Andra världskriget är slut. USA har bombat Japan till ovillkorlig kapitulation. Vad gör en enkel japansk soldat som kämpat för sin kejsare när kriget får ett sådant slut? One Man’s Justice av Akira Yoshimura berättar den historien. Soldaten, Takuya, har begått ett brott under kriget, han var med och avrättade en grupp amerikanska flygare. Det var en rättfärdig handling enligt Takuya och hans soldatbröder, men enligt krigets lagar begick de ett brott. De trodde att de sopat igen spåren efter sig, men ockupationsstyrkorna är snart Takuya på spåren. Hans överordnade har erkänt allt, de var svaga, mycket svagare än Takuya någonsin kunde tänka sig.
Blandningen av spänning och moraliska dilemma får mig att tänka på Graham Greene. Samtidigt som boken är en riktig bladvändare så ställer författaren frågor som inte har några bra svar men som man funderar på länge efter att man läst ut boken. Den ger också en nyanserad bild av Japan och hur befolkningen tänkte om kriget. Jag läste en annan historisk roman av samma författare, Shipwrecks, som var lika bra som den här men helt annorlunda. Den utspelade sig i en fiskeby någon gång på 1600-talet eller kanske tidigare. Även den diskuterade frågor om rätt och fel på ett sätt som berörde mig. Det finns en fyra-fem romaner ytterligare av Yoshimura på engelska, dem kommer jag att skaffa och läsa.
Några veckor efter att jag läst ut One Man’s Justice, såg jag Paul Thomas Andersons film The Master på Scala i Ystad. Boken och filmen passar bra ihop, de börjar på samma tid och plats och har båda i centrum en karaktär som är hårt trängd. Filmen börjar alltså på samma ställe som den japanska romanen, men på andra sidan, hos amerikanerna. Joaquin Phoenix’ karaktär, Freddie Quell ligger i flottan och har varit med i kriget mot Japan. Kriget har just tagit slut. Vad ska han ta sig till nu? Efter vissa anpassningsförsök träffar han Philip Seymour Hoffmans karaktär Lancaster Dodd, en småhandlare till charlatan som håller på att starta en rörelse. Han har just givit ut sin första bok och skriver på sin andra. Det handlar om att uppfylla sin potential, om tidigare liv om… Ja, han hittar på lite allteftersom vad den här rörelsen står för. Quell och Dodd kompletterar varandra på många plan. De är varandras motsatser, vilket gör att de passar perfekt ihop. Filmen är som bäst när det bara är Phoenix och Hoffman i bild som duellerar i skådespelarkonst. Särskilt Phoenix’ ansikte är underbart att granska i denna film. Det är rent Dreyerskt foto på hans plågade anlete ibland.
Först och sist i detta inlägg två trailrar med flera scener som inte förekommer i filmen. Jag ser fram emot director’s cut-DVD :n. Det här är en film som kan ses många gånger.
johns antikvariat 
Lämna en kommentar