Arkiv | Språk RSS feed for this section

Maid Café

6 Sep

Kaffet är verkligen inte huvudsaken på ett maidkafé. Nej, det handlar om upplevelsen av att bli serverad av en gullig servitris i hembiträdesuniform och att bli omsluten av en fantasivärld. En unik upplevelse som känns overklig. Företeelsen kommer ur mangaälskares – Otaku, som de kallas – längtan efter en ännu större upplevelse än att bara läsa sina serietidningar eller samla på olika serierelaterade prylar som plastfigurer eller utklädningskläder. Den uppnås med en underdånig servitris som är kawaii/gullig och en serie ritualer som får besökaren att känna sig utvald, upphöjd. Det är som en variant eller uppdatering av geishakonceptet. Båda handlar om att ge kunden total uppmärksamhet och få honom att känna sig utvald och speciell. Men det är inte mer än så. Det är strängt förbjudet att röra servitriserna på ett maidkafé, eller fråga vad de heter på riktigt. Allt detta är bara en fantasi, och det måste besökaren förstå.

Centrum för otaku är Akihabara. Här finns manga- och animébutiker och elektronikaffärer som säljer allt som kan vara av intresse för de som har ett brinnande intresse för tecknade figurer och fantasivärldar. Vi besökte ett maidkafé som ligger i samma hus som varuhuset Don Quijote i Akihabara.

Det är en löpandebandprincip i funktion här, det är kö för att komma in, men varje besökare får verkligen särskild service. ”Välkommen hem, herre/fru”, säger hela personalen i kör när besökaren stiger in i kaféet. Sedan får man en personlig servitris, klädd i perfekt fantasihembiträdesuniform som passar upp på ett överdrivet, underdånigt sätt. I överdriften finns paradoxalt nog också det som gör upplevelsen njutbar och inte, som jag fruktade, pinsam. Det är som att träda in i en animé. Servitrisen är overkligt söt, hon talar med en overkligt gullig röst och hon rör sig på ett overkligt vis. Som när hon tar emot vår beställning, till exempel, så ställer hon sig på knä, för att visa sin lydighet. Det är bara för mycket, men samtidigt gjort med glimten i ögat.

Från en meny fick vi sedan var sin favoritflicka att ta bild med. Välj ett par gulliga kaninöron, och bestäm vilken pose ni ska göra, så ett, två, tre, klick, en bild tillsammans med denna overkliga uppenbarelse som bevis på att du faktiskt varit där.

När vi serverades fick vi lära oss en liten sång med koreografi som vi sjöng tillsammans med servitrisen innan vi drack vårt kaffe. Ja, surrealistisk upplevelse, men det var ju därför vi gick dit. Mot slutet sprack fasaden lite hos servitrisen och vi fick veta att hon varit i Europa, Wien, för att vara exakt, och att hon tyckte om Gustav Klimts konst. Hon var alltså en människa, trots allt och inte en animéfigur.

 

 

Temakaféer är populära i Japan. Vi besökte ett kattkafé, där attraktionen var att få klappa på katter och… ja, det var den enda attraktionen där. Kaffe och servering var under all kritik, men det var ändå ganska välbesökt. Vissa klappade katter, andra satt och läste som om det var ett vanligt kafé. Det finns kaféer för alla möjliga djur: hundar, kaniner, ormar, ugglor. Ibland känns det som att Blade Runner-verkligheten är runt hörnet. Maidkaféerna har också flera varianter för de specialintresserade. Exempel är steampunk, vampyr, butler (som maid, fast killar) och mumin. Fantasivärldar är populärt. Det är kanske ett sätt att vila från den stressande verkligheten med långa arbetsdagar. För turisten är det en upplevelse att minnas länge.

Annonser

Is there life on Mars? Yes, it’s just landed here

13 Jan


I mellandagarna såg jag Labyrinth för första gången sedan den var ny. Jag minns att jag inte alls gillade den då och jag har undvikit den i alla år. Den var urtöntig. Men nu när jag såg den med dottern insåg jag att den var ganska bra, för vad den var, och musiken var också bra och passade in i berättelsen.

På söndagen kände jag ett hugg i magen och jag började gråta. Jag vet inte varför. Det kändes mycket konstigt. Sedan förberedde jag årets första lektion i engelska 7, som jag skulle ha på måndag morgon. Hur inleda efter ett långt jullov? Det mest aktuella och intressanta jag kunde komma på var Lazarusvideon. Tolka texten, bilderna, en bra talövning för att komma igång. Inte förrän tio minuter innan lektionen började fick jag höra om hans död. Hugget i magen och valet av just den här musiken till årets första lektion förklarades plötsligt.

Ingen artist har betytt lika mycket för mig som han. Många gubbar i min ålder och äldre har skrivit så de senaste dagarna. Jag känner mig väldigt ordinär. Att påstå att man kände något i magen när han lämnade jordelivet är förstås lite patetiskt, men så är det. Det patetiska är kanske att skriva det. Men tänk på han som twittrade på söndagen: ”If you’re ever sad, just remember the world is 4.543 billion years old and you somehow managed to exist at the same time as David Bowie”, han måste också ha känt någonting.

”Life on Mars” var den första låten jag såg och hörde, på en TV-apparat på Augustenborgsgatan 15D i Malmö, sensomaren 1974. Kanske var upplevelsen inte lika underlig för ett litet barn som jag att se den videon, som det var för en vuxen människa. Bilderna och sången stannade hos mig, i alla fall, men något annat om artisten, vad han hette eller vad för mer musik han gjort, visste jag inte på flera år.

Det var först med Let’s Dance 1983 som jag lärde mig mer om honom. Till en början kunde jag inte förstå att det var samma människa som skapat de två sångerna. ”Let’s Dance” blev signaturmelodi för en väldigt märklig sommar i Köpenhamn för mig. De röda skorna styrde mig undan farorna.

Tre år senare gjorde jag lumpen i Eksjö. På biblioteket lyssnade jag i ett par stora hörlurar för första gången på hela skivan Ziggy Stardust. De första tveksamma pukslagen på ”Five Years” som följs av ”Pushing through the market square, so many mothers crying…” drog in mig i hans värld, och där har jag blivit kvar sedan dess. Jag har inget nytt att säga, inga roliga anekdoter eller häftiga konsertminnen, bara att han var nummer ett och nu är han borta. En överraskande konstnär in i det sista.

Här är en intervju från 1999 eller 2000, där han delar med sig av en klarsynt vision av internet. Träige Jeremy Paxton försöker dämpa hans entusiasm och säger ”it’s just a tool”. Nej, inte alls. ”We’re on the cusp of something exhilarating and terrifying… [The Internet] is an alien life form… Is there life on Mars? Yes it’s just landed here.” Vid 6.12 börjar de prata internet. I början av intervjun diskuteras hur man uttalar hans namn. Han vet inte själv, säger han här. Länge var jag namnfundamentalist, men om Billy Idol (enligt Nile Rodgers i dokumentären Five Years) och Ricky Gervais (klipp här under) utalar ”fel” och artisten själv kommer med en tredje variant, så tänker jag inte fortsätta insistera.

En liten historia från en epostvän.

Ett favorithäng i New York var Strand Books. Här skriver han själv om livet som icke-rockstjärna i New York. Först publicerat i The New Yorker. På Strand köpte han säkert en eller annan av titlarna i denna lista på 100 favoritböcker.

Ett radioprogram från BBC från 1979 där han väljer favoritmusik, nytt och gammalt. Här är låtlistan.

Five years or seven days? Time is always too short.

Poking a dead frog och Bill Haders 200-filmslista

1 Jan

Inför premiären av The Skelton Twins i höstas, hördes Bill Hader på många pratshower. Han ger en bra intervju, och har alltid nya historier att berätta. Ungefär samtidigt som filmen lanserades, publicerades en bok, som Hader också hjälpte till att sälja. Den heter Poking a Dead Frog och är redigerad av Mike Sacks. Det är en intervjubok där Sacks talar med en mängd olika humorister i olika format, författare, stå-uppare, skådespelare med mera.

Det är en rolig och informativ bok. Jag fick vad jag väntade mig i form av detaljer om olika filmer och evenemang, men jag fick också några förslag på nya upplevelser. Flera av de intervjuade  säger att den bästa komikern de känner till, eller det de skrattat mest åt är en radiopratare som heter Phil Hendrie. Även Bill Hader nämner honom nedan. Jag hade aldrig hört talas om honom tidigare. Han har ett radioprogram där folk ringer in och han pratar med dem. Kryddan är att en del av de som ringer in är Phil Hendrie själv, med förställd röst. Han argumenterar emot både värden (Hendrie) och verkliga personer som ringer in. Här är ett smakprov. I’m an auxiliary police officer. Roligt.

Bill Haders bidrag till boken är en lista med 200 filmer alla humorskribenter borde se. En bra lista, förvisso, men skämtsam på samma gång, för kan 200 filmer verkligen vara essential? Intervjun nedan, uppdelad i tre bitar, privatfilmad i en bokhandel i New York, är intressantare.

Intervjuad i Poking a Dead Frog är bland andra Henry Beard, en av grundarna av National Lampoon. Han har också skrivit boken Latin for All Occasions, latin för nutida vardagsbruk. Bara idén är skojig, men att genomföra den och ha nödvändiga kunskaper i ämnet är ju helt underbart. Jag beställde den förstås omgående. En annan humorförfattare som intervjuas är Peg Lynch, som från fyrtiotalet och framåt skrev en radioshow som hette Ethel & Albert. Hon skrev alla manus helt själv och hon spelade Ethel. På femtiotalet flyttades serien till televisionen. Fortfarande var Peg Lynch showrunner, ensam manusförfattare och huvudrollsinnehavare. Ganska imponerande. I tema och sätt att använda humorn var Ethel & Albert en föregångare till Seinfeld, i det att den använde vardagens detaljer som grund för humorn.

På tal om Seinfeld innehåller boken en intervju med Peter Mehlman, som skrev tjugotvå avsnitt av serien. Bland annat är han ansvarig för begreppen yada yada, double-dip och shrinkage. Hur de begreppen skapades är mycket roligt att få veta för en sådan som mig. Daniel Clowes, George Saunders, Dan Guterman, Daniel Handler och en mängd andra humorister delar med sig av anekdoter och handfasta råd i denna bok. Poking a Dead Frog avslöjar en del av maskineriet bakom humorförfattandet. Säkerligen inte en bok för alla, men jag hade mycket nöje av den.

Hamlet i Ystad

11 Maj

ladiI torsdags såg jag Hamlet spelas av Shakespeare’s Globe Theatre från London på Ystad teater. Sällskapet planerar att besöka alla världens 205 länder och områden med krav på självständighet (Palestina, Västsahara) och spela pjäsen. Även diktaturer och länder med osäkra ledarförhållanden som Nordkorea och Sydsudan kommer att besökas. Säkerligen Östtimor också (så har jag täckt in alla väderstrecken). Men hur finansieras denna turné? Jag trodde att det kanske var British Council eller National Lottery som stod bakom, men så verkar det inte vara. The Globe har en insamling på gång  på Kickstarter som bara har tre dagar kvar. 200 000 pund behövs, drygt 70 000 har kommit in. Vad betyder det? Har de inte råd att åka till Långbortistan om de inte får in de där pengarna? Det vore synd.

Föreställningen var hur som helst toppen, en riktig vitamininjektion i kulturgråa Ystad. En liten rapport i Ystads Allehanda inför föreställningen finns här.

Sveriges Radio rapporterar att det kanske blir samarbete mellan Ystad teater och The Globe med årligen återkommande besök. Hoppas att det blir så.

David Sedaris i Lund 1/9

1 Sep

Fantastiskt kul att David Sedaris kom till Lund och gjorde en läsning. Det var ett väldigt bra framträdande. Men eftersom han läste på Lunds humorfestival så blev det samma känsla som när man ser en bra artist på en musikfestival; en annan akt behöver scenen och den artist man önskade kunde spela hela natten måste gå av. Sedaris tittade på klockan då och då och läste i ganska exakt en timme. Men det han hann med var väldigt underhållande.

Hur många uppläsningar har jag inte varit på där jag nästan somnat? De bästa intentioner har väldigt många gånger lett till oändligt sega tillställningar. Det här var något helt annat. David Sedaris vet både hur man skriver en underhållande text och hur man framför den på bästa sätt. I Lund i kväll läste han två texter. Först ”Easy, Tiger” om hur det är att lära sig ett främmande språk med hjälp av Pimsleur Audio Program. Han illustrerade med några ljudklipp från språklektionerna och fick till ett underbart slut på berättelsen. Både tempo och timing var utsökt. Så skickligt och samtidigt till synes utan ansträngning. Den andra längre texten han läste hette ”Dentists Without Borders” och handlade om författarens glädje i att gå till tandläkaren i Frankrike. Också väldigt bra. Sedan var det tyvärr inte tid för något längre, så han läste lite från sin dagbok och avslutade med (mestadels) skatologiska dikter om hundar. David Sedaris är en kattmänniska.

Efter uppläsningen var det boksignering. Det är inte alla författare vars autograf jag vill ha, men David Sedaris’ krummelur i förstaupplagan av Naked kändes inte fel. Jag hade tänkt fråga honom något om språkinlärning, men han förekom mig och frågade mig vem jag var här med. Då var jag tvungen att berätta att jag var själv eftersom min vän Christian plötsligt och oväntat hade svimmat i förra veckan och i fallet brutit ett par revben vilket gjorde att han verkligen inte kunde skratta. Varför berättar jag det här? tänkte jag i samma ögonblick som orden flög ur munnen, men för sent, nu var de ute, så poänglöst. Men Sedaris verkade bry sig om denna olyckliga omständighet, så han tog upp en norsk (!) upplaga av Naken ur sin tygkasse och frågade vad min vän hette. ”Då ska han ha den här. Hoppas att han blir bättre snart”, sa han och skrev följande till min skadade vän:

Andreas Ekström gör telefonintervju med David Sedaris i Sydsvenskan.

 

 

Konsten att sälja: smicker och löfte om ansvarsfrihet

18 Maj

På radion hörde jag ett reportage om de taxibilar i Stockholm som tar dubbelt betalt eller mer jämfört med Taxi Stockholms bilar.  Reportern intervjuade en fritaxichaufför. Han sa att eftersom taxinäringen är avreglerad så har han rätt att ta ut vilket pris han vill. Han måste tjäna ihop till mat och hyra som alla andra, så han tycker inte att han gör något fel. Det tycker inte jag heller. Han är en otrevlig typ, men nu är ju taxinäringen avreglerad och då blir det så här. Politikerna tänkte förstås att all avreglering är av godo, all konkurrens är bra, konkurrens kommer alltid att sänka priserna och höja kvalitén. Idioter. Lyssna på inslaget från Studio Ett här. Fritaxichauffören berättar flera bra knep för hur man får sin vilja igenom och hur man säljer sin produkt.

En liten stund senare läste jag en recension av en ny amerikansk film som heter Compliance. Det är en spelfilm, men den är baserad på en verklig händelse och inspirerad av flera liknande händelser. Den handlar om vad vanliga människor kan fås att göra om de får order av en auktoritet och denna auktoritet lovar ansvarsfrihet. Gör det här, jag tar på mig ansvaret. Också klassisk övertalningsteknik. Läs recensionen, se filmen, när den blir tillgänglig här i närheten. När filmen har visats på festivaler i USA har många i publiken lämnat salongen. Recensenten – och även jag – tolkar det som att de inte står ut med att se in i sig själva och förstå vad de är kapabla att göra.

Slutligen måste jag också tipsa om den kusliga dokumentären som heter När läraren blev führer, som handlar om The Wave, originalet så att säga, till oansvariga psykologiska experiment. I det här programmet intervjuas läraren som startade projektet och eleverna som deltog och otäckt snabbt – på bara några dagar – blev helt uppslukade av den påhittade rörelsen. Det har gjorts flera spelfilmer och dokumentärer om den här händelsen, men den här dokumentären är den bästa skildringen jag sett av ämnet. Se den här på UR.

Lättkränkta män ger varandra på flabben

1 Feb

Dox fortsätter leverera fascinerande dokumentärer. Synd att de inte marknadsförs lite bättre i tablån, men bra att de finns på SVT Play i en månad. I den alldeles nya Knuckle  (biopremiär i USA december 2011) får vi en inblick i livet hos resandefolket på Irland. Filmaren Ian Palmer har följt några resandefamiljer i över tio år. Han dokumenterar deras pågående fejder som hela tiden utmynnar i planerade slagsmål, boxningsmatcher utan handskar. Fejderna är generationer gamla och eldas på med hån och smädelser som skickas med videoband mellan familjerna (nuförtiden facebookar de kanske sina utmaningar till varandra). De här männen är mycket lättkränkta. Det ska inte mycket till för att de ska utmana varandra på slagsmål. Kvinnorna som kommer till tals är rätt trötta. Men det finns pengar i boxningsmatcherna. Varje familj samlar ihop en ansenlig pott som måste matchas av motståndaren. Vinnaren tar allt. Den högsta potten som redovisas i den här filmen är 120 000 pund Det är inte småpotatis. Det är en ganska unik inblick vi får i resandekulturen. Märklig för en utomstående men helt logisk, förstår man, för de som lever i den. Filmskaparens  uthållighet är imponerande, tio år och mer än det, redigerat till en nittio minuter lång film som berättar något nytt.

1997 upplevde jag en del av den skottska armen av resandefolket. Jag vet inte om de är släkt med irländarna, men det är väl inte omöjligt. Jag såg en man vid namn Duncan Williamson på en festival för muntligt berättande i Wales. Han är helt klart bland de bästa, om inte den allra bästa muntliga berättaren jag sett. Han var helt naturlig på scenen, så avslappnad och säker i sitt berättande, han var en trollkarl som förhäxade sin publik. Så kändes det. Han hade så många historier att välja på och han kunde kombinera dem med varandra och anpassa dem till miljön han uppträdde i. Han var fantastisk helt enkelt, och han tillhörde resandefolket i Skottland. Inom storytelling-communityn ansågs han vara den största. Han dog 2007. Men hans är en annan historia. Se Knuckle på SVT Play, det kommer ni inte att ångra.

Här sjunger Duncan Williamson en sång.

%d bloggare gillar detta: