat en tokyobo till undsättning och frågade vad man sökte eller vart man var på väg. Men vid fem på morgonen denna första dag var det lugnt och praktiskt taget tomt på gatorna runt omkring stationen. Bortsett från några jourbutiken så var det första etablissemang som öppnade i centrum en biograf. Vid kvart över sju på morgonen var det redan kö utanför. Halv åtta öppnade den och då vällde folk in. Det var en vanlig multiplex med de populäraste filmerna på repertoaren. En film efter frukost men före jobb, var planen för de flesta besökarna, vad vi kunde se. Kimo no Na Wa/Your Name drog fortfarande storpublik, fast den hade premiär för flera månader sedan.

Så småningom fylldes gatorna med folk och snart var det normala centrummyllret etablerat.

Street fashion

Shopping är ett stort fritidsintresse för Tokyoborna. Det finns en oräknelig mängd lyxaffärer, designbutiker och varuhus av den exklusivare sorten, och de verkar göra bra affärer. Denna köplust gör att det också finns en levande andrahandsmarknad. Det finns massor av vintage- och secondhandbutiker i olika prisklasser. Det finns till och med en kedja med andrahandsprylar. Mode Off heter kläddelen, Book Off antikvariatsdelen, Hobby Off för hobbyprylar osv. Det finns flera varianter av Off-butiker. Och de är alla fantastiska. Priserna är lägre än i tråksvenska vintagebutiker, ofta lägre än Myrorna och Erikshjälpen också, faktiskt, och utbudet är enormt. Man blir svimfärdig. Både jag och dottern hittade mer kläder än vi trodde var möjligt, till en bråkdel av vad vi hade varit villiga att betala. Som tur var kunde vi köpa två nya (men begagnade) väskor för att få plats med alla våra fynd. Så Mode Off är ett måste för den klädintresserade. Precis som i många andra megastäder så har vissa stadsdelar med tiden blivit samlingsplats för en viss typ av affärer. I Koenji, till exempel finns mängder med vintageaffärer samlade, om man inte bara vill handla på Mode Off. Här gjorde vi också flera fynd.

Jimbocho heter bokhandelskvarteren. Jag hade höga förväntningar på denna del av staden, men de kom lite på skam. Flera butiker var stängda för helgerna, de flesta andra hade (givetvis) nästan bara japanska böcker. Än en gång tyckte vi att det var lite svårt att hitta rätt. Är vi framme nu? Är det verkligen här? Vi var framme, utan att veta om det. Det hände flera gånger. På grund av stadens storlek så insåg vi inte att vi kommit rätt och gick fram och tillbaka på samma gata; det vi letade efter var så stort att vi inte insåg att vi stod mitt framför det.

Men även om Jimbocho inte levde upp till förväntningarna, så var det ändå ett givande besök. Det blev inga böcker, men istället ett antal gamla japanska filmaffischer till en billig penning. En större bokupplevelse var att gå i bokhandelskedjan Maruzens butiker. Våning efter våning och rad efter rad efter rad av bokhyllor… De tog aldrig slut. Här finns också en utmärkt avdelning för pennor i allmänhet och reservoarpennor i synnerhet. Trots välbemannad penndisk så hittade jag inte någon som kunde tala engelska tillräckligt bra för att guida mig i reservoardjungeln, så det blev inga reservoarpennor köpta.

Morgon i Jimbocho

Kanske förväntade jag mig mer av Jimbocho eftersom det även i andra delar av staden finns så många bok- och skivaffärer. Det finns en bokhandel på snart sagt varenda gathörn, både antikvariat och för nya böcker. Om det är så här många boklådor i stan, hur många och bra ska de då inte vara i bokhandelskvarteren? Men som sagt, flera var stängda för helgerna, så resten av året är det nog bättre drag i bokhandelskvarteren. Antalet skivaffärer står inte långt efter. Vart tar alla vinylskivor vägen? De hamnar i Japan. Jag har aldrig varit i så stora skivbutiker som de jag besökte i Tokyo, och då tror jag inte ens att de var stadens största. Det vara slumpmässiga besök, men varje vinylskivbutik vi gick in i var den största jag någonsin sett. Det var en helt overklig upplevelse. Jag menar någonsin. Här fanns allt jag någonsin sökt och mycket mycket mer. Priserna var därefter, jag köpte ingenting, men bara att veta att allting finns någonstans är fint att veta.

En dag var vi i Yoyogiparken och letade efter loppmarknad och cosplayare. Vi hittade varken eller. Förmodligen var dessa aktiviteter inställda på grund av helgerna. Vi lämnade parken och gick vilsna på outforskade gator. Efter en stund, rejält trötta i fötterna, kom vi till utkanten av Shibuya. En sidoingång i ett stort hus ledde in i något som hette Tokyu Hands, som visade sig vara ett varuhus för hantverk, inredning, konstnärsmaterial och liknande. ’det var många våningar. Högst upp hittade vi konstnärsmaterial och pappersavdelningen. Här fanns ett helt rum med bara fickalmanackor, hundratals olika modeller för alla tillfällen. Bredvid fanns en avdelning för tuschpennor och material för att rita manga. Vi stannade ganska länge. Större utbud och halva priset mot svenska butiker. Överhuvudtaget blev vi positivt överraskade över prisnivån. Vi hade hört att det skulle vara dyrt att semestra i Tokyo, men vi tyckte tvärt om. Allting var billigare, än i Sverige, mat, boende prylar… Det gäller kanske bara våra intressen, men ändå. Prisnivån var lägre än vi fruktat.

Ingången till Manadarkes källarbutik.

Efter några timmar inne på Hands gick vi ut genom huvudingången, hittade ett fransk kafé med utsökta bakelser och glasskreationer. Ett perfekt ställe att återfå krafterna.Mitt emot kaféet och Hands låg en Mandarake-filial. Mandarake är en kedja affärer som säljer manga och relaterat materal, främst böcker och samlarfigurer. Det går inte att beskriva hur mycket manga det finns och hur många sorter det finns. Det verkar finnas manga om vartenda specialintresse. Jag hittade en serie med tennismanga, till exempel, minsta och största specialintresse har sin manga. Den här Manadarkebutiken låg flera våningar ner och bestod av ett enda stort källarplan. Många andra butiker bygger på vertikalen, med flera men småvåningsplan. Vi tilbringade en lång stund i denna Mandarake och hittade många roliga saker. De hade också en avdelning med antikvariska, icke-mangaböcker. Där hittade jag en fotobok av Koichi Inakoshi, signerad, till ock med, och med förord av Haruki Murakami. Vi besökte flera andra Mandarakebutiker under vår tid i Tokyo, men den här mörka källaren var nog favoriten.

Inemuri. Att sova på tåg.

En dag tog vi tåget till Kawagoe, en knapp timme utanför Tokyo. Målet var en loppmarknad. I en så liten förort kan det inte vara så svårt att hitta tänkte vi (eller tänkte jag). Tågresan gick utan problem, men när vi kom fram kändes den lilla förorten väldigt mycket större än jag trodde att den skulle vara. Senare läste jag på och fann då att Kawagoe är större än Malmö. En plutt jämfört med Tokyo men mycket större än jag tänkt mig. Så vi vandrade runt i staden och hittade många intressanta saker, men inte den där loppmarknaden.

Vi gick förbi en Pachinkohall. Vi tittade in genom glasrutorna. Vad gör de där inne? Pachinko är en sorts spelmaskin som ser ut som ett mellanting mellan ett väggflipperspel och en enarmad bandit. Man kan vinna pengar, eller marker som går att omsätta i saker, det sägs att det är skicklighet inblandat. Jag vet inte. Vi öppnade dörren och en våg av ljud och cigarettrök slog emot oss. Vi steg snabbt in och stängde glasdörren. Hjälp vilket totalangrepp på alla sinnen! Blinkande lampor, hög musik och våldsamma, osynkroniserade ljudeffekter från en mängd spelautomater, tung cigarettrök. Och stället var bara halvfullt, så här mitt på dagen. Ändå detta övervåld på våra sinnen. Vi gick ett snabbt varv, tittade lite på de uttråkade gubbarna som satt vid maskinerna och sedan steg vi ut i friska luften igen. Det var som att stiga från en värld till en annan. Ljudet, ljusen och röken stannade där inne.

Vi tog oss tillbaka till tågstationen, frågade i turistinformationen om vägen till loppmarknaden. Den var nära och låg på ett tempelområde. Det är ganska vanligt att dessa marknader ligger i anslutning till ett tempel. Vi köpte en kimono, köpte ännu en filmaffisch, men annars fanns inte så mycket vi var intresserade av.

Kö till bästa lunchsushin.

Trots att Tokyo är världens största stad så kände vi ändå oss hemma där. Det berodde kanske på att vi sökte upp sådana saker vi är intresserade av, men hela känslan i staden tilltalade oss. Kaféerna, affärerna, människorna, katterna… allt var i vår smak. Vårt boende gjorde säkert mycket till för den positiva uppelvelsen. Pensionatets ägare tog väl hand om oss, gav oss både julklapp, nyårs- och avskedspresenter och var hela tiden till tjänst om vi behövde något. Förmodligen den bästa hotellupplevelsen jag haft.

Vi längtar tillbaka.

Konstupplevelser

7 Sep

Flickor i Harajuku

Takeshita Dori heter gågatan som leder in i Harajukukvarteren från tunnelbanestationen. Här är alltid väldigt trångt och det är mer än hysteriskt. Affärer med plastigt krams ligger sida vid sida med butiker med helt utomvärldsliga kreationer som endast Rhianna eller Lady Gaga skulle kunna bära upp. De som vill visa upp sig i utklädda till olika seriefigurer har Takeshita Dori som bas. Om man står ut med trängseln är det en fröjd att vandra omkring här och titta på fantasifulla dräkter och kostymer i både skyltfönster och på shoppare.

Takeshita Dori by day.

Takeshita dori by night.

En dag när vi var där såg vi en kvinna i sjuttioårsåldern som bar en blå kigurumi och blå peruk. Några unga tjejer följde fnissande efter henne. Efter en liten stund tog de mod till sig och frågade om de fick ta en selfie med henne. Hon accepterade glatt. Tyvärr hade jag själv inte kameran redo. Vi tänkte inte mer på det förrän vi några dagar senare i museishopen på Mori Museum såg böcker och affischer från konstnären Yayoi Kusama. Hon var väldigt lik tanten vi sett på Takeshita Dori. Det kan ha varit hon. Vi ville förstås att det var hon. Så förargligt att jag inte lyckades ta en bild på henne. Med tanke på hur dålig jag är på att känna igen människor så är det osannolikt att det var hon, men samtidigt så känns det som något hon skulle kunna göra och, kvinnan på gatan var väldigt lik bilderna vi såg på Yayoi Kusama, det tyckte Elvira också. Någon dag innan vi skulle åka byttes reklamskyltarna i tunnelbanan. På de nya annonserades stor utställning på National Art Museum i Tokyo med Yayoi Kusama.

Pulpvisioner av främmande världar.

Konstnär: Frank R Paul.

Mori Art Museum ligger på femtioandra våningen i skyskrapan Mori Tower i området Roppongi Hills, som stod klart 2003. Idén bakom Roppongi Hills var att skapa ett koncentrerat område med bostäder och rekreationsmöjligheter för att eliminera pendlingsbehovet hos de boende. Allting en Tokyobo kan tänkas vilja ha ska finnas inom gångavstånd. Biografer, teater, parker, ett lyxhotell (Grand Hyatt, där Lost in Translation utspelar sig) TV-studior, shopping, kaféer. Trots att museet ligger 52 våningar upp i en skyskrapa, är det svårt att tro att man är så högt upp i luften. Du kunde lika gärna varit på Moderna museet. Utsiktsfönstren är gömda för museibesökaren och du kan bara titta ut om du är i restaurangen eller betalar biljett till utsiktsvåningen en trappa upp. Vi åkte hit för att det skulle vara ett bra utflyktsmål, och hade inte en tanke på vad det kunde vara för för utställning. Vi blev därför mycket glada när vi fann att temat för det som visades var rymden. Universe and Art hette utställningen och visade hur rymden och universum uppfattats av konstnärer och vetenskapsmän genom århundradena. Här fanns originalutgåvor avJohann Keplers, Isaac Newtons och Galileo Galileis verk och originalskisser av Leonardo da Vinci. Helt fantastiskt att se sådana världsförändrande skrifter i verkligheten. Gamla vetenskapliga instrument, det svärd som smiddes av resterna av en meteorit i slutet på artonhundratalet, nutida konstnärers uppfattning om det utomjordsliga, gamla, rara exemplar av Amazing Stories, bilder och saker från NASAs rymdprogram och mycket mycket annat. Det var en heltäckande och utmattande utställning med väldigt många aspekter av det lilla ordet ”rymden”. En mer heltäckande genomgång av utställningens innehåll finns här. Att sedan äta en gourmetlunch och titta ut över Tokyo skyline var en perfekt avslutning på den upplevelsen.

Ett rum med stjärnor.

Restaurangutsikt.

De Revolutionibus Orbium Coelestium av Nicolaus Copernicus, 1543.

Det småregnade när vi kom ut. I en TV-studio med glasväggar pågick en livesändning. En liten publik stod utanför och tittade på. I detta ögonblick, när vi saktade vandrade tillbaka mot tunnelbanan kändes allting i Tokyo som en konstupplevelse. En del klär ut sig för att synas, andra klär upp sig för att gå till jobbet, varje gatukorsning är en happening. Här är ett vattenkonstverk, här är något som ser ut som ett gigantiskt mätinstrument, men det är nog också ett konstverk. Ögat blir överbelastat i Tokyo, men det tränas också att se konsten i vardagen. Den känslan finns i alla megastäder, men för mig var den mest påtaglig i Tokyo. Varje gathörn var verkligen en konstupplevelse, på något vis.

Konst eller reklam?

Maid Café

6 Sep

Kaffet är verkligen inte huvudsaken på ett maidkafé. Nej, det handlar om upplevelsen av att bli serverad av en gullig servitris i hembiträdesuniform och att bli omsluten av en fantasivärld. En unik upplevelse som känns overklig. Företeelsen kommer ur mangaälskares – Otaku, som de kallas – längtan efter en ännu större upplevelse än att bara läsa sina serietidningar eller samla på olika serierelaterade prylar som plastfigurer eller utklädningskläder. Den uppnås med en underdånig servitris som är kawaii/gullig och en serie ritualer som får besökaren att känna sig utvald, upphöjd. Det är som en variant eller uppdatering av geishakonceptet. Båda handlar om att ge kunden total uppmärksamhet och få honom att känna sig utvald och speciell. Men det är inte mer än så. Det är strängt förbjudet att röra servitriserna på ett maidkafé, eller fråga vad de heter på riktigt. Allt detta är bara en fantasi, och det måste besökaren förstå.

Centrum för otaku är Akihabara. Här finns manga- och animébutiker och elektronikaffärer som säljer allt som kan vara av intresse för de som har ett brinnande intresse för tecknade figurer och fantasivärldar. Vi besökte ett maidkafé som ligger i samma hus som varuhuset Don Quijote i Akihabara.

Det är en löpandebandprincip i funktion här, det är kö för att komma in, men varje besökare får verkligen särskild service. ”Välkommen hem, herre/fru”, säger hela personalen i kör när besökaren stiger in i kaféet. Sedan får man en personlig servitris, klädd i perfekt fantasihembiträdesuniform som passar upp på ett överdrivet, underdånigt sätt. I överdriften finns paradoxalt nog också det som gör upplevelsen njutbar och inte, som jag fruktade, pinsam. Det är som att träda in i en animé. Servitrisen är overkligt söt, hon talar med en overkligt gullig röst och hon rör sig på ett overkligt vis. Som när hon tar emot vår beställning, till exempel, så ställer hon sig på knä, för att visa sin lydighet. Det är bara för mycket, men samtidigt gjort med glimten i ögat.

Från en meny fick vi sedan var sin favoritflicka att ta bild med. Välj ett par gulliga kaninöron, och bestäm vilken pose ni ska göra, så ett, två, tre, klick, en bild tillsammans med denna overkliga uppenbarelse som bevis på att du faktiskt varit där.

När vi serverades fick vi lära oss en liten sång med koreografi som vi sjöng tillsammans med servitrisen innan vi drack vårt kaffe. Ja, surrealistisk upplevelse, men det var ju därför vi gick dit. Mot slutet sprack fasaden lite hos servitrisen och vi fick veta att hon varit i Europa, Wien, för att vara exakt, och att hon tyckte om Gustav Klimts konst. Hon var alltså en människa, trots allt och inte en animéfigur.

 

 

Temakaféer är populära i Japan. Vi besökte ett kattkafé, där attraktionen var att få klappa på katter och… ja, det var den enda attraktionen där. Kaffe och servering var under all kritik, men det var ändå ganska välbesökt. Vissa klappade katter, andra satt och läste som om det var ett vanligt kafé. Det finns kaféer för alla möjliga djur: hundar, kaniner, ormar, ugglor. Ibland känns det som att Blade Runner-verkligheten är runt hörnet. Maidkaféerna har också flera varianter för de specialintresserade. Exempel är steampunk, vampyr, butler (som maid, fast killar) och mumin. Fantasivärldar är populärt. Det är kanske ett sätt att vila från den stressande verkligheten med långa arbetsdagar. För turisten är det en upplevelse att minnas länge.

Hundpromenad i Bondrum förra veckan

5 Aug

Djurrikt i Bondrum en kväll i förra veckan.

Några dagar i Rom, februari 2017

23 Feb
Katternas fristad vid Caesars mordplats.

Katternas fristad vid Caesars mordplats.

p1010412

Elefantgraffiti vid Piramide.

Långväga turister i Rom.

Långväga turister i Rom.

Trappa till möte.

Trappa till möte.

Sent ljus.

Sent ljus.

Enmansband vid Fontana di Trevi.

Enmansband vid Fontana di Trevi.

Två himlar.

Två himlar.

Vilken bra idé, vin- och bokhandel tillsammans.

Vilken bra idé, vin- och bokhandel tillsammans.

Gränd vid Piazza Navona.

Gränd vid Piazza del Popolo.

Vesporna regerar.

Vesporna regerar.

Måste kolla fejan, sa carabinierin.

Måste kolla fejan, sa carabinierin.

Holy Motor på Petersplatsen.

Holy Motor på Petersplatsen.

p1010322

Borghese.

Livsnjutare vid Piazza del Popolo.

Livsnjutare vid Piazza del Popolo.

Verkstad med speglingar. Vad heter skruvstäd på italienska?

Verkstad med speglingar. Vad heter skruvstäd på italienska?

Svårt att ta bild på så stor byggnad.

Svårt att ta bild på så stor byggnad.

Diskret placerad reklam för utställning om DNA-forskning.

Diskret placerad reklam för utställning om DNA-forskning.

Mer klotter vid Piramide.

Mer klotter vid Piramide.

Polisen och hans pipa.

Polisen och hans pipa.

Bokhandlaren går tillfälligtvis in i väggen.

Bokhandlaren går tillfälligtvis in i väggen.

Efter stormen av Hirokazu Koreeda

12 Jan

Det här är en japansk film som skildrar nutida japansk vardag. Den var utvald till serien Un Certain Regarde i Cannes 2016. Den visas på Scala i Ystad, 22, 25-26 januari.

Första scenen visar en äldre kvinna och hennes dotter. De talar om pappan, maken som nyligen dött. Men huvudperson i filmen är sonen, som inser att han alltmer börjar likna sin far, trots att han verkligen var en dålig förebild. Sonen skrev en roman för femton år sedan och den vann pris, men sedan dess har han inte lyckats skriva något mer. De senaste åren har han jobbat på en detektivbyrå där han mest skuggat otrogna män och fruar. Han säger att det är research för nya boken, men det finns inte någon ny bok. Han har inte ens börjat. Kanske borde han arbeta heltid på detektivbyrån? Han är skild, han har en son som han bara får träffa en gång i månaden (!), han har spelproblem… Hur ska han komma ur dessa negativa mönster? Hur ska han undvika sin faders livsbana? En intressant detalj är att han får ett erbjudande att skriva manus till en manga, en japansk tecknad serie. Han är mycket skeptisk till detta, fast han skulle få bra betalt och tecknaren är en av de mest framgångsrika. Får jag vara anonym? undrar han först och sedan ljuger han och säger att han håller på med sin nya bok och inte har tid. Då tvärvänder redaktören och ber om ursäkt för att han ens frågat. Klart att du skriva på din roman. Förlåt att jag frågade. Jag har fått intrycket att manga är en respekterad genre i Japan, men i hierarkin står det skrivna ordet kanske ändå alltid högre?

En storm är på väg. Av en tillfällighet hamnar sonen, ex-frun och sonen hemma hos mamman när stormen slår till.

Det här är ett vardagsdrama som ger in inblick i det japanska samhället. Det mänskliga dramat är engagerande och det är lätt att hitta både likheter och stora skillnader från det svenska samhället. Livspusslet är sig ganska likt världen över. Se den i Ystad, den är riktigt bra.

%d bloggare gillar detta: