Författarkvällar i Fågeltofta 2017

2017 arrangerades fyra  mycket lyckade författarkvällar i Fågeltofta.

Torsdag 20 juli – John-Henri Holmberg

Elvira fotograferadeTorsdagen den 20 juli besökte John-Henri Holmberg antikvariatet i Fågeltofta för ett författarsamtal. Många andra aktiviteter på Österlen konkurrerade denna dag, så publiken blev mindre än vi hoppats. Men de som kom var desto mer hängivna. Några hade kört ända från Kristianstad och Malmö bara för detta evenemang.

Vi hann tala om en mängd olika saker; det var inte en tyst sekund på scenen. Publiken inflikade ibland synpunkter och frågor. När vi kom in på översättararbetet sa John-Henri  att det inte påverkade honom mentalt; Stephen King ger honom inte mardrömmar, fast han översatt tjugo King-titlar på totalt ca 10 000 sidor. Vissa författare är naturliga berättare, sa han vidare, som King, Robert A Heinlein, Rudyard Kipling och kanske Nevil Shute.

Heinlein har varit viktig för science fiction-litteraturen. Han satte människan i centrum för sina sf-berättelser. Det låter som en självklarhet, men tidigare kunde en sf-berättelse bestå av mer tekniska beskrivningar (med långa fotnoter) än underhållande berättande. Boken Starship Troopers nämndes. John-Henri var skeptisk till filmen, intervjuaren tyckte att filmen var bättre än boken, för ovanlighetens skull. The Puppet Masters kom också upp. Den var Heinleins försök att skriva hårdkokt à la Spillane.

Intervjuaren och John-Henri var överens om att det var svårt att hitta samma kickar i sf-litteraturen, känna samma Sense of Wonder som när man var ung. Det fanns en framtidstro hos både läsare och författare förr som möjligen saknas nu. Det kan vara en orsak till att det är svårare att hitta historierna som berör. Av nyare författare tyckte John-Henri att Becky Chambers var bland de bästa. Hennes bok The Long Way to a Small, Angry Planet är värd att läsa. Andra, mer etablerade författare som är bra är Bruce Sterling, Greg Bear och Greg Egan. De skriver äkta sf i så måtto att vad de beskriver är fysiskt möjligt, eller i alla fall inte omöjligt.

Det var den minsta publiken som bevistat en författarkväll i Fågeltofta, men samtalet var det längsta, så ni som inte var där missade något. Den tredje augusti kommer Henrik Bromander till Fågeltofta. Vi ses då.

Elvira fotograferade

 

Torsdag 3 augusti – Henrik Bromander

Ett stillsamt åskmuller mötte besökarna när de steg in i antikvariatet. Himlen mörknade efter klockan sju och det började regna. Men när samtalet med Henrik Bromander kom igång vid halv åtta, avtog det det och det ljusnade.

Henrik Bromander berättade att han som barn började kopiera serier, alla sorters serier, och på så vis lärde sig att rita och berätta. Genom fanzineproduktion, där fanzineredaktören gör allt arbete med skriften, skriva, layouta, trycka, distribuera fick han kontakt med likasinnade. I den mäktiga serieromanen Smålands mörker finns bland mycket annat också en initierad skildring av fanzinevärlden

En skillnad med att skapa serier jämfört med att skriva romaner är att serieförfattaren är sin egen; han skapar serien och sedan kan förlaget anta eller refusera den. Romanen putsas med hjälp av redaktören och förändras under arbetets gång på ett sätt som serien inte gör. Detta var Henriks erfarenhet, i alla fall. En annan skillnad är att serieskaparen har närmare till sin läsare. Det går fortare att nå ut med serien än med romanen, som kan dröja ett år eller mer från färdigställande till publicering. Serieberättelsen kan komma ut mycket tätt inpå slutförandet.

Vidare berättade Henrik om sin romantrilogi som behandlar olika avarter av manlighet (Riv alla tempel om kroppsbyggande, Vän av ordning om nättroll) och han kunde visa upp den sista boken i serien, Bara en kram, som för bara några dagar sedan kom ut i handeln. Den behandlar Kulturmannen och de mörka drifter som finns inuti honom

Bland serieskapare som Henrik uppskattar själv kan särskilt nämnas Åsa Grennvall, som skriver självbiografiska serier. Hon är en förebild. Simon Hanselmann från Australien, nämndes också som lästips. Hans Megg, Mogg and Owl handlar om en en häxa och en katt som både tar droger och surar. Det fanns en barnserie på sjuttiotalet som heter Meg och Mog som Hanselmann använt att skapa en egen, framgångsrik serie utifrån.

Harvey Pekar nämndes också. Kanske var det intervjuaren som insisterade på denna referens, men Henrik sa att han uppskattade Pekars serier, särskilt de som Robert Crumb ritat. Filmen American Splendor, som skildrar Pekars liv är den bästa filmen som gjorts som behandlar seriemediet.

Efter samtalet minglade vi tillbaka till antikvariatet. Åskan var sedan länge borta när besökarna drog sig hemåt i sommarkvällen.

 

Torsdag 17 augusti – Pauline Wolff

Författare och verk

Pauline Wolff reste hela vägen från Gotland till Fågeltofta för att tala om sitt författarskap och sina inspirationskällor. Hennes senaste bok, Swede, kom ut 2009 och hon påstod – tyvärr ganska övertygande – att det var hennes sista bok. Det går inte att få ihop ekonomin som skönlitterär författare. De senaste åren har hon arbetat med film- och TV-manus. Även om allt inte produceras så får författaren åtminstone betalt för sitt arbete.

Swede har hon arbetat med i filmmanusform i flera år. Produktion närmar sig, under titeln Angels of Revenge. Swede är en westernroman. Ett sätt att beskriva den är att den börjar där Utvandrareposet slutar. Vad hände med nybyggarnas barn? Det är en skoningslös berättelse i Cormac McCarthys anda. Varför hon valde att skriva just en western var för att hon ville utmana sig själv med att skriva i en genre hon inte alls tyckte om. Genom att ge sig själv begränsningar utmanas kreativiteten och något oväntat och bra kan skapas. Publiken hoppades att filmen äntligen kan bli producerad. Den är annorlunda från boken, berättade författaren, och kretsar mest, eller bara kring de två systrarna och mycket lite eller inget alls om bokens titelfigur. Att lära sig skriva filmmanus blev en ny erfarenhet eftersom manusarbete till 100% handlar om berättelsen. Hur förs storyn fram på bästa sätt? Vid litterära utbildningar, som Pauline Wolff gått, har all undervisning handlat om språket, ingenting om berättelse.

Mister Sen, framed.

Vi är luftens drottning från 2006, skrevs under utbildningen litterär gestaltning vid Göteborgs universitet. Som handledare hade Pauline Wolff Lars Jakobson, en författare vars verk hon beundrar och rekommenderar. Han lärde henne bland annat att inte skriva etnografiskt. Det betyder att när människor i berättelsen gör saker så beskriver de inte sina verktyg och handlingar utan de bara gör det de kan och tänker inte något särskilt på det. De upplever historien inifrån berättelsen. Den som skriver etnografiskt talar om hur verktygen ser ut, vad de är till för och hur de används. Det kan skapa en distans till läsaren. Någon i publiken sa att hon tyckte att Vi är luftens drottning är den bästa bok som skrivits på svenska på många år. Intervjuaren höll med.

Intervjuaren visade en bok av Yoko Ogawa och sa att hon påminde om Pauline Wolff i det att hennes böcker skiljer sig åt väldigt mycket. Det är omöjligt att veta hur man kommer att beröras av en bok av Yoko Ogawa. Pauline Wolff fick den hittills enda titeln på svenska av Ogawa, En gåtfull vänskap.

Pauline Wolff avslutade med att berätta att hon börjat tänka på berättelser ur sin egen släkthistoria. Hon sörjde att hon inte kom ihåg vad vissa släktingar berättat för henne när hon var liten, släktingar som nu är döda. Men andra finns kvar i livet. Hon ska prata med dem och skriva ned deras historier. Vi hoppas att dessa berättelser kan formas till något som läsare i Sverige och världen kan få ta del av så småningom. Kanske kan det ändå bli fler böcker från Pauline Wolffs penna i framtiden.

Wolff får Yoko Ogawas En gåtfull vänskap.

 

 

Lördag 19 augusti – Henrik Brandaõ Jönsson

Stora gester på scenen

Årets sista författarkväll i Fågeltofta gästades av Henrik Brandaõ Jönsson, journalist och författare bosatt i Brasilien sedan många år tillbaka. Han berättade att han var i Sverige i sommar för att återknyta en fördjupad kontakt med sitt födelseland. Det är en sak att ha en förståelse om det man skriver om, som Brasilien och Sydamerika, men om man inte känner sina läsare och sitt land så blir det svårare att rapportera från världen. Så likt John Steinbeck i Resor med Charley (dock utan hund och husbil) har Henrik i sommar rest runt i sommar-Sverige. Snart återvänder han till Sydamerika. Första anhalten blir Venezuela, ett land som var en demokrati när Henrik åkte till Sverige i början på sommaren, men som nu blivit en diktatur.

Henrik lärde sig portugisiska i samband med världsutställningen i Lissabon 1998, där han arbetade för den svenska paviljongen. Runt millennieskiftet startade charterresor till Brasilien och Henrik fick flera reportagejobb för dagstidningar och resemagasin. Svenskarna ville veta mer om Brasilien. Sedan dess har det rullat på. Det finns många historier att rapportera om från Sydamerika.

Under samtalet fick den stora publiken lära sig om fotbollens betydelse i Brasilien, något man kan läsa mer om i boken Gräset är alltid grönare i Brasilien. Henrik förklarade också att det kan vara bra att tänka på Brasilien som en kontinent och inte bara ett land. De olika delarna av landet är så totalt olika från varandra att det egentligen bara är språket och kanske fotbollen, som förenar landets invånare. Vi fick exempel på hur den brasilianska portugisiskan skiljer sig från den portugisiska, men varför folk i Portugal envisas med att tala med nästan stängd mun kunde vi inte komma underfund med. Den brasilianska varianten av språket är betydligt lättare att förstå och mer uttrycksfull. Vi fick också lära oss om Moçambique, som låter som ett land värt att besöka.

Av skönlitterära författare rekommenderade Henrik Mario Vargas Llosa, bland annat hans böcker Kriget vid världens ände och Tant Julia och författaren. Han är inte lika vild i fantasin och den magiska realismen som exempelvis Gabriel García Márquez. Av journalister är Ryszard Kapuscinski husguden. Hans reportage från Afrika  är oöverträffade. Han lyckades komma nära de människor och skeenden han rapporterade om, av nödvändighet och vilja. Han fick inga pengar för boende när han var på uppdrag för en polsk nyhetsbyrå, så han var tvungen att bo så billigt han bara kunde. Det gav honom berättelser som de mer välbeställda västerländska journalisterna inte hittade. Ernest Hemingways ekonomiska sätt att skriva är också en förebild; att visa på skeenden utan att skriva läsaren på näsan.

Henrik Brandao Jönsson bjöd på en givande, informativ och rolig kväll i Fågeltofta. Det blev både skratt och gråt på scenen och stora som små gester, som synes av bilderna ovan.

Minglarna i det gröna

 

Annonser
%d bloggare gillar detta: